Estland: Ytterligare en presidentkandidat

Jag har tidigare berättat om Marina Kaljurand som tänkbar presidentkandidat.

Nu har hon fått en namnkunnig konkurrent i sitt eget parti, Reformierakond (Reformpartiet). Inte oväntat har förre partiledren Siim Kallas nu bekräftat sin egen kandidatur. Kallas, som kommer från bankvärlden och bland annat har varit finansminister, var premiärminister 2002-2003 och därefter 2004-2014 EU-kommissionär.

Men fältet är fortfarande fritt för kandidater från andra partier, och i slutändan måste den som ska bli president få ett bredare stöd än från sitt eget parti.

De estniska presidenterna har inte någon roll, där deras partipolitiska hållning betyder något – de lämnar medlemskapet i sitt gamla parti – men det är klart att deras partipolitiska bakgrund åtminstone i någon mån skänker strålglans också över det parti de kommer ifrån.

Danmark: Alternativet ett parti för mittenväljare utan tydlig politisk ideologi

Jyllands-Posten återger den senaste Voxmeter-mätningen och Ritzaus senaste index, vilka jag redan har skrivit om, men tidningen gör också, på nyhetsplats, en analys av vad som har skett med partisympatierna sedan valet.

En iakttagelse, värd att lyfta fram, är att mittenpartiet Alternativet, som efter att i senaste valet ha fått 4,8 procent nu i Ritzau Index, en viktning av de senaste mätningarna, ligger på 6,9 procent. Det betyder, att Alternativet är det parti, som har ökat mest sedan valet.

Vad beror det här på?

En ledande företrädare för partiet svarar så här:

– Vi tror inte på ideologi. Vi är ett värdebaserat parti.

Det senare har väl underlättat för väljare från både höger- och vänstersidan att hitta enskilda partiståndpunkter, som känns viktiga för dem själva, och sen lägga sin röst på just det här partiet. Sannolikt paras den här hållningen med en tillåtande attityd, vilket innebär, att de av partiets väljare, som inte för egen del brukar förbjudna droger, inte stöts bort av ett ställningstagande från partiets sida om en mer liberal drogpolitik.

På borgerlighetens vänsterflank finns sen tidigare det med Socialdemokratiet ofta samarbetande/samregerande Radikale Venstre, men möjligen känns detta parti för Alternativet-väljarna som ett för ideologistyrt parti – Radikale Venstre är nämligen socialliberalt.

Märk att klassiska Radikale Venstre i dag, med 5,2 procent i Voxmeter och 4,8 procent i Ritzau Index, är ett mindre parti än det nya Alternativet.

Melodikrysset nummer 15 2016

Här om natten snöade det här i Öregrund. Marken blev alldeles vit igen. Men när jag på morgonen skulle gå ner till postlådan och hämta morgontidningarna, hade snön redan smält på gången och på trapporna, och under dagens lopp kom den av Birgitta vårstädade trädgården fram igen. I dag lyser solen över de tidigblommande lökväxterna i rabatterna och i gräsmattan.

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste. Många brukar tycka att den klassiska musik Anders Eldeman ibland spelar i krysset är svårt, men dagens exempel, Bachs ”Air”, har väl de flesta hört någon gång. För att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman den i dag med Ekseption.

Till Eldemans vanor som kryssmakare hör att ibland spela flera låtar med samma artist eller av samma upphovsperson.

Ett exempel i dag var två nummer med anknytning till Evert Taube.

Svårast av dem var nog frågan där han som ljudillustration spelade Taubes ”Tarantella (i dårarnas gränd)”. Fast här skulle vi identifiera sångerskan, som var Jeja Sundström.

I det andra fallet skulle vi till den instrumentalt spelade ”Nudistpolka” ange upphovsmannens initialer, E T. Och så ville Eldeman veta, vad de som förekom i visan gjorde, nämligen näckade. Här i Öregrund har vi för övrigt ett officiellt, skyltat nakenbad, men jag skulle tro att näckandet där inte riktigt har kommit i gång än för säsongen.

Ytterligare en sådan här upprepning förekom i dagens kryss.

GES – Anders Glenmark, Thomas Eriksson och Niklas Strömstedt – var det som gjorde ”När vi gräver guld i USA”, som vi i dag hörde Amanda Jensen sjunga.

Nämnde Strömstedt var det också som gjorde ”Från Djursholm till Danvikstull”, som vi i dag hörde instrumentalt med Lars Roos.

Tomas Ledin förekommer då och då i krysset. Jag har inte hans senaste platta, där han sjunger ”Livs levande”, som vi hörde i dag, men jag har ett antal skivor med honom.

