En sevärd film, baserad på en ännu bättre roman

15 mars 2016 18:35 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Under mina politiskt formativa år i tonåren kände jag mig attraherad av syndikalismen: läste SACs Arbetaren, under en period Dagstidningen Arbetaren, och läste intensivt Stig Dagerman, både hans dagsverser och hans romaner.

Stig Dagerman, född 1923, dog redan 1954 – han tog sitt eget liv. Han sågs som en litterär stjärna, men flera av böckerna tillkom under stor vånda. Romanen ”Bröllopsbesvär” från 1949 är ett exempel både på hans stora litterära begåvning och på under vilken vånda det han skrev tillkom. Av Hans Sandbergs efterskrift i utgåvan i Stig Dagermans Samlade skrifter, 8, kan man läsa mer om hur den här romanen bytte titel och fokus och levererades i etapper till förlaget, Norstedts.

Av efterskriften framgår också, att den här romanen, när den kom ut, fick blandad kritik.

Själv köpte jag under skoltiden i Sundsvall en inbunden billigutgåva av ”Bröllopsbesvär”, utgiven 1954 av det av Norstedts, Kooperativa Förbundet och LT samdrivna Vingförlaget.

Min läsning av ”Bröllopsbesvär” ligger nu så långt tillbaka, att jag inte längre minns bokhandlingen i detalj, men jag minns fortfarande, att den gjorde ett mycket starkt intryck på mig.

1964, alltså tio år efter Dagermans död, filmatiserades den av Åke Falck. Manus till filmen skrevs av Lars Widding, en habil författare men inte på Dagermans nivå.

Men några av skådespelarna gör ypperliga rollprestationer – jag vill där främst nämna Jarl Kulle som slaktaren och brudgummen Hilmer Westlund och Edvin Adolphson som brudens far, hemmansägaren Victor Palm samt även Georg Årlin som den före detta operasångaren Johan Borg.

Själv tycker jag att Christina Schollin i rollen som bruden, Hildur Palm, kanske är för söt och ungflicksaktig för den här rollen – det visar sig ju senare att Hildur väntar barn, dock inte med sin äldre brudgum utan med en jämnårig tidigare anställd på gården, Martin (Lars Passgård), som – när Hildur under den allt mer spritdränkta och kaotiska bröllopsnatten avvisar honom – hänger sig.

Filmen träffar allt bättre romanens tragiska ton, ju fler olyckliga människor och par som kommer in i handlingen: bröllopsgästen Mary Johansson (Margaretha Krook) är nära att hamna i säng med en annan bröllopsgäst men det hela avbryts av hennes man, Nisse (Gösta Krantz); Hilma (Isa Quensel), Hildurs mor, och Irma (Catrin Westerlund), Hildurs syster, samt Siri (Lena Hansson), Westlunds dotter, måste också nämnas i sammanhanget. Ytterligare ett par att nämna är Westlunds piga Svea (Yvonne Lombard) och Palms dräng Sören (Lars Lind).

Och då finns det ändå ännu fler som måste nämnas, både för stora och små rollprestationer: Tor Isedal som Hildurs bror Rudolf, Ove Tjernberg som luffaren Martin, Lasse Pöysti som nasare, Ove Tjernberg som luffare och inte minst Lars Ekborg som slaktaren Simon Simonsson.

Filmen slutar med citat, upplästa ur Dagermans roman – de finns i bokens slut. I filmversionen är citaten nedbantade till ett urval, men jag återger dem här in extenso:

