Har den europeiska socialdemokratin någon framtid?

Nummer 1 2016 av Tiden magasin har som huvudtema socialdemokratin och Europa. ”Lyckönskningar eller Beklagar sorgen?” lyder texten på kortet bland alla rosorna på omslaget.

Helt utplånad är ju den europeiska socialdemokratin inte. Den sitter i regeringsställning i ett femtontal länder, men vi talar inte om en socialdemokrati, som ligger på 40-procentsnivån eller mera, det som gällde till exempel i Sverige förr i världen. Ofta ligger numera de socialdemokratiska partierna på 25 procents-nivån, i enstaka fall och vid enstaka tillfällen högre – men i flera europeiska länder är partiet näst intill utplånat.

”Kan socialdemokratin vinna val igen?” är rubriken för statsvetaren Göran von Sydows intressanta och sakliga men ganska deprimerande genomgång av partiets aktuella ställning i Europas olika länder. På sina håll, till exempel i Grekland och Spanien, har nya vänsterpartier växt sig starka, men dessa räknar sig inte själva till socialdemokratin, och i fallet Grekland har det gamla (S)-partiet Pasok malts sönder till en nullitet. Den traditionella vänster-högerkonflikten har inte stått i fokus för de socialdemokratiska partierna, som i stället har fokuserat på striden om mittenväljarna, och högerpopulistiska partier har i flera europeiska länder lyckats dra till sig stora skaror av arbetarväljare.

Ett brittiskt perspektiv på den här arbetarpartikrisen anlägger Katrine Marçal, men vi har hört det förr: Hon tror mer på Blair än Corbyn – med den senare som ledare kommer Labour aldrig att vinna några val. Fast då måste hon förstås använda ganska stort utrymme för att förklara, hur det kom sig, att han vann partiledarstriden i sitt parti.

Över huvud taget tycker jag att det här Tiden-numret dess värre ger föga vägledning om vad som skulle få den europeiska socialdemokratin att på nytt bli en verklig maktfaktor. Ansatser finns dock i Daniel Mathiesens artikel ”Ingen brist på frågor som kräver röda svar”. Framför allt hans samtal med norrmannen Magnus Marsdal ger en del uppslag: Det gäller att hitta sådant som knyter samman arbetar- och medelklass, frågor om makt, rättigheter och fördelning. Organisationerna måste åter bli folkrörelser i stället för apparater för karriärister.

En liten hund som samlar på stenar

Lotta Geffenblads ”Astons stenar” kom ursprungligen ut på Bonnier Carlsen 2005 och återutgavs av En bok för alla 2007. Den blev en upplagemässig succé, så En bok för Alla ger 2016 ut en ny upplaga.

Jag tycker det är mycket begripligt. Både den berättade historien och de mycket uttrycksfulla bilderna bidrar till det.

Aston är en liten hund och hans föräldrar förstås också hundar.

Det börjar med att Aston är på väg hem med sin mamma. Hon släpar på tunga kassar från Konsum, där hon har varit och handlat. Då hittar Aston en sten, blöt och kall och ensam – stackars sten! Så Aston stoppar ner den i en av mammas kassar utan att hon märker det.

Hemma lägger Aston stenen i sin docksäng och bäddar med sin mössa.

Nästa kväll, när Aston och mamma är på väg hem från Konsum, hittar Aston en lite större sten. Eftersom det är frost, gnistrar den som en diamant. Men den här gången är mamma på sin vakt, så Aston får bära hem den själv. Väl hemma får stenen bada varmt i diskhon.

Så där håller det på. Astons samling av stenar växer och växer.

Men pappa är listig. När det har blivit sommar igen, får han Aston att ta med sina stenar till stranden, där det finns många stenkompisar och hans många ensamma stenar inte behöver vara ensamma.

Aston måste tänka länge för att lämna kvar sina många ensamma stenar men går med på det i alla fall.

Fast när de ska gå hem, skramlar det i det gitarrfodral han har haft alla stenarna i.

– Väskan är inte riktigt tom, säger Aston. Jag tog en pinne som var ensam. Det är synd om pinnen. Här finns ju bara stenar.

Kanske ändå inte mitt i prick för små barn

”Prickens resa” av Maria Nilsson Thore publicerades 2011 av Bonnier Carlsen och kommer nu, 2016, i nyutgåva av En bok för alla. Det här är en uppföljare till ”Petras prick”, som nominerades till Augustpriset 2011.

Pricken är en del av geparden Petras päls och rymmer för att se nya saker. Den liftar med en hund, hamnar på en glass, sätter sig överst i pyramiden i ett kulspel där det ju passar med prick.