Andra artister förekommer också relativt ofta, bland dem Povel Ramel, vars ”Underbart är kort” från 1955 i dag förekom som ljudillustration.

Och Hasse och Tage är likaså återkommande kryssgäster. I dag fick vi höra en låt ur Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från 1975, insjungen av Jan Malmsjö. Men vad måste personerna i handlingen, alltså fångarne, först vara? Jo, arresterade. Och jo, jag har sett filmen.

När vi därmed ändå är inne på filmer, kan vi passa på att ta även den andra filmfrågan. Walt Disneys ”Pongo och de 101 dalmatinerna” kom 1961, och, jo, jag har sett även den, tillsammans med något barn kanske. Den som sjöng i ljudillustrationen var Cruella del Vil. Kryssvaret skulle bli dalmatiner.

Eftersom jag är av en generation, då praktiskt taget alla killar fortfarande gjorde lumpen, är jag förstås också förtrogen med ”Muckarpolka”. För er som på grund av ålder inte känner till terminologin kan jag berätta, att det man gjorde, när man äntligen var klar med militärtjänstgöringen, var muckade.

Kvar då att redovisa är svaren på två låtar, exekverade av två utländska artister.

Jag minns fortfarande Bonnie Tylers framträdande i Eurovision Song Contest och minns att jag förvånades över att hon och hennes ”Believe In Me” inte lyckades bättre.

Och sist i dag hörde vi Rod Stewart, still going strong i den lite irländskklingande ”Love Is”.

Orkla ger sig in i sportdrycksbranschen

Norska Orkla, närmare bestämt Orkla Health, ger sig in i sportdrycksbranschen genom att ta över energidrycken TRUE. Jag använder själv inget sådant och vet ingenting om branschen men har förstås noterat det ökade butiksutbudet. Den aktuella serien, som enligt vad jag läser innehåller ”det hälsosamma proteinet” BCAA, finns i fyra varianter: Blueberry & Acai (det senare något slags svartlila bär), Strawberry & Goji (det senare en potatisbesläktad växt från Kina), Citrus och Pears & Lime. Alla sägs ha naturlig färg och smak.

Jag vet ingenting om de här dryckernas nyttighet och effektivitet, men jag noterar lanseringen på grund av att drycker som Red Bull nu får en konkurrent med säljkunnande i ryggen.

Finland: (S) åter störst. Populistiska Sannfinnarna nere på rekordlåg nivå

I TNS Gallups aprilmätning för Helsingin Sanomat är Socialdemokaterna åter största parti. Sannfinnarna åker på en ny käftsmäll.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, får i den här mätningen 20,6 procent, vilket pressar tillbaka partiet till andraplatsen. Centern ligger därmed under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 21,7 procent, vilket för tillbaka partiet till platsen som största parti.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17.1 procent, vilket är ungefär samma nivå som i förra mätningen. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 9,7 procent. Därmed är partiet fortfarande på femte plats.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöd av 11,7 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 8,7 procent. Vänsterförbundet finns alltså också i hälarna på Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,4 procent.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,7 procent.

2.428 personer intervjuades under perioden 14 mars-11 april.

Kan man vara ryss och bli president i Estland?

Estland fick under sovjetockupationen en ganska stor rysk minoritet, som inte hade någon motsvarighet före sovjettiden. Helt konfliktfritt har det här inte varit, men den återupprättade självständigheten innebar inte, att de många nytillkomna ryssarna skickades ut ur landet, och gradvis har en stor del av dem, bland annat efter att ha avlagt språkprov, beviljats estniskt medborgarskap och rösträtt även i riksdagsvalen.

Det finns numera fullt upp av ryssar, som är väl integrerade i det estniska samhället, och landets socialdemokratiska parti, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har rent av valt en relativt ung ryss, Jevgeni Ossinovski, till sin ordörande, och Ossinovski sitter i regeringen.

Det närmast nyliberala Reformierakond (Reformprtiet), som leder koalitionsregeringen, har till posten som utrikesminister utsett en dam som heter Marina Kaljurand. Efternamnet (ungefär Bergstrand) är estniskt, men eftersom hon är dotter till en ryss och en lettiska, hette hon som ogift Rejevskaja i efternamn.

Hon är högst kompetent på sin post, detta kanske för att hon före utnämningen till utrikesminister var estnisk diplomat, i länder som USA, Canada, Mexico och Kazakstan.

I den pågående diskussionen om vem som ska efterträda den forne (S)-ledaren Toomas Hendrik Ilves som landets president – hans ämbetstid går ut – har allt flera pekat på Marina Kaljurand, och hon förefaller också vara intresserad.

Mot en sådan utveckling har en ledande politiker i Estlands i dag mest främlingsfientliga parti, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, Estlands konservativa folkparti, Martin Helme, reagerat: En ryss (Kaljurand har alltså både ryskt och lettiskt påbrå) bör inte väljas till Estlands president.

