Danmark: Mette Frederiksen (s) mer populär än statsminister Lars Løkke Rasmussen. Socialdemokratiet tar väljare från Dansk Folkeparti med hjälp av sin hårdnande attityd mot invandrare och flyktingar

I en mätning, gjord av Norstat för Altinget, får ett representativt urval danskar frågan, vem de vill se som statsminister i Danmark.

Den sittande statsministern heter Lars Løkke Rasmussen och är även ordförande för det borgerliga partiet Venstre. I den här undersökningen får Lars Løkke Rasmussen uppbackning av 21 procent, vilket är obetydligt över det stöd hans parti får i opinionsmätningarna, men eftersom 60 procent av det i och för sig lilla konservativa partiets väljare och 46 procent av dem som röstar på Liberal Alliance lägger sin röst på Løkke som statsminister, måste det rimligen vara så, att en del av Venstres egna väljare skulle vilja se någon annan som statsminister. 74 procent av Venstres väljare visar sig vilja ha just Løkke som statsminister.

Dansk Folkeparti håller ju Løkkes regering parlamentariskt under armarna, men bara 26 procent av detta i dag näst största partis i Danmark väljare vill se just Lars Løkke Rasmussen som statsminister.

På vänstersidan, den som nu är i opposition, backar 31 procent upp (S)-ledaren Mette Frederiksen som lämplig statsminister.

Men i båda fallen tenderar väljarna att helst vilja se en statsminister som står deras egna värderingar nära.

26 procent av de tillfrågade säger alltså, att de föredrar någon annan person än de två kandidater som i den här undersökningen ställs mot varann. Till det kommer de 21 procent som svarar ”vet ej”.

Altinget har också låtit en valforskare, Kasper Møller Hansen, göra en analys av väljarvandringarna från folketingsvalet fram till mars.

Det visar sig dels att de borgerliga har tappat väljare till Socialdemokratiet, samtidigt som Socialdemokratiet har tappat väljare till öviga partier på vänster/oppositionssidan.

Det visar sig, att 0,6 procent av de borgerliga väljarna har flyttat över sina partisympatier till Socialdemokratiet. Och särskilt intressant är det att notera, att hälften av de här partibytarna, i runda tal 12.000 väljare, kommer från Dansk Folkeparti.

Förklaringen till det senare är rimligen, att ett antal väljare, som tidigare på grund av Dansk Folkepartis restriktiva hållning till invandrare/flyktingar har stött detta parti, nu finner Socialdemokratiet under ledning av Mette Frederiksen vara ett fullgott alternativ.

Finland: Åtminstone 90 av Sannfinländarnas fullmäktigeledamöter har lämnat partiet eller uteslutits efter valet 2012

Perussuomalaiset (Sannfinländarna) har i de nationella opinionsmätningarna reducerats till ett ganska litet parti.

Nyhetsbyrån FNB har undersökt, vad som har hänt i partiets fullmäktigegrupper efter valet 2012 och funnit, att åtminstone 90 av partiets kommunfullmäktigeledamöter har lämnat partiet eller uteslutits.

Något ligger det säkert i partiledaren Timo Soinis förklaring, att de här sortierna ofta handlar om besvikelse över hur ledande kommunala uppdrag har fördelats.

Men det finns förstås också andra förklaringar, till exempel bråk inom den valda gruppen. Detta har i den kartläggning som FNB har gjort nämnts av häften av de berörda. Var fjärde anger också besvikelse över Sannfinländarnas politik som orsak. Några av de berörda har uteslutits på grund av uttalat rasistiska åsikter.

Största delen av dem som har lämnat partiet har stannat kvar i fullmäktige som oberoende ledamöter eller har, om de har varit flera på samma ort, ibland startat en egen grupp i fullmäktige.

Ett tiotal har gått över till Suomen Keskusta (Centern), några till Kokoomus (Samlingspartiet) eller Sosialidemokraatinen Puolue (Socialdemokraterna).

Estland: Ytterligare en presidentkandidat

Jag har tidigare berättat om Marina Kaljurand som tänkbar presidentkandidat.

Nu har hon fått en namnkunnig konkurrent i sitt eget parti, Reformierakond (Reformpartiet). Inte oväntat har förre partiledren Siim Kallas nu bekräftat sin egen kandidatur. Kallas, som kommer från bankvärlden och bland annat har varit finansminister, var premiärminister 2002-2003 och därefter 2004-2014 EU-kommissionär.

Men fältet är fortfarande fritt för kandidater från andra partier, och i slutändan måste den som ska bli president få ett bredare stöd än från sitt eget parti.

De estniska presidenterna har inte någon roll, där deras partipolitiska hållning betyder något – de lämnar medlemskapet i sitt gamla parti – men det är klart att deras partipolitiska bakgrund åtminstone i någon mån skänker strålglans också över det parti de kommer ifrån.