Danmark: Radikale kräver mindre hård asylpolitik för att delta i en S-ledd regering

I Danmark finns ett stort och ganska brokigt vänsterblock. Motorn i det är Socialdemokratiet. I den S-ledda regering, som fanns i Danmark fram till senaste valet, fanns också det socialliberala partiet Radikale Venstre, ett namn som ska ses mot bakgrund att det i Danmark också finns ett stort borgerligt, ganska högerinriktat parti, som heter Venstre. Med i den här koalitionen fanns också ganska länge ett riktigt vänsterparti, Socialistisk Folkeparti, ursprungligen en vänstersocialistisk utbrytning ur kommunistpartiet, DKP. SF har periodvis varit förhållandevis stort, men numera har det fått en konkurrent, Enhedslisten, som har ett markant större stöd i opinionsmätningar och val. Enhedslisten är en märklig koalition av vänstersocialister, kommunister och trotskister, och partiet har också lyckats fånga de feministiska och gröna strömningar som vi i Sverige förknippar med separata partier. Som om det här inte räckte bildades det inför det senaste valet ett nytt parti, Alternativet, som också det är lite av ett miljöparti, och som lyckades ta sig in i parlamentet.

Alla de här vänsterpartierna, med ett viktigt undantag, är mer flyktingvänliga än den sittande borgerliga Venstre-regeringen. Undantaget är Socialdemokratiet, som har en restriktiv hållning i släkt med Venstres och Dansk Folkepartis.

Det här innebär problem också för vänsterblockets överlevnad.

Intressant är att Morten Østergaard, ledare för Socialdemokratiets trognaste samarbetspartner, liberala Radikale Venstre, offentligt har slagit fast, att en förutsättning för att hans parti ska samverka med Socialdemokraterna i en ny regering är en uppmjukning av de asylregler Venstre-regeringen just har genomfört med stöd av Socialdemokratiet.

Norge: Dyster utveckling för Arbeiderpartiet

Den nedåtgående trenden för Arbeiderpartiet finns också i Norstats mätning för Klassekampen och Nationen. I den backar partiet med 0,5 procentenheter och hamnar då på 31,4 procent, bara snäppet över sitt dåliga valresultat i stortingsvalet 30,6 procent, detta efter att under en mellanperiod ha legat uppe i trakten av 40 procent.

Den till synes uppåtgående trend som kunde skönjas för Sosialistisk Venstreparti i en mätning nyligen, finns inte alls i Norstat-mätningen: I den minskar i stället SV med 0,5 procentenheter och får då 3,5 procent, ligger alltså under fyraprocentsspärren. I ett tänkt stortingsval skulle partiet då bara få två lokala mandat.

Ett sådant mandat skulle tillfalla det lilla yttervänsterpartiet Rødt, trots att partiet i den aktuella mätningen bara stöds av 2,2 procent.

Ett enda sådant mandat skulle också gå till Miljøpartiet De Grønne, som också det i den här mätningen, med 3,1 procent, ligger under spärren.

Det enda parti, som i den här mätningen har en ökning som ligger över felmarginalen är Senterpartiet, som ökar med 1,5 procentenheter till 6,4 procent. SP ligger även i den här mätningen över sitt valresultat 2013, 5,5 procent.

Kristelig Folkeparti, som överväger att göra som SP och gå över till den röd-gröna sidan, minskar med 0,3 procentenheter till 4,6 procent, vilket är mindre än det stöd partiet fick i 2013 års stortingsval, 5,6 procent.

Liberala Venstre, som håller fast vid sitt stöd åt den blå-blå regeringen, ökar däremot med 0,9 procentenheter till 5,1 procent och ligger då i trakten av sitt resultat i senaste stortingsvalet, 5,2 procent.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, backar i den aktuella mätningen med 1,2 procentenheter till 25,3 procent, alltså en lägre nivå än den i valet, 26,8 procent.

Dess koalitionspartner, Fremskrittspartiet, står i den här mätningen still på 16,9 procent. Partiet verkar nu, efter en tids mycket usla siffror, ha etablerat sig på en nivå aningen över sitt valresultat 2013, 16,3 procent.

Omräknat i mandat betyder den här mätningen, att de borgerliga skulle ha majoritet i Stortinget, även om Kristelig Folkeparti gick över till den röd-gröna sidan.

Andra chansen i Mellon

Jag är gammal schlagerlyssnare och har dessutom lärt mig ganska mycket om dem som förr lyckades i branschen. Det normala var att en schlager hade en kompositör och en textförfattare, men ibland – som i fallet Jules Sylvain (Stig Hansson) – bidrog kompositören åtminstone till refrängen.

Detta skriver jag med anledning av att upphovsmännen till bidragen i Melodifestivalen är så många, i enstaka fall upp till ett halvt dussin. Det hela börjar då likna musikfabrik och är det nog också – få låtar har en individuell ton och text.

De åtta låtarna i Andra chansen i årets Mello har jag hört och skrivit om tidigare.

En intressant uppgift står Markus Larsson i Aftonbladet för: Han skrev i går, alltså innan Andra chansen hade sänts, att Spotify som vinnare i de fyra duellerna pekade ut Samir & Viktor med ”Bada nakna”, Panetoz med ”Håll mig hårt”, Saraha med ”Kizunguzungu” och Boris René med ”Put Your Love On Me”, och precis så blev det ju.

Till bilden hör att man kan röst upp till fem gånger och då använder sig av en teknik som många äldre människor inte behärskar, i många fall inte ens vet hur den fungerar.

Någon statistiskt korrekt undersökning av svenska folkets samlade musiksmak är Mellon alltså inte.

Och är det just schlager man vill ha fram, får man nog dels skala bort utanverket (dans, rök, dräkter och liknande), dels ha en annan typ av jury, en som är intresserad av just schlager.

Men jag är en tillåtande person. För mig får man dessutom också gärna anordna scenshowtävlingar av dagens slag, och vill man det, får gärna för mig också barn och musikaliska idioter rösta i den.