Det nämnda partiet är byggt på resterna av ett landsbygdsparti, vars vänsterflygel, bland dem många av partiets ledande politiker, anslöt sig till Socialdemokraterna. Sen har resten plus nytillskott rört sig åt höger.

Estlands president under övergångstiden i riktning mot återvunnen självständighet var Arnold Rüütel, i yngre dar kommunist men sen medlem i det landsbygdsparti med stöd från många med kolchosbakgrund som alltså sprack i två delar. Rüütel, som valdes till hedersmedlem i det här landsbygdspartiet, valde – kanske därför – att stanna kvar där, men nu tycks han ha fått nog av sitt gamla partis allt mer uttalade främlingsfientlighet och har offentligt tagit avstånd från Helmes attack mot Kaljurand.

Violinkonsert

Paul Mägi är ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och sköter detta värv fint, men det är ju också kul att få omväxling, åtminstone när den inlånade dirigenten sköter sitt värv som vid gårdagens abonnemangskonsert. Dirigent i går kväll var italienaren Marcello Motadelli.

Gårdagens konsert inleddes med uvertyren till Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Curiolan”, skriven 1807 till en österrikisk scentragedi. Musiken var, som så ofta hos Beethoven, kraftfull, också markerat i den här aktuella orkesterversionen.

För egen del var jag, för att hålla mig till orkesternumren, mer förtjust i Antonin Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 7 i D-moll”, som uruppfördes i London 1885 och som avslutade gårdagens konsert. Den här symfonin, med inlånade element ur böhmisk folkmusik, tempoväxlingar och välavvägd variation, fångade Kammarorkestern perfekt under ledning av dirigenten och med förstklassiga musiker som Bernt Lysell (dagens konsertmästare) och Klara Hellgren bland de många violinisterna.

Fast vi fick lyssna på en för kvällen inlånad violinsolist också, Cecilia Zilliacus. Henne har vi på skiva men har också tidigare hört live. En gång i Riksdagen 2009, på evenemanget ”Märkesåret 1809” – Zilliacus är finlandssvenska – och 2010 under ett av de musikarrangemang som ingick i Östhammars musikvecka, då hon spelade tillsammans med Johanna Persson och Kati Raitanen.

Att Cecilia Zilliacus är en mästerlig violinist visade hon också genom sitt nyanserade och i förhållande till verket lyhörda spel i ett relativt nytt verk, Anders Nilssons (född 1954) ”Violinkonsert” från 2012. Att solisten fungerade närmast perfekt har nog sin bakgrund i att det var hon som spelade också vid uruppförandet. Hur som helst, det här stycket relativt ny musik blev en riktig höjdpunkt i torsdagskvällens konsert.

* * *

Före konserten åt vi tillsammans med Bengt, Inger och Anna middag på Amazing Thai på andra sidan Vaksalagatan. Birgitta och jag valde som vanligt hett kryddad mat och drack till det Zeunerts lättöl.

Förlåt – jag har ingen ordning på min almanacka

I kväll var Birgitta och jag inne i Uppsala på konsert – jag återkommer till den.

När vi som vanligt drack kaffe i pausen, fick en man syn på mig och kom fram och frågade, om det inte var jag som var Enn Kokk, en förmodan som jag genast bekräftade.

Han sa då, att jag i onsdags hade sumpat ett SPF-möte i Eriksberg, i det här fallet en stadsdel i Uppsala. Mötet, för övrigt med ganska mycket folk, skulle ha handlat om flykten från Estland. Man hade försökt ringa hem till mig, men ingen hade svarat.

Det senare kunde jag bekräfta – vi flyttade ju måndagen före påsk till Öregrund över sommaren. Men mitt uteblivande, som jag bad så hemskt mycket om ursäkt för, berodde inte på det eller ens nonchalans. Jag brukar hålla det jag lovar.

Sanningen är nog, att jag trots min ålder har haft ganska mycket att göra efter nyår, så mycket att jag ännu inte har övergått till årets fickkalender (som i och för sig är inköpt). Alltså har jag skrivit in läkar- och tandläkartider, möten (både sådana jag har lovat tala vid och till exempel partiaktiviteter av olika slag), familjerelaterade träffar, konsert- och teaterbesök och så vidare i den stenkorta årsöversikt som finns i slutet av förra årets kalender. Det betyder att det ibland blir trångt på den aktuella raden, och om jag med telefonluren i ena handen skriver med den andra direkt i almanackan, har jag sen ibland svårt att tyda, vad det hela handlade om. I det aktuella fallet kan det också ha haft att göra med att jag helt nyligen var på en annan SPF-förening och talade om samma ämne.

