Har den europeiska socialdemokratin någon framtid?

9 mars 2016 20:45 | Politik | Inga kommentarer

Nummer 1 2016 av Tiden magasin har som huvudtema socialdemokratin och Europa. ”Lyckönskningar eller Beklagar sorgen?” lyder texten på kortet bland alla rosorna på omslaget.

Helt utplånad är ju den europeiska socialdemokratin inte. Den sitter i regeringsställning i ett femtontal länder, men vi talar inte om en socialdemokrati, som ligger på 40-procentsnivån eller mera, det som gällde till exempel i Sverige förr i världen. Ofta ligger numera de socialdemokratiska partierna på 25 procents-nivån, i enstaka fall och vid enstaka tillfällen högre – men i flera europeiska länder är partiet näst intill utplånat.

Kan socialdemokratin vinna val igen?” är rubriken för statsvetaren Göran von Sydows intressanta och sakliga men ganska deprimerande genomgång av partiets aktuella ställning i Europas olika länder. På sina håll, till exempel i Grekland och Spanien, har nya vänsterpartier växt sig starka, men dessa räknar sig inte själva till socialdemokratin, och i fallet Grekland har det gamla (S)-partiet Pasok malts sönder till en nullitet. Den traditionella vänster-högerkonflikten har inte stått i fokus för de socialdemokratiska partierna, som i stället har fokuserat på striden om mittenväljarna, och högerpopulistiska partier har i flera europeiska länder lyckats dra till sig stora skaror av arbetarväljare.

Ett brittiskt perspektiv på den här arbetarpartikrisen anlägger Katrine Marçal, men vi har hört det förr: Hon tror mer på Blair än Corbyn – med den senare som ledare kommer Labour aldrig att vinna några val. Fast då måste hon förstås använda ganska stort utrymme för att förklara, hur det kom sig, att han vann partiledarstriden i sitt parti.

Över huvud taget tycker jag att det här Tiden-numret dess värre ger föga vägledning om vad som skulle få den europeiska socialdemokratin att på nytt bli en verklig maktfaktor. Ansatser finns dock i Daniel Mathiesens artikel ”Ingen brist på frågor som kräver röda svar”. Framför allt hans samtal med norrmannen Magnus Marsdal ger en del uppslag: Det gäller att hitta sådant som knyter samman arbetar- och medelklass, frågor om makt, rättigheter och fördelning. Organisationerna måste åter bli folkrörelser i stället för apparater för karriärister.

En liten hund som samlar på stenar

9 mars 2016 16:17 | Barnkultur | Inga kommentarer

Lotta GeffenbladsAstons stenar” kom ursprungligen ut på Bonnier Carlsen 2005 och återutgavs av En bok för alla 2007. Den blev en upplagemässig succé, så En bok för Alla ger 2016 ut en ny upplaga.

Jag tycker det är mycket begripligt. Både den berättade historien och de mycket uttrycksfulla bilderna bidrar till det.

Aston är en liten hund och hans föräldrar förstås också hundar.

Det börjar med att Aston är på väg hem med sin mamma. Hon släpar på tunga kassar från Konsum, där hon har varit och handlat. Då hittar Aston en sten, blöt och kall och ensam – stackars sten! Så Aston stoppar ner den i en av mammas kassar utan att hon märker det.

Hemma lägger Aston stenen i sin docksäng och bäddar med sin mössa.

Nästa kväll, när Aston och mamma är på väg hem från Konsum, hittar Aston en lite större sten. Eftersom det är frost, gnistrar den som en diamant. Men den här gången är mamma på sin vakt, så Aston får bära hem den själv. Väl hemma får stenen bada varmt i diskhon.

Så där håller det på. Astons samling av stenar växer och växer.

Men pappa är listig. När det har blivit sommar igen, får han Aston att ta med sina stenar till stranden, där det finns många stenkompisar och hans många ensamma stenar inte behöver vara ensamma.

Aston måste tänka länge för att lämna kvar sina många ensamma stenar men går med på det i alla fall.

Fast när de ska gå hem, skramlar det i det gitarrfodral han har haft alla stenarna i.

– Väskan är inte riktigt tom, säger Aston. Jag tog en pinne som var ensam. Det är synd om pinnen. Här finns ju bara stenar.

Kanske ändå inte mitt i prick för små barn

9 mars 2016 15:34 | Barnkultur | Inga kommentarer

Prickens resa” av Maria Nilsson Thore publicerades 2011 av Bonnier Carlsen och kommer nu, 2016, i nyutgåva av En bok för alla. Det här är en uppföljare till ”Petras prick”, som nominerades till Augustpriset 2011.

Pricken är en del av geparden Petras päls och rymmer för att se nya saker. Den liftar med en hund, hamnar på en glass, sätter sig överst i pyramiden i ett kulspel där det ju passar med prick.

Så där håller det på ända till dess att Pricken börjar längta efter hemmapälsen. Och hemma i köket väntar ju Petra.

Fast den här historien är nog roligare för den vuxne högläsaren än för barnet den är avsedd för.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^