Så där håller det på ända till dess att Pricken börjar längta efter hemmapälsen. Och hemma i köket väntar ju Petra.

Fast den här historien är nog roligare för den vuxne högläsaren än för barnet den är avsedd för.

För egen del anser jag att telefonförsäljare borde om inte dödas så åtminstone spärras in tills de är helt avvanda

Mina förmiddagar använder jag till en utdragen frukost med långsam tidningsläsning.

När jag i dag nästan hade läst klart den sista tidningen av tre, ringde telefonen. En man frågade efter min hustru. Jag förklarade att hon var ute på stan – vad ville han?

Då framgick det att han var försäljare i telefonbranschen.

Eftersom vi för länge sedan spärrade telefonen för telefonförsäljare, rann sinnet på mig och jag hävde ur mig – närmast röt – att han, eftersom vi uttryckligen hade undanbett oss telefonförsäljare, kunde dra åt helvete.

Morskt försökte han då slå tillbaka genom att fråga, hur gammal jag var, varvid jag svarade att jag är närmare 80 år.

Sen slängde jag på luren.

Vi har telefoner med lur.

Danmark: Små rörelser – lite upp för Socialdemokratiet men också för Enhedslisten, åter lågt tal för Konservative Folkeparti

Vi startar som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 8 mars, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 9,9 procent
Alternativet 6,2 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 8,0 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 24,2 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 17,5 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Det är som vanligt svårt att dra några hållbara slutsatser av en enda enskild mätning. På den röda sidan ökar Socialdemokratiet något, men partiet ligger fortfarande under sitt valresultat. En mycket stark ställning har också Enhedslisten, som i flykting/invandringsfrågan har en rakt motsatt hållning.

Får man tro den här undersökningen, ligger Konservative Folkeparti, som såg ut att öka på grund av sin tuffa hållning gent emot en kritiserad minister i Venstre-regeringen, nu åter lågt, snäppet under sitt usla valresultat.

Vi får väl invänta fler undersökningar.

Det är vår, och kärleken blommar på Operan

Göran Gentele (1917-1972) omkom tidigt i en bilolycka på Sardinien och hann därför aldrig infria de förväntningar om fler filmer hans ”Fröken April” (1958) väckte.

Men egentligen arbetade han ju med opera, var chef för Metropolitan i New York, när den här olyckan inträffade.

Dock fanns det en länk mellan ”Fröken April” och den operavärld Gentele arbetade inom. En stor del av handlingen äger rum på Kungliga Operan, och filmen innehåller mycket riktigt scener och sånger ur kända operor som Georges Bizets ”Carmen”, Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” och Wolfgang Amadeus Mozarts ”Don Juan”. Vi hör också filmstoryns båda manliga huvudfigurer, bankdirektören och den på grund av omständigheterna operaanställde Marcus Arwidsson (Gunnar Björnstrand) och opersångaren Osvald Berg (Jarl Kulle) under körning i var sin bil utmana varann genom att sjunga partier ur Giuseppe Verdis ”Rigoletto” – deras röster är dock dubbade av Ingvar Wixell repektive Erik Sædén. Marcus Arwidsson är till att börja med inte hemma i operarepertoaren, så när han – på grund av att han förväxlas med en annan med samma namn – får provsjunga på Operan, väljer han att, ackompanjerad av kormästaren (Douglas Håge), sjunga ”Helan går” så att det rungar om det – och blir antagen.

Att den här bankdirektören lockas till Operan har att göra med att han, efter att först ha fått ett felutdelat brev från henne, blir blixtförälskad i en ung och charmerande kvinna, Maj Bergman (Lena Söderblom), som är balettdansös på Operan.

Hon och flera andra ung damer i operabaletten är dock, när den här förväxlingskomedin börjar, häftigt förälskade i Operans manliga sångstjärna, Osvald Berg, en roll som Jarl Kulle spelar med både temperament och bravur. Han å sin sida har en milt talat trasslig relation till operasångerskan Vera Stenberg (Gaby Stenberg).

I grunden är ”Fröken April” en ganska rar komedi, i sina farsartade detaljer dock helt osannolik. Men mycket av intrigen, också förväxlingarna, känner man igen från den operavärld, där ju regissören och manusförfattaren Gentele verkade.

Att en höjdare i bankvärlden i verkligheten skulle ha kunnat råka ut för det här – bland annat kommer en stor summa pengar bort och bankdirektör Arwidsson hamnar i kurran, och en ung pianist och kompositör (Per Oscarsson) använder de försvunna papperen till att teckna ned en egen komposition på – är kanske inte så sannolikt, men det leder till en vild jakt på Maj Bergman i kulisserna och stor succé för den av polisen utlånade Marcus Arwidsson, nu i huvudrollen på scenen.

