Högst sevärd film om Olof Palme

Maud Nyström (regi) och Kristina Lindström (regi och manus) gjorde 2012 en högst sevärd långfilm om Olof Palme – filmen heter kort och gott ”Palme”. Den behandlar förstås också mordet, men handlingen spänner över hela hans liv: hans högborgerliga familjebakgrund, faderns tidiga död, åren på skolan i Sigtuna, USA-vistelsen och hans politiska radikalisering, tiden som studentpolitiker, Tage Erlanders upptäckt av den unge Palme, åren som statsråd och valet av honom till socialdemokratisk partiledare efter Erlander, mer privat giftermålet med Lisbeth och sedan de tre sönerna Mattias, Mårten och Joakim, vilka medverkar i filmen och generöst har lånat ut privat, tidigare inte visat filmmaterial.

Bland de intervjuade finns en rad ledande politiker från Palmes tid, även samtida borgerliga politiker som naturligtvis så här i backspegeln visar respekt men heller inte döljer kritiska synpunkter. Och som sig bör får vi möta dåtida kulturpersonligheter som Harry Schein, även sådana som av olika anledningar hamnade i konflikt med Palme, socialdemokratin eller den dåtida staten, personer som Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och Tage Danielsson.

Det här för mig naturligt över till att konstatera, att den här filmen om Palme och Palme-eran verkligen inte undviker kontroversiella ämnen som IB-avslöjandet och striden om kärnkraften. Och det här tycker jag är bra, både som filmkritiker och som gammal socialdemokrat. Dessutom var Palme en så stor politiker, att hans minne också tål en allsidig och sanningsenlig bild.

Vad som gör den här filmen så levande är också att den visar, att Palme aldrig drog sig för att ge sig rakt in konflikter, ibland svåra sådana. Ingen hade till exempel krävt, att han skulle ge sig rakt in i Norrmalmstorgs-dramat, vilket han själv valde att göra. Som utbildningsminister gick han rakt in i getingboet på Kårhuset i Stockholm. Och i samband med julbombningarna i Vietnam riktade han en inte det minsta inlindad kritik mot USA, och det finns också berömda och ofta citerade palmeuttalanden om till exempel Tjeckoslovakien och Spanien. När det gällde gruvkonflikten i Kiruna fick medarbetarna nästan bokstavligt hålla kvar honom i Stockholm.

Fast samma fighting spirit fungerade inte riktigt i närbildssändningar i TV av debatter med Thorbjörn Fälldin.

Palmes taktik i det stycket lönade sig inte – TV-tittarna tyckte synd om centerledaren, som fick sympatierna.

Men ändå, sammantaget: åren med Olof Palme var en enastående era i svensk politik. Och på den tiden var svensk socialdemokrati aldrig, ens när den drabbades av bakslag i val, på reträtt.

Orkla växer i Storbritannien

Norska Idun Industri AS, en del av Orkla Food Ingredients, har köpt skotska The Waverley Bakery LTD, en ledande leverantör av ätbara glass-strutar och liknande rånprodukter i Storbritannien.

Waverley, som har sin tillverkningsenhet i Glasgow, säljer till dagligveruhandeln och barer i hela Storbritannien. Orkla kommer också att utnyttja Waverley för försäljningen även av andra produkter.

Danmark: Framtvingad avgång möts med rockad och återkomst

Regeringskrisen i Danmark har lösts med rockad och återkomst.

Men vi startar som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 28 februari, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,9 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 8,7 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 24,1 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 20,5 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 8,0 procent

Den här mätningen och övriga färska ligger så nära livsmedels- och miljöministern Eva Kjer Hansens påtvingade avgång, att de, om de har gjorts under en normalt lång mätperiod, knappast kan ses som reaktioner på att Konservative Folkepartis hot att tillsammans med vänsterpartierna rösta bort ministern i fråga.

Från och med nu kan dock de ändringar statsministern, Lars Løkke Rasmussen, har gjort i sin Venstre-regering påverka väljaropinionen.

Till ny livsmedels- och miljöminister har han utnämnt den hittillsvarande forsknings- och utbildningsministern Esben Lunde Larsen, kontroversiell även han på sin förra post.

På Esben Lunde Larsens nuvarande post kommer vi i stället att få se Ulla Tørnæs, som har haft samma post tidigare, under Anders Fogh Rasmussens tid.

