Åland ansöker inte om fullt medlemskap i Nordiska rådet, åtminstone inte just nu

De självstyrande områdena i Norden – Åland som en del av Finland samt Grønland och Føroyar som delar av Danmark – deltar med egna representanter i Nordiska rådets plena och utskottsarbete men är inte självständiga medlemmar av rådet, är alltså inte helt jämställda med medlemsländerna Finland, Danmark, Ísland, Sverige och Norge.

Politiska krafter på Åland har velat ansöka om medlemsstatus för ön, men nu har landskapsregeringen genom kansliminister Nina Fellman (s) – Socialdemokraterna är en del av den koalitionsregering som styr på Åland – meddelat. att landskapsregeringen åtminstone för närvarande inte finner det meningsfullt att väcka frågan om fullt medlemskap. Hennes argument är att det skulle kosta mer än det smakar att framför allt skicka tjänstemän till rådets olika beredningar. Åland deltar nu i elva ministerråd, och redan det är kostsamt, argumenterade Fellman, som fick mothugg av representanter för Centern och Ålands Framtid.

En liknande debatt pågår på Føroyar.

Finland: Centern åter störst

I Taloustutkimus’ marsmätning för YLE är Centern åter största parti.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, har i den här mätningen ökat, nu till 21,7 procent, en ökning med 1 procentenhet. Centern ligger därmed aningen över sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 20,3 procent, vilket är en minskning sen förra mätningen med 2,6 procentenheter. Jag har än så länge inte sett någon förklaring till att partiets nu länge uppåtgående kurva har brutits.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17.1 procent, vilket är ungefär samma nivå som i förra mätningen. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, men i den aktuella mätningen går partiet upp en halv procentenhet och får nu stöd av 9,5 procent. Därmed är partiet fortfarande femte plats.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöd av 12,5 procent, vilket innebär en ökning med nästan 2 procentenheter..

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får även i den här mätningen 8,3 procent. Det betyder att partiet nu backar med 0,6 procentenheter.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,7 procent, en ökning på 0,2 procentenheter.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,6 procent, vilket är en minskning med 0,3 procentenheter om man jämför med förra mätningen i den här serien.

2.914 personer intervjuades under mars månad. Av dessa kunde 58 procent ange sin aktuella politiska ståndpunkt. Det senare betyder, att en mycket hög andel av de intervjuade längre fram, i ett förändrat politiskt läge, där de känner sig mer säkra, kan ändra den partisympatifördelning, som redovisas ovan.

När Kerstin Thorvall illustrerade i Aktuellt i politiken (s)

På min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) (1974-1983) var tidningen något helt annat än det politiska nyhetsblad (s) den är i dag. Den tidning jag gjorde hade som redaktionell idé att både vara ett politiskt magasin (s) med ledare, fakta och argument i aktuella politiska stridsfrågor, intervjuer med partiföreträdare, artiklar om ideologi och dagspolitik och annat sådant och samtidigt också en socialdemokratisk familjetidning i gamla Folket i Bilds anda, således med noveller, följetonger, serier och allmänreportage. Läsarna gillade det här, och upplagan var uppe i över 140.000 exemplar som bäst. Intressant nog tillkom det nya läsare, som inte hade värvats via partiorganisationerna.

Jag valde själv ut novellerna, beställde dem ofta av kända författare. Och jag försökte också hitta kongeniala illustratörer till texterna i fråga.

Nyss har en mycket uppmärksammad dramaserie, byggd på Kerstin Thorvall ”Det mest förbjudna” visats i TV. Den tar sig vissa friheter i förhållande till Kerstin Thorvalls verkliga liv, men min egen invändning mot den är lite udda: Eftersom jag har träffat Kerstin Thorvall, störs jag av att Cilla Thorell som spelar henne inte är tillräckligt lik henne. Vilket inte betyder att jag inte tycker att hon i övrigt gör en bra rolltolkning.

Kerstin Thorvall (1925-2010) hade en lång karriär på delvis skilda banor. Hon var journalist, skrev länge för damtidningar jag aldrig läste. Hon var författare till en rad skönlitterära böcker: Några skandalomsusade kom ut under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men när hon 1993 inledde sin självbiografiska serie med ”När man skjuter arbetare” och därmed breddade sitt författarskap, hade jag för länge sen lämnat tidningen. Men jag ska kanske också nämna henne som barnboksförfattare och illustratör till barnböcker, framför allt Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”.

Hon var också utbildad modetecknare, och det var i hennes egenskap av tecknare jag kontaktade henne: jag ville be henne illustrera en novell. Och hon accepterade. Vi betalade bra, men jag minns inte att hon ens skulle ha frågat om arvodet, innan hon åtog sig uppdraget.

När hon sen kom upp på redaktionen på översta våningen på Sveavägen 68 för att lämna över resultatet, tittade hon nyfiket på mig och sa:

– Varför valde du mig?

Jag kunde ha nämnt flera skäl men angav bara det viktigaste. Jag hade som så ofta kollat Illustratörcentrums katalog med arbetsprover och funnit att hennes tecknarstil föreföll passa bra till den aktuella novellen.

Tidningsredaktörer var hon ju mycket bekant med, så jag tror att hon ögonblickligen förstod, att precis det var mitt huvudskäl.

Med tanke på Jessica Kempes kolumn i kulturdelen av dagens DN om den nyss sända TV-serien ”Det mest förbjudna”, ”Varför får inte Kerstin Thorvalls tecknande plats?”, har åtminstone jag nu gjort min plikt.

Och med tanke på vad som också ligger bakom den frågan, det faktum att Kerstin Thorvall hade ett rikt förgrenat sexliv, är det bäst att tillägga, att jag bara har träffat henne en gång, på en tidningsredaktion och i vittnens närvaro.