Har den europeiska socialdemokratin någon framtid?

Nummer 1 2016 av Tiden magasin har som huvudtema socialdemokratin och Europa. ”Lyckönskningar eller Beklagar sorgen?” lyder texten på kortet bland alla rosorna på omslaget.

Helt utplånad är ju den europeiska socialdemokratin inte. Den sitter i regeringsställning i ett femtontal länder, men vi talar inte om en socialdemokrati, som ligger på 40-procentsnivån eller mera, det som gällde till exempel i Sverige förr i världen. Ofta ligger numera de socialdemokratiska partierna på 25 procents-nivån, i enstaka fall och vid enstaka tillfällen högre – men i flera europeiska länder är partiet näst intill utplånat.

”Kan socialdemokratin vinna val igen?” är rubriken för statsvetaren Göran von Sydows intressanta och sakliga men ganska deprimerande genomgång av partiets aktuella ställning i Europas olika länder. På sina håll, till exempel i Grekland och Spanien, har nya vänsterpartier växt sig starka, men dessa räknar sig inte själva till socialdemokratin, och i fallet Grekland har det gamla (S)-partiet Pasok malts sönder till en nullitet. Den traditionella vänster-högerkonflikten har inte stått i fokus för de socialdemokratiska partierna, som i stället har fokuserat på striden om mittenväljarna, och högerpopulistiska partier har i flera europeiska länder lyckats dra till sig stora skaror av arbetarväljare.

Ett brittiskt perspektiv på den här arbetarpartikrisen anlägger Katrine Marçal, men vi har hört det förr: Hon tror mer på Blair än Corbyn – med den senare som ledare kommer Labour aldrig att vinna några val. Fast då måste hon förstås använda ganska stort utrymme för att förklara, hur det kom sig, att han vann partiledarstriden i sitt parti.

Över huvud taget tycker jag att det här Tiden-numret dess värre ger föga vägledning om vad som skulle få den europeiska socialdemokratin att på nytt bli en verklig maktfaktor. Ansatser finns dock i Daniel Mathiesens artikel ”Ingen brist på frågor som kräver röda svar”. Framför allt hans samtal med norrmannen Magnus Marsdal ger en del uppslag: Det gäller att hitta sådant som knyter samman arbetar- och medelklass, frågor om makt, rättigheter och fördelning. Organisationerna måste åter bli folkrörelser i stället för apparater för karriärister.