Melodikrysset nummer 17 2016

30 april 2016 12:35 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.

Maria Gripes ”Skuggserien” som film

30 april 2016 1:04 | Barnkultur, Film | Inga kommentarer

Maria Gripe (1923-2007) var en utomordentlig ungdomsförfattare – jag har skrivit uppskattande om flera av hennes böcker, inte minst om ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som jag först hörde som en andlöst spännande radioföljetong redan 1976, då dramatiserad tillsammans med Kay Pollak.

Jag har publicerat recensioner både av den och av flera andra av Maria Gripes böcker.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, bland annat följande:

”Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers, 1982) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.”

Det här var en kortrecension, och självfallet skulle det finnas mycket mer att tillägga – jag ska återkomma till detta, när jag övergår till att skriva om filmversionen, som omfattar ytterligare två av de sammanlagt fyra böcker, som ingår i den så kallade ”Skuggserien”. Utöver den redan nämnda boken utgörs den av

…och de vita skuggorna i skogen” (1984)

Skuggornas barn” (1986)

Skuggömman” (1988)

Av de tre första böckerna i ”Skuggserien” gjorde Marianne Ahrne TV-serien ”Flickan vid stenbänken”, som visades 1989 i Sveriges Television. Hela serien, som är uppdelad i kortare TV-avsnitt är 4 timmar och 21 minuter lång, och den finns återutgiven i en box med två DVD-skivor. Jag har under två kvällar sett hela materialet, och det är Marianne Ahrnes filmversion – möjligen i olika avseenden inte helt trogen handlingen i Gripes böcker – jag nedan kommenterar. Observera att Ahrnes filmversion av tre av böckerna, ”Flickan vid stenbänken”, alltså har ett snarlikt men inte identiskt namn som första delen i bokserien men således även täcker de två följande böckerna i serien.

De viktigaste personerna vi får lära känna är de här:

En vinterkväll runt 1910 får en hyggligt välbeställd borgerlig familj i Stockholm besök av en flicka, Carolin (Anna Edlund), som söker tjänst som piga. I det hushåll hon kommer till finns tre barn, viktigast dottern Berta (Anna Björk), och så deras mamma (Lena T Hansson) och pappa (Bertil Lundén). Och så den barska hushållerskan Svea (Majlis Granlund), en konservativ dam som har som princip, att tjänstefolk ska veta sin plats.

Hon kommer mycket riktigt på att Carolin verkar ha någon som hon smygträffar på nätterna – en bror, Carl, visar det sig, men Carl är alltså egentligen Carolin och är således verkligen en flicka, om än en mycket pojkaktig sådan.

Genom farmors i familjen (Inga Landgrés) förmedling söker Carolin, nu som så ofta klädd som pojke och med namnet Carl) tillsammans med Berta plats på slottet Rosengåva (i själva verket Trolleholm nära Eslöv), där man söker ett par ungdomar som sällskap och assistenter åt husets egna ungdomar, Arild (Gerhard Hoberstorfer) och hans stumma syster Rosilda (Gaëlle Legrand), som tappade talförmågan när modern troddes ha dränkt sig och sen symboliskt begravdes. (Pappan är också försvunnen, utomlands.) De här syskonen har sedan aldrig lämnat slottet, och Rosilda kommunicerar genom att skriva i anteckningsböcker. Ungdomarna tas om hand av sin gamla barnsköterska Amalia (Anita Björk) och paret Axel (Hans Polster) och Vera Thorsson (Chatarina Larsson). Till den kusliga och klaustrofobiska stämningen på slottet bidrar också tre groteska gamla tjänare och kusken (Georg Årlin).

Ett hot, så småningom ett akut hot, mot den här miljön utgör Storråda (Viveca Lindfors), som, förutsatt att Arilds och Rosildas båda föräldrar kan förklaras vara döda, vill fördriva de andra och själv ta över gården.

Jag vill inte ge en alltför detaljerad skildring av upplösningen, men ett handgemäng slutar med att det utbryter eldsvåda i slottet, och under släckningen hittas och räddas i sista stunden den försvunna modern i huset, vilket leder till att Storråda måste ge sig i väg och till att Rosilda återfår talförmågan.

Den återfunna modern har hela tiden, vilket bland andra Axel hela tiden har vetat och de gästande barnen har börjat ana, gömt sig på den låsta och genom åren bevarade övervåningen.

Så långt handlingen och de medverkande.

Psykologin i det sist omnämnda, moderns övergivande av sina egna barn, antyds i filmen men blir aldrig riktigt psykologiskt övertygande.

Ett annat problem med den här långa och mångfacetterade berättelsen är att den innehåller så många olika spår. Farmodern till Carolin har lett flickan till att söka tjänst i den där stockholmsfamiljen, därför att hon tror att pappan i familjen är far även till Carolin – hon och Berta är alltså halvsyskon.

Farmodern leder också de båda halvsyskonen till Rosengåva, som också gömmer en hemlighet, som berör Carolin, det vill säga Carl. Och han förstår så småningom, när han en natt får syn på den förmodat döda modern till Arild och Rosilda, att hon måste vara även hans mor och han själv således vara ett halvsyskon till Arild och Rosilda.

Och eftersom Carolin under vistelsen på Rosengåva uppträder som pojke, Carl, blir den stumma systern Rosilda kär i honom (alltså henne), vilket Caroline ser ut att bejaka genom att kyssas med Rosilda. Brodern Arild, som också har känt erotisk dragning till Carl, ser senare Carl = Caroline – bada naken och fylls av vrede och motvilja.

Det är alltså inte bara tidens stora kvinnofråga (rösträtten) som diskuteras i den här bokserien utan också vår könsidentifikation och vad den innebär.

Men läs själva böckerna, och se gärna också filmatiseringen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^