Snart påsk, och livet är som en hönsgård

Vi har båda – först jag, sen hustrun – varit förkylda, och det har väl bidragit till att en mängd saker har skjutits upp och sen till slut blivit lite för många, åtminstone om man ser till min nuvarande ålder och ork.

Just nu försöker jag komma i kapp med allting, men det ska bli obeskrivligt skönt att göra den stora sommarhalvårsflytten ut till huset i Öregrund på måndag. Fast jag har all packning kvar.

Och i kväll ringde en man från en pensionärsförening här i Uppsala och påminde om att jag har lovat att, just på måndag, komma till hans förening och tala om ”Flykten från Estland”. Själva uppgiften bekymrar mig inte ett dyft – jag har hållit det här föredraget ett otal gånger. Men jag kommer att få lov att skicka frun ensam med packningen i förhyrd taxi till Öregrund och sen följa efter med buss, när jag är klar med mitt.

Det är ingen ordning på min almanacka.

I dag försökte jag komma i kapp lite, men först var vi på möte med en socialdemokratisk veteranförening, där min gamle vän från kulturnämnden, Kees Geurtsen, berättade om den offentliga konsten i Uppsala. Jag hörde till dem som yttrade sig, i mitt fall om den ganska snedvridna debatten om ett omdiskuterat offentligt konstverk i Slottsbacken här i stan.

Sen åkte jag ner på stan med närmsta buss: Betalade räkningar på en bank där man fortfarande får göra sådant manuellt. Besökte en annan bank för att ta ut mer kontanter. Hämtade ut en kostym och två par udda sommarbyxor, som hustrun köpte åt mig och som vi tillsammans valde ut här om dan men som måste kortas lite i byxbenen och kavajärmarna. Handlade Aftonbladet och ett par tidskrifter. Var på Apoteket och fyllde på mitt medicinförråd inför sommarvistelsen.

Träffade sen också av en slump en gammal kompis från Laboremus-tiden, Kerstin Lund. Med henne pratade jag om krämpor men också om vart ett antal av våra gamla kompisar från studenttiden hade tagit vägen.

Väl hemma kokade jag ärtsoppa till middag.

I morgon måste jag ner på stan igen – jag har ännu inte lyckats få tid att gå på bokrean, eller vid det här laget snarare resterna av den.

Men dess förinnan måste jag gå till Vårdcentralen och ta blodprov för Waran-doseringen.

På fredag eftermiddag och på lördag efter Melodikrysset ska jag packa allt mitt pick och pack för flytten till Öregrund.

På söndag är jag nämligen upptagen av annat. Då är nämligen jag och Birgitta med på Uppsala arbetarekommuns årsmöte, som tur är i högstadieskolan i vår egen stadsdel.

Ett litet PS om utgången i Mellon

Utgången i Melodifestivalens final är ju för länge sedan känd, men eftersom datorkrångel hindrade mig att skriva när det begav sig, vill jag ändå publicera en liten kommentar.

De som har läst vad jag tidigare har skrivit om Mellon vet ju vad jag har tyckt, bland annat att jag tidigt såg de egenskaper hos Frans och ”If I Were Sorry” som förde dem till segern. Inte för att heller den här låten i ordets riktiga bemärkelse är en schlager, men den har i alla fall element, som fastnar i musikminnet. Och så var det befriande att se ett bidrag som inte främst var en scenshow utan just ett sångnummer.

Till det befriande med årets tävlingsomgång hör också att vi äntligen har fått i gång en diskussion om vad som kan betraktas som schlager.

Det som Christer Björkman & co producerar med hjälp av hela team knutna till de stora skivbolagen och som sen rangordnas med hjälp av fullkomligt häpnadsväckande röstningsregler kan de gärna få hålla på med, men jag kommer inte att se skiten.

Men jag följer gärna en riktig schlagertävling, där artisterna tävlar med hjälp av sin sångförmåga och där musik och text är valda för att kunna fastna i alldeles vanliga TV-tittares musikminne och, om de här tittarna har en smula sångröst, kan återges av dem

Danmark: Venstre fortsatt under sitt valresultat. Vem står i tur att bli partiledare?

Ett par nya danska undersökningar presenterades under mitt påtvingade sändningsuppehåll.

Vi startar som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 12 mars, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 19,8 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Norstats senaste mätning, för Altinget den 14 mars, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 3,7 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 2,4 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 24,7 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 17,8 procent
Dansk Folkeparti 20,5 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Inget av de enskilda resultaten i de senaste mätningarna innebär någon ny och överraskande trend, men man kan notera, att det minoritetsregerande borgerliga Venstre fortsatt ligger under sitt inte särskilt lysande valresultat.

Det här har lett till att diskussionen om efterträdare till Lars Løkke Rasmussen, nu både partiledare för borgerliga Venstre och Venstres minoritetsregering, har kommit i gång.

Nättidningen Altinget har bett Norstat göra en undersökning av hur danskarna ser på efterträdarfrågan.

Det visar sig, att bara 16 procent av de tillfrågade skulle vilja se nuvarande vice ordföranden, till lika utrikesminstern Kristian Jensen som ordförande i Venstre.

25 procent föredrar ordföranden i Venstres folketingsgrupp, Søren Gade, medan 17 procent vill ha integrationsminister Inger Støjberg.

Lika fullt är Kristian Jensen beredd att ge sig in i en öppen strid om partiledarposten.

