En film som gräver i Polens mörka förflutna, därför ytterst aktuell i dag

30 mars 2016 23:18 | Film, Politik | Inga kommentarer

Ida” (2013) är mycket sevärd film om Polens mörka nära förflutna, därför ytterst aktuell just i dag. Pawel Pawlikowski står för regi samt tillsammans med Rebecca Lenkiewicz även manus. ”Ida” utsågs till bästa icke-engelskspråkiga film vid Oscarsgalan, och när jag nu har sett den, förstår jag varför de styrande i dagens Polen värjer sig mot den. Den drar sig nämligen inte för att visa mycket obehagliga saker inte bara de tyska ockupanterna under andra världskriget utan också polacker gjorde, i det här fallet med landets judar.

Öppenheten i det polska kulturlivet har under perioder varit stor – minns till exempel Andrzej Wajdas fantastiska ”Aska och diamanter” från 1958 – jag kommer ganska osökt att tänka på den, när jag ser ”Ida”, vars handling utspelas under tidigt 1960-tal.

Estetiskt är ”Ida”, med sitt svart-vita foto, släkt med filmer ur den franska nya vågen – även den rymde ju lysande svart-vita filmer som François TruffautsJules och Jim” (1961).

Ideologiskt rymmer ”Ida” stora delar av Polens efterkrigshistoria och de skuggor först den nazityska erövringen, sen kommunismen, momentant mer tolerant men i perioder brutalt förtryckande, kastade över det här samhället och hur de här regimerna påverkade också alltför många polackers sinnen och beteenden.

I centrum för handlingen i filmen – dess tid är 1962 – finns sjuttonåriga Anna (Agata Trzebuchowska), uppvuxen och uppfostrad i ett katolskt kloster; katolicismen är en mycket viktig del av polsk kultur, var det även då. Hon är hängiven sin tro och beredd att avge sitt nunnelöfte. Men abbedissan låter henne först åka för att möta moster Wanda (Agata Kuleza), den enda av Agatas släktingar som finns kvar i livet.

Och genom henne rullas Annas, egentligen Ida Lebensteins, mörka familjehistoria upp. Hennes föräldrar var judar som mördades under andra världskriget. Men vad hände, och finns deras grav någonstans?

Vägen dit – kanske finns svaret i deras gamla hemby – formas filmiskt till en svart Road Movie.

Filmiskt är den här långsamt framrullande (i bil) historien, med sina mörka skyar över en lantlig grusväg, en väg in i oändligheten, estetiskt remarkabel. Vårt agerande par gör också uppehåll på hotell, ett ställe där det i restaurangen anordnas dans till tidstypisk polsk jazzinfluerad musik.

Moster Wanda, som även hon bär på smärtsamma upplevelser, dövar sin ångest med sprit och sex. Hon lyckades under kriget undkomma förintelsen, deltog också i gerillans kamp mot det nazistiska väldet. Som många andra med den bakgrunden startade hon med att, i egenskap av jurist, delta i den nya regimens utrensningar och bestraffningar efter kriget – bland annat dömde hon, berättar hon nu, en del människor till döden. Men nu är hon en desillusionerad människa med ryggen vänd mot den kommunistiska samhällsapparaten. Sin livsångest bekämpar hon även med drastiska skämt. Och i motsats till Ida är hon ateist, således också utan den tro som var och är de flesta judars.

Tillsammans kommer Wanda och Ida till slut till den av alla gudar förgätna by, där Idas familj en gång bodde. Som man kan vänta sig möter de till slut i det som Wanda pekar ut som familjens hus en man som förnekar all kännedom om den judiska familjens öde. Men när han förstår att de här oväntade besökarna kan göra anspråk på det hus där han bor – de söker bland annat upp hans sjuke och sängliggande och knappt talbare far – faller han till föga och leder dem till ett ställe i skogen där han med en medförd spade gräver upp deras grav. Den här grävscenen i skogen känns mycket hotfull och ångestladdad, men den grävande mannen lämnar över skelettdelar, bekänner att det var han själv som sköt dem men ber dem som gentjänst att få behålla gården. Lilla Ida, som då var för liten för att senare minnas något, lämnade han över till ett barnhem.

Och Ida och Wanda åker därifrån med skelettdelarna i bagageutrymmet.

Efter de här omskakande händelserna vacklar också Ida i sin fromt katolska tro. Hon dricker för första gången i livet vodka, mycket vodka, och hon provar ett engångligg med en av musikerna i bandet på hotellet, Szymon (Jerzy Zela), som hon redan första kvällen på hotellet kände dragning till och som för övrigt säger sig vara av zigenarsläkt.

Men innan han har vaknat, smyger hon upp, klär på sig, och återvänder till klostret.

Orkla Foods rationaliserar i Norge – en del produktion flyttas till Sverige

30 mars 2016 17:45 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla Foods växer gradvis till ett allt större företag, bland annat inom livsmedelsproduktion och då inte bara i närområdet Norden och Baltikum.

Inom tillverkningssektorer, där man äger snarlika företag i närliggande länder, gör man kostnadsbesparande rationaliseringar: lägger ner tillverkning i ett av de berörda länderna och koncentrerar den till anläggningar i närliggande områden. Ett ännu inte avgjort sådant fall är den nedläggning av chipstillverkningen på Åland jag tidigare har skrivit om – nedläggningar berör inte bara då friställd personal utan riskerar också att väcka aggressioner på den berörda lokala marknaden.

Nu aviserar Orkla Foods två sådana rationaliseringsåtgärder, som åtminstone visar, att man inte speciellt skyddar sina tillverkningsenheter i Norge.

Verksamheten i Grimsøy Kloster i Skien föreslås bli nedlagd, och all dryckesproduktion – främst Fun Light och Tomtegløgg – föreslås flyttas till Kumla i Sverige, medan pulver till energidrycker och olika essenser flyttas till andra tillverkningsenheter inom koncernen. Orkla Foods har för närvarande 14 fabriker i Norge. Den nedläggningshotade fabriken har 24 anställda.

Orkla Foods två tillverkningsenheter i Rygge i Østfold, Idun och Nora med tillsammans 80 anställda, slås samman, och i samband med det flyttas det mesta av Orklas ketchup-, senaps- och dressingproduktion till Fågelmara i Sverige, där Orkla tidigare tillverkar bland annat Felix ketchup. Produktionen av grönsaksprodukter, främst surkål och olika slags gurka, blir kvar i Rygge.

En medmänniska och hennes liv på jorden

30 mars 2016 12:25 | Last chorus | 2 kommentarer

Jag är ju i den åldern då den ene efter den andra av ens gamla vänner dör. När jag kan, går jag på deras begravningar, skriver också några minnesrader om dem under vinjetten Last Chorus.

Både därför och av andra skäl har jag för vana att kolla dödsannonserna i de tre tidningar vi prenumererar på.

Ibland, som i dagens DN, glider min blick in på en dödsannons över någon jag aldrig har träffat, heller aldrig har hört talas om:

”Vår älskade Mamma
och Farmor

Selma
Bengtsson

f. Friedman
* 24 juli 1922

har i natt stilla insomnat.

Sörjd och saknad av oss
släktingar och vänner.”

Ovanför detta fanns den judiska davidsstjärnan, men det som grep mig var framför allt den text som ersatte det som i dödsannonser ofta utgörs av några rader ur någon dikt:

Din väg på jorden:
Frankfurt am Main, Lodz,
Auschwitz, Berlin,
Ravensbruck, Lia,
Varberg, Göteborg.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^