Jag försöker inte bortförklara min miss, bara förklara vad den kan ha berott på.

Och jag ber verkligen av hjärtat om ursäkt – det här är inte min stil!

Agent X9 nummer 4 2016

I Agent X9 nummer 4 2016 pånyttföds mitt intresse för ”Velvet” (manus Ed Brubaker, bild Steve Epting och färgläggning Elizabeth Breitweiser). De tidigare publicerade, lite spretiga inledningsavsnitten får i och med Velvet Templetons hemliga återkomst till London, där underrättelseorganisationen ARC-7 finns, ny skärpa, och serien blir plötsligt både begriplig och spännande. Hon anar att den som har fått ARC-7 att jaga henne är en agent för främmande makt, placerad mitt inne i ARC-7s kärna. Och hon har nu också blivit allt mer övertygad om att samma person tidigare fick henne att likvidera sin egen man på grunder som kan ha varit falska.

Alltså försätter hon direktör Mannings livvakter ur spel och kidnappar honom.

Särskilt den här avslutningen i det aktuella avsnittet är spännande och fartfyllt – men fortfarande har jag mot den här vältecknade serien invändningen, att pratbubblorna är för få och att handlingen förs framåt av berättande text.

Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise” lever däremot både genom bilderna och pratbubblorna. Och ”Dödligt arv” från 1995-1996 har faktiskt allt en klassisk äventyrsserie bör ha för att fånga läsarens intresse. Det aktuella avsnittet handlar om striden om ett stort arv, som rättmätigt ska gå till en kvinna på Nya Zeeland, halvmaori, vilket i den av Modesty Blaise och Willie Garvin anförda försvarsstriden mot de lejda mördarna leder till att en grupp maorier – mycket modern, visar det sig – bidrar till att besegra skurkarna.

En ännu äldre seriebekanting är ”Rip Kirby”, skapad 1946 av Alex Raymond. Fast det avsnitt, ”Skivsamlaren”, som finns i det aktuella numret av Agent X9, är från 1996 och signerat John Prentice, som gjorde den här serien fram till dess nedläggning 1999. ”Rip Kirby”, som jag har läst oändligt länge både i dagstidningar och i serietidningar, är en klassisk deckarserie, men det aktuella avsnittet, ”Skivsamlaren” från 1996, hör kanske inte till de allra bästa jag har läst.

Slutligen innehåller det här Agent X9-numret del 4 av 5 av ”Aquilamysteriet”, ett avsnitt av Fabien Nurys (manus) och Pierre Alarys (bild) ”Silas Corey”. Jag är, som jag tidigare har skrivit, inte särskilt entusiastisk över den här serien. Alarys tecknarstil är ganska stereotyp, och Bruno Garcias färgläggning gör inte bilderna bättre. Och så är faktiskt Nurys sätt att berätta ganska snårigt – i den svenska utgåvan översätts i ett slags fotnötter en del fraser som sägs på tyska (vilket jag inte behöver men säkert är bra), men jag undrar i vilken utsträckning i vart fall yngre svenska läsare kan förstå handling, tid och miljö, detta särskilt som också jag har svårt att hålla reda på personerna och handlingen.

Estland: Försök att lappa ihop Centerpartiet

Det i vissa frågor vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) är internt svårt splittrat allt sedan ordförandestriden, som den sittande ordföranden, Edgar Savisaar, vann överraskand knappt, när han fick riksdagsgruppens ordförande Kadri Simson som utmanare.

Sen dess har läget varit spänt; bland annat har Kadri Simson hotats med uteslutning. Majoriteten i riksdagsgruppen valde för en tid sen om henne som gruppens ordförande, men det har lett till att den förlorande Savisaar-sidan därefter knappast alls har kommunicerat med Simson.

I längden är ju ett så spänt förhållande ohållbart, så i onsdags kväll fick man till stånd ett möte mellan de båda fraktionerna i Centerns sammanlagt 27 personer starka riksdagsgrupp. Det här hoplappningsmötet hölls symtomatiskt nog inte i Riigikogu, Riksdagen, utan i en konferenslokal på hotell L’Eremitage.

Det finns inga utförligare rapporter om vad som sas vid det här mötet; däremot framgår det, att de närvarande fick tala fritt och säga sitt hjärtas mening. Men mötet tycks ändå ha präglats av en strävan att hålla ihop partiet, och Kadri Simson sa sig efteråt vara nöjd. Sedan återstår det förstås att se, om enigheten kan upprätthållas i praktiken.

En komplikation här är att partiordföranden Edgar Savisaar, som inte är riksdagsledamot, inte deltog i det här mötet – ingen vet därför hur han kommer att agera, nu eller framledes.