Palme, 30 år senare

Jag är politiskt en del av Palme-eran, delar utan att vilja försvara allt han gjorde hans grundvärderingar. När han, mycket aktivt, ledde den socialdemokratiska programkommissionen i arbetet att formulera 1975 års partiprogram, var jag kommissionens sekreterare. Jag har också mött honom på nära håll i andra centrala sammanhang, till exempel VUs och partistyrelsens sammanträden, och på den tiden jag var pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen åkte jag på valturné med honom.

Min hustru, Birgitta Dahl, som från 1969 och fram till pensioneringen satt i riksdagen och under senare delen av den perioden var dess talman, valdes 1975 in i partiets VU och togs 1982 in i Palmes regering.

Den 28 februari i år var det 30 år sedan Olof Palme mördades, och jag har förstås läst mycket stora delar av de artiklar som har skrivits med anledning av det här. Mycket av det här har, som tidigare, varit spekulativt: det aldrig riktigt uppklarade mordet antas vara det som främst kittlar läsarna. Men själv vill jag mycket hellre läsa vittnesbörd om Palme som människa och som politiker, i det senare fallet främst som ideolog.

Jag nämner ovan min hustrus politiska poster under Palme-epoken, och när Socialdemokraterna i Uppsala i söndags anordnade en fackelbelyst minnesmarsch från Odinslund till Martin Luther Kings plats, var hon huvudtalare vid minnesstunden.

Birgitta valde att hylla Olof Palme som en människa, brinnande i anden, och en förkämpe för fred och internationellt samarbete, mänskliga rättigheter, frihet och oberoende för förtryckta folk.

Hon jämförde honom med andra som har rönt samma öde som han: Martin Luther King, på vars plats i Uppsala det här mötet hölls, Dag Hammarskjöld, uppvuxen och begraven här i Uppsala, Amilcar Cabral, ledaren för befrielserörelsen i Guinea Bissau, Salvdor Allende, president i Chile, Oscar Romero, ärkebiskop i El Salvador, och Anna Lindh, utrikesminister med rötter här i Uppland och under studietiden bosatt i Uppsala.

Birgitta nämnde självklart flera av de internationella frågor som Olof Palme engagerade sig i, flera av dem, som kriget i Vietnam, sådana som också hon själv har varit engagerad i, i det nämnda fallet bildat opinion mot.

Ett lite längre avsnitt i sitt tal ägnade hon åt kampen mot apartheid. Hon berättade bland annat om en minnesceremoni i Sydafrikas parlament 1996, tio år efter mordet, då hon själv fick tala tillsammans med ledande företrädare för parlamentet.

Men hon påminde också om Olof Palmes roll som manlig banbrytare i frågor som jämställdhet, särbeskattning, daghemsutbyggnad, delad föräldraförsäkring, fri abort och barns rättigheter.

Hon citerade hans ord vid 1975 års partikongress, att den sist nämnda frågan ytterst handlar om sådant som ”ömhet och livskänsla, värme och spontanitet, samvaro och gemenskap. Allra längst bort handlar det om någonting så fantastiskt som glädje.”

Värt att citera är också Birgittas omdöme om Olof Palme som person. Det nyanserar fint den ganska gängse bilden av Olof Palme som stridslysten och hårdför debattör:

”Olof Palme var en trofast och omtänksam vän. Han besatt en sorts ömsinthet och gammaldags ridderlighet, som är ovanlig, men som han visade mot alla i sin närhet, särskilt om någon var utsatt för förföljelse eller befann sig i en svår situation.”

Därefter läste hon, som ett uttryck för den livshållning och det samhälle Olof Palme kämpade för, några rader ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen”:

Över tidens sus i tallar
över årens flykt på fjädermolnets vinge
bred och stark
trår från natt till dag,
från nöd från frihet utan fruktan
den strävan som är lika för oss alla.
En öppen stad ej en befästad bygger vi gemensamt.
Dess ljus når upp mot rymdens ensamhet.

I sina slutord omfamnade hon också alla de människor som har fått lämna sina hem och nu söker skydd som flyktingar – i kampen mot ondskan, för fred och försoning skulle vi behöva Olof Palme. ”Vårt löfte till honom måste vara att inte förtröttas i kampen för fred, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter.

Med detta löfte och en stunds tystnad lyser vi frid över Olof Palme.”