Alla tillsammans

11 april 2016 18:28 | Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 19 kommentarer

I lördags var Birgitta och jag i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna att delta i det socialdemokratiska uppsaladistriktets årskongress, i år förlagd till Tierp.

Kongressen genomfördes i den nedlagda möbelfabriken därstädes, helt nära järnvägsstationen, dit vi och en del andra kongressdelagare anlände med hjälp av Upptåget. Den gamla möbelfabriken är numera förvandlad till ett kommunalt allaktivitetshus, där människor i högst skiftande åldrar normalt samlas för högst skiftande aktiviteter. Där finns följaktligen också konferensutrustning och möjligheter att som i detta fall servera ett stort antal människor lunch.

Men det var ju inte primärt för att äta, ens dricka kaffe tillsammans, alla dessa ombud från partiorganisationer i alla kommuner i vårt län plus distriktsstyrelsen och alltså några veteraner/gäster hade samlats. Fast visst finns det en återseendets glädje i att träffa partibekanta också från förr plus ett representativt urval av de nu aktiva. På gästplatserna längst fram hade vi sällskap av till exempel Hans Alsén och Mary Erixon från Uppsala och Mats O Karlsson från Enköping. Under kaffet efter lunchen kom vår nye distriktsordförande, Ardalan Shekarabi, och satte sig med Birgitta och mig. Vi har träffats tidigare, men nu hann jag kort berätta lite om min egen långa partibakgrund; jag nämnde bland annat att jag i unga år valdes till en distriktskongress med högsta röstetal och att jag också har suttit sekreterare vid kongresser för så länge sen, att han (för övrigt liksom jag med utländsk bakgrund, i hans fall Iran) varken var född eller hade kommit till Sverige.

Jag nämner det här som en ingång till vad som avhandlades på kongressen. En del av de församlade, främst från Uppsala arbetarekommun, gjorde försök att något luckra upp den ganska invandrarrestriktiva hållning den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen tills vidare förespråkar, och Peter Gustavsson, ny ordförande i Uppsala arbetarekommun, lyckades också nyansera kongressens ställningstagande en smula.

Men i den här frågan liksom i alla andra som aktualiserades i motioner hade distriktsstyrelsen kongressen i ett stadigt grepp. Missförstå mig inte – debatten var fri och öppen, och ombuden, särskilt många av de yngre, gav fritt uttryck för sitt hjärtas mening, men när votering begärdes, vann distriktsstyrfelsen nästan utan undantag.

Riktigt så här var det inte i vår, Birgittas och min, ungdom. Birgitta var en gång i världen en av anförarna i en av Laboremus, Broderskap med flera organiserad revolt i vietnamfrågan, en revolt som slutade i att den dåvarande distriktsstyrelsen trots uppbackning av flera statsråd fick storstryk. Ibland är det rätt att göra uppror!

Ett par programpunkter utanför kongressförhandlingarna i strikt mening kom att bli några av de mest intressanta.

Anders Lindberg, som flertalet av er känner till som ledarskribent på Aftonbladet (s), gjorde en mycket intressant analys av vårt partis läge och möjligheter. Eftersom jag råkar veta, att Anders Lindberg privat bildar par med Åsa Westlund, vars EU-entusiasm jag inte delar, var hans slutkläm ganska intressant. Lindbergs anförande handlade inte alls om EU, men i slutbilden framhöll han Anders Ygeman som ett attraktivt ledarämne för vårt parti, vilket jag verkligen inte vill invända mot.

Men jag vill gärna påminna om att Anders Ygeman på sin tid (liksom jag) slogs mot Sveriges anslutning till EEC (EG). Den omröstningen förlorade vi. Men sen gjorde vi tillsammans en mer segerrik insats i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den segern tror jag en majoritet svenskar inte minst i dag har anledning att tacka oss för.

Det andra som engagerade mig var ett seminarium om den framtida länsindelningen. Börje Wennberg, ledande landstingspolitiker i vårt län, och Marlene Burwick, ledande kommunpolitiker (s) i Uppsala, presenterade tillsammans en fråga, som är en het potatis inte bara i vårt län eller i det gigantiska område vi nu föreslås bli sammanslagna med: Sörmland, Västmanland, Örebro, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. (Och likadant blir det enligt det här förslaget i övriga landet.)

Jag förstår att främst sjukvårdspolitikerna med sitt behov av ekonomiskt underlag för verksamheten dras till lösningar av det här slaget, men som jag i ett inlägg om det här sa, är förslagets gigantomani en uppenbar risk för demokratin. Jag (och även hustrun som i den här frågan tycker som jag) har under vår aktiva tid besökt nästan alla delar av landet för valmöten, distriktskongresser, arbetarekommunmöten och seminarier, men det betyder ju inte att ens vi kan tillräckligt mycket till exempel om lokala förhållanden och lokala opinioner. Flertalet medborgare har dessutom ingen aning om vilka de där kandidaterna från andra delar av de planerade storlänen är. Genomförs det här, kan vi glömma det personvalsmoment, ytterst den persontillit, som åtminstone i någon mån i dag påverkar vårt partival. Jag vill påminna om att redan dagens län i vissa fall är så stora, att placerings- och servicefrågor är roten till uppkomsten av särskilda sjukvårdspartier. Jag kan inte hjälpa, att idealet i själv verket är naturliga, stora länscentra, med ett omland av kommuner, som kommunikationsmässigt – vi talar här både om resandeströmmar, var man söker arbete, utbildning och vård och, viktigt, med gemensamma media rimligt hör i hop. Det leder mig till att man bör bevara mycket av den länsstruktur, som har funnits i Sverige genom århundraden. Det handlar inte om konservatism utan om demokrati!

Efter att ha hört ett antal inlägg på inledarnas linje är jag ganska pessimistisk om att vårt parti kommer att hamna på denna rimliga ståndpunkt.

Men jag tror att Birgitta är ganska enig med mig om det här, och hon kan från sin aktiva tid i politiken det här landet utan och innan. I sitt hälsningsanförande i slutet av kongressen påminde hon om att hon under sin tid i politiken har deltagit i ett hundratal distriktskongresser, inte bara i vårt eget län utan över hela landet. Vid de här tillfällena är man inte bara ute och predikar. Man lär sig också enormt mycket om det land vi lever i.

Birgitta kallades upp för att strax före kongressens slut hålla gästernas hälsningsanförande – det var i det hon berättade om sina många distriktskongresser runt om i hela vårt land. En röd tråd i hela hennes hälsning till kongressen var, med stöd av citat av bådas vår vän under många år, den nu döda Helga Henschen, poet, prosaförfattare, konstnär, budskapet att en folkrörelse som socialdemokratin måst präglas av och arbeta för gemenskap.

Hoppas kongressen förstod, att man då måste hålla ihop människor och landsdelar i ett arbete för gemensamma mål.

Hur som helst applåderade kongressen, entusiastiskt och stående, Birgittas lilla tal. Jag tolkar det i Helgas anda till att vi måste hålla om varandra för att inte falla.