”I Luttmans hage sover Bjuhr på rygg, ringar har han ånyo på pekfingret. Victor sover i Luttmans dike med huvut intill klockan. Hos Sören sover Svea och hos Svea Sören. Rullan sover i Rudolfs soffa och Rudolf sover i sin. Luffarna sover på varsin sida om en grönfoderhässja. Nu skiljs våra vägar, väste Ivar, då gick Filip och la sej på andra sidan hässjan, om Ivar skulle ångra sej. Gunnar sover i köket och vet inte om att han är ensam, en gång får han veta det. Martin sover på bordet med dahlior vid fötterna. Irma sover på stolen och drömmer att han lever. På Ålasses veranda sover Ville med huvut i Ålasses armar och Ålasses armar sover. Sångarn sover på Tokanders’ golv och Tokanders sover på brev. Wallinder sover på Snigelns golv och snigeln sover i sitt hus. I Plymouthen sover Mary och Nisse sover i soffan på trettifemmans flak. Föreståndarn sover med smörgåsar vid sängen och Klara sover i samma rum som Gud. Hilma sover i Hildurs säng och Westlund på Westlunds golv. I lagårn sover korna och älgarna under aspar. Simon sover utanför Siris dörr och Siri sover på balkongen, hon har Hildurs hjärta inlåst. Med nyckeln under kudden sover gumman Bjuhr i kammarn och Karlsson sover vid Hagströms bord och Hagström vid sitt eget. I vassen sover gäddan och i häcken igelkotten. I brunnen sover grodan och i molnet regnet. I livet sover döden och i döden livet. På klippan sover Lorelei, hon har grått hår.

Men bruden ligger vaken.

Och bröllopsnatten går.”

Rymden, på Uppsala stadsteaters scen

15 mars 2016 12:31 | Barnkultur, Teater | Inga kommentarer

Kosmos+” i regi av Kirsten DehlholmUppsala stadsteaters stora scen, är ett svårgripbart sceniskt verk redan i det att det har så många manusförfattre: utöver regissören även Laura Mortensen, Morten Søndergaard, Anne Mette Fisker Langkjer, Mindaugas Nasteravicius och Tomas Lagermand Lundme. Till det kommer ytterligare några som har bidragit till konceptet.

I den här föresällningen, delvis inriktad på barn, vilket märktes i publiken, medverkade mycket riktigt barn (som växlar mellan de olika föreställningarna). Men också de vuxna skådespelarna, sådana som Göran Engman och Åsa Forsblad Morisse, lånar mer ut sina röster än spelar roller i traditionell mening.

Ämnet för föreställningen är rymden, och följaktligen domineras scenen av bilder, ljus- och ljudeffekter. För oss vuxna i publiken, särskilt för oss som har en viss utbildningsnivå, innehåller den här sceniska rymdföreställningen inte så mycket som vi inte visste förut. Och på sätt och vis var det skönt att slippa metafysiska spekulationer, bara stirra ut i rymdens oändlighet och dess förinnan på delarna i det solsystem vi, tack vare dess relativa närhet, någorlunda har lyckats kartlägga.

Som intresseskapare för den yngre publiken fungerade sjuårige Tom. Hur mycket av det vi fick se och höra på scenen som var begripligt och sammanhängande för den yngre delen av publiken vet jag inte, men jag såg faktiskt åtminstone något av de inte allra yngsta barnen, som satt i ytterdelen av en rad, periodvis i stället uppehålla sig i gången utanför och då inte ens med blicken riktad mot scenen.

Med Bergman som förlaga

15 mars 2016 11:41 | Mat & dryck, Teater | Inga kommentarer

Ingmar BergmansScener ur ett äktenskap” kom 1973. Dess könskampsperspektiv finns också i Franciska Löfgrens bearbetning, som jag och Birgitta såg på Reginateatern i fredags, men här har perspektivet förskjutits, näst intill till ombytta roller.

Det här märks redan i upptakten, då hustrun i det par som står i centrum för det här dramat, Marianne (Anna Lyons), är den pratsamma och dominerande parten. Hennes man, Johan (Mattias Redbo), är den mer anpassade parten.

Scenerna ur deras äktenskap framställer emellertid inte Marianne som ett efterföljansvärt exempel – hennes sexuella utlevelse har sina mörka sidor inte bara i det att hon överger och sårar sin man. Det som gör mest ont är hur lite hennes egna barn (med Johan) betyder för henne. Men det här förstärks också av hennes gyckel med feministerna och deras livshållning.

Fast allt det här får hon sen dyrt betala för, när hon – förgäves – försöker väcka nytt liv i sin relation till Johan.

* * *

Före föreställningen var jag och Birgitta på Güntherska konditoriet och åt var sin räkmacka med te.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^