Och med Majs hjälp blir så Marcus friad.

Och kan ni tänka er: De gifter sig med varann.

För övrigt ser det också ut som att Osvald och Vera kan tänkas ingå samma slags allians.

Danmark: Radikale kräver mindre hård asylpolitik för att delta i en S-ledd regering

I Danmark finns ett stort och ganska brokigt vänsterblock. Motorn i det är Socialdemokratiet. I den S-ledda regering, som fanns i Danmark fram till senaste valet, fanns också det socialliberala partiet Radikale Venstre, ett namn som ska ses mot bakgrund att det i Danmark också finns ett stort borgerligt, ganska högerinriktat parti, som heter Venstre. Med i den här koalitionen fanns också ganska länge ett riktigt vänsterparti, Socialistisk Folkeparti, ursprungligen en vänstersocialistisk utbrytning ur kommunistpartiet, DKP. SF har periodvis varit förhållandevis stort, men numera har det fått en konkurrent, Enhedslisten, som har ett markant större stöd i opinionsmätningar och val. Enhedslisten är en märklig koalition av vänstersocialister, kommunister och trotskister, och partiet har också lyckats fånga de feministiska och gröna strömningar som vi i Sverige förknippar med separata partier. Som om det här inte räckte bildades det inför det senaste valet ett nytt parti, Alternativet, som också det är lite av ett miljöparti, och som lyckades ta sig in i parlamentet.

Alla de här vänsterpartierna, med ett viktigt undantag, är mer flyktingvänliga än den sittande borgerliga Venstre-regeringen. Undantaget är Socialdemokratiet, som har en restriktiv hållning i släkt med Venstres och Dansk Folkepartis.

Det här innebär problem också för vänsterblockets överlevnad.

Intressant är att Morten Østergaard, ledare för Socialdemokratiets trognaste samarbetspartner, liberala Radikale Venstre, offentligt har slagit fast, att en förutsättning för att hans parti ska samverka med Socialdemokraterna i en ny regering är en uppmjukning av de asylregler Venstre-regeringen just har genomfört med stöd av Socialdemokratiet.

Norge: Dyster utveckling för Arbeiderpartiet

Den nedåtgående trenden för Arbeiderpartiet finns också i Norstats mätning för Klassekampen och Nationen. I den backar partiet med 0,5 procentenheter och hamnar då på 31,4 procent, bara snäppet över sitt dåliga valresultat i stortingsvalet 30,6 procent, detta efter att under en mellanperiod ha legat uppe i trakten av 40 procent.

Den till synes uppåtgående trend som kunde skönjas för Sosialistisk Venstreparti i en mätning nyligen, finns inte alls i Norstat-mätningen: I den minskar i stället SV med 0,5 procentenheter och får då 3,5 procent, ligger alltså under fyraprocentsspärren. I ett tänkt stortingsval skulle partiet då bara få två lokala mandat.

Ett sådant mandat skulle tillfalla det lilla yttervänsterpartiet Rødt, trots att partiet i den aktuella mätningen bara stöds av 2,2 procent.

Ett enda sådant mandat skulle också gå till Miljøpartiet De Grønne, som också det i den här mätningen, med 3,1 procent, ligger under spärren.

Det enda parti, som i den här mätningen har en ökning som ligger över felmarginalen är Senterpartiet, som ökar med 1,5 procentenheter till 6,4 procent. SP ligger även i den här mätningen över sitt valresultat 2013, 5,5 procent.

Kristelig Folkeparti, som överväger att göra som SP och gå över till den röd-gröna sidan, minskar med 0,3 procentenheter till 4,6 procent, vilket är mindre än det stöd partiet fick i 2013 års stortingsval, 5,6 procent.

Liberala Venstre, som håller fast vid sitt stöd åt den blå-blå regeringen, ökar däremot med 0,9 procentenheter till 5,1 procent och ligger då i trakten av sitt resultat i senaste stortingsvalet, 5,2 procent.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, backar i den aktuella mätningen med 1,2 procentenheter till 25,3 procent, alltså en lägre nivå än den i valet, 26,8 procent.

Dess koalitionspartner, Fremskrittspartiet, står i den här mätningen still på 16,9 procent. Partiet verkar nu, efter en tids mycket usla siffror, ha etablerat sig på en nivå aningen över sitt valresultat 2013, 16,3 procent.

Omräknat i mandat betyder den här mätningen, att de borgerliga skulle ha majoritet i Stortinget, även om Kristelig Folkeparti gick över till den röd-gröna sidan.

Andra chansen i Mellon

Jag är gammal schlagerlyssnare och har dessutom lärt mig ganska mycket om dem som förr lyckades i branschen. Det normala var att en schlager hade en kompositör och en textförfattare, men ibland – som i fallet Jules Sylvain (Stig Hansson) – bidrog kompositören åtminstone till refrängen.

Detta skriver jag med anledning av att upphovsmännen till bidragen i Melodifestivalen är så många, i enstaka fall upp till ett halvt dussin. Det hela börjar då likna musikfabrik och är det nog också – få låtar har en individuell ton och text.

De åtta låtarna i Andra chansen i årets Mello har jag hört och skrivit om tidigare.

En intressant uppgift står Markus Larsson i Aftonbladet för: Han skrev i går, alltså innan Andra chansen hade sänts, att Spotify som vinnare i de fyra duellerna pekade ut Samir & Viktor med ”Bada nakna”, Panetoz med ”Håll mig hårt”, Saraha med ”Kizunguzungu” och Boris René med ”Put Your Love On Me”, och precis så blev det ju.

Till bilden hör att man kan röst upp till fem gånger och då använder sig av en teknik som många äldre människor inte behärskar, i många fall inte ens vet hur den fungerar.

Någon statistiskt korrekt undersökning av svenska folkets samlade musiksmak är Mellon alltså inte.

Och är det just schlager man vill ha fram, får man nog dels skala bort utanverket (dans, rök, dräkter och liknande), dels ha en annan typ av jury, en som är intresserad av just schlager.

Men jag är en tillåtande person. För mig får man dessutom också gärna anordna scenshowtävlingar av dagens slag, och vill man det, får gärna för mig också barn och musikaliska idioter rösta i den.

Annan dag Vasa

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 5 mars 2016 publicerar Jonas Hallberg en alternativ text till Frank Loeser’s ”Slow Boat to China”, 1948; Hallbergs text ska, enligt anvisningen, sjungas ”glidande käckt”):

Res med mig, Dora, på två skidor till Mora,
det går så lagom fort.
Tid har vi gott om,
du är stenrik som mon.
Mitt enda mål är att bli din tilläggspension.

Åk med mig, Lilian, med expressfart till Siljan,
vi har vår egen fil.
Kroppen och själen har följts åt från Sälen,
de åker egen bil.

Mellanstick:
Vi reser fort bort vår kos
på harmoni och blåbärsjuice.

Valla mig, Agnef, i terrängen kring Gagnef,
var är min tjära nu?
Å ena skidan har du vallat för kram.
Å andra sidan går du fram som bara en sam.

Glid med mig, Hedvig, i naturen kring Rättvik,
du yttrar ej ett knäpp?
Din barm är som björnar, som häckar som örnar.
Kyss nu min Vasaläpp!

Minns ni originalet, ”Slow Boat To China” från 1948 med Rosemary Clooney och Bing Crosby? Bing Crosby har också sjungit in den tillsammans med Peggy Lee. Andra hörvärda versioner är de med Ella Fitzgerald, Fats Domino, Emile Ford & The Checkmates, Benny Goodman, Paul McCartney och Bette Midler.

Slow Boat To China

Text och musik: Frank Loesser, 1948

I’d love to get you
On a slow boat to China
All to myself alone

Get you and keep you
In my arms ever more
Leave all your lovers
Weepin’ on a far away shore

Out on the briny
With the moon big and shiny
Melting your heart of stone
Honey I’d love to get you
On a slow boat to China
All by myself alone

[Instrumental]

I’d love to get ya
On a slow boat to China
All to myself alone
A twist in the rudder
And a rip in the sails
Drifting and dreamin’
Honey throw the compass over the rail

Out on the ocean
Far from all the commotion
Melting your heart of stone
Honey I’d love to get you
On a slow boat to China
All to myself alone

Året efter kom den på svenska i en insjungning av Sven Arefeldt:

I en roddbåt till Kina

Svensk text: Reinhold Foiack och Nils Georg (Georg Eliasson), 1949
Engelsk originaltext och musik: Frank Loesser, 1948 (”Slow Boat To China”)

Jing jinge jing jing jinge jinge jing
jinge jinge jinge jing jing…

Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.
Tid får jag gott om,
då att hålla din hand,
du har så bråttom,
var gång som vi möts här i land.
Månen ska skina
när vi två, jag och Stina,
gungar mot himlens port.
Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.

Vi går direkt på repris,
för jag vill inte vänta onödigtvis att be dig…

Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.
Då får jag ha dig
för mej själv många år.
Men om jag bad dig
kanske små matroser vi får.
Arken ska gunga,
när vi fyrstämmigt sjunga
utanför himlens port.
Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.

Jing jinge jing…