En sevärd film, baserad på en ännu bättre roman

Under mina politiskt formativa år i tonåren kände jag mig attraherad av syndikalismen: läste SACs Arbetaren, under en period Dagstidningen Arbetaren, och läste intensivt Stig Dagerman, både hans dagsverser och hans romaner.

Stig Dagerman, född 1923, dog redan 1954 – han tog sitt eget liv. Han sågs som en litterär stjärna, men flera av böckerna tillkom under stor vånda. Romanen ”Bröllopsbesvär” från 1949 är ett exempel både på hans stora litterära begåvning och på under vilken vånda det han skrev tillkom. Av Hans Sandbergs efterskrift i utgåvan i Stig Dagermans Samlade skrifter, 8, kan man läsa mer om hur den här romanen bytte titel och fokus och levererades i etapper till förlaget, Norstedts.

Av efterskriften framgår också, att den här romanen, när den kom ut, fick blandad kritik.

Själv köpte jag under skoltiden i Sundsvall en inbunden billigutgåva av ”Bröllopsbesvär”, utgiven 1954 av det av Norstedts, Kooperativa Förbundet och LT samdrivna Vingförlaget.

Min läsning av ”Bröllopsbesvär” ligger nu så långt tillbaka, att jag inte längre minns bokhandlingen i detalj, men jag minns fortfarande, att den gjorde ett mycket starkt intryck på mig.

1964, alltså tio år efter Dagermans död, filmatiserades den av Åke Falck. Manus till filmen skrevs av Lars Widding, en habil författare men inte på Dagermans nivå.

Men några av skådespelarna gör ypperliga rollprestationer – jag vill där främst nämna Jarl Kulle som slaktaren och brudgummen Hilmer Westlund och Edvin Adolphson som brudens far, hemmansägaren Victor Palm samt även Georg Årlin som den före detta operasångaren Johan Borg.

Själv tycker jag att Christina Schollin i rollen som bruden, Hildur Palm, kanske är för söt och ungflicksaktig för den här rollen – det visar sig ju senare att Hildur väntar barn, dock inte med sin äldre brudgum utan med en jämnårig tidigare anställd på gården, Martin (Lars Passgård), som – när Hildur under den allt mer spritdränkta och kaotiska bröllopsnatten avvisar honom – hänger sig.

Filmen träffar allt bättre romanens tragiska ton, ju fler olyckliga människor och par som kommer in i handlingen: bröllopsgästen Mary Johansson (Margaretha Krook) är nära att hamna i säng med en annan bröllopsgäst men det hela avbryts av hennes man, Nisse (Gösta Krantz); Hilma (Isa Quensel), Hildurs mor, och Irma (Catrin Westerlund), Hildurs syster, samt Siri (Lena Hansson), Westlunds dotter, måste också nämnas i sammanhanget. Ytterligare ett par att nämna är Westlunds piga Svea (Yvonne Lombard) och Palms dräng Sören (Lars Lind).

Och då finns det ändå ännu fler som måste nämnas, både för stora och små rollprestationer: Tor Isedal som Hildurs bror Rudolf, Ove Tjernberg som luffaren Martin, Lasse Pöysti som nasare, Ove Tjernberg som luffare och inte minst Lars Ekborg som slaktaren Simon Simonsson.

Filmen slutar med citat, upplästa ur Dagermans roman – de finns i bokens slut. I filmversionen är citaten nedbantade till ett urval, men jag återger dem här in extenso:

”I Luttmans hage sover Bjuhr på rygg, ringar har han ånyo på pekfingret. Victor sover i Luttmans dike med huvut intill klockan. Hos Sören sover Svea och hos Svea Sören. Rullan sover i Rudolfs soffa och Rudolf sover i sin. Luffarna sover på varsin sida om en grönfoderhässja. Nu skiljs våra vägar, väste Ivar, då gick Filip och la sej på andra sidan hässjan, om Ivar skulle ångra sej. Gunnar sover i köket och vet inte om att han är ensam, en gång får han veta det. Martin sover på bordet med dahlior vid fötterna. Irma sover på stolen och drömmer att han lever. På Ålasses veranda sover Ville med huvut i Ålasses armar och Ålasses armar sover. Sångarn sover på Tokanders’ golv och Tokanders sover på brev. Wallinder sover på Snigelns golv och snigeln sover i sitt hus. I Plymouthen sover Mary och Nisse sover i soffan på trettifemmans flak. Föreståndarn sover med smörgåsar vid sängen och Klara sover i samma rum som Gud. Hilma sover i Hildurs säng och Westlund på Westlunds golv. I lagårn sover korna och älgarna under aspar. Simon sover utanför Siris dörr och Siri sover på balkongen, hon har Hildurs hjärta inlåst. Med nyckeln under kudden sover gumman Bjuhr i kammarn och Karlsson sover vid Hagströms bord och Hagström vid sitt eget. I vassen sover gäddan och i häcken igelkotten. I brunnen sover grodan och i molnet regnet. I livet sover döden och i döden livet. På klippan sover Lorelei, hon har grått hår.

Men bruden ligger vaken.

Och bröllopsnatten går.”

Rymden, på Uppsala stadsteaters scen

”Kosmos+” i regi av Kirsten Dehlholm på Uppsala stadsteaters stora scen, är ett svårgripbart sceniskt verk redan i det att det har så många manusförfattre: utöver regissören även Laura Mortensen, Morten Søndergaard, Anne Mette Fisker Langkjer, Mindaugas Nasteravicius och Tomas Lagermand Lundme. Till det kommer ytterligare några som har bidragit till konceptet.

I den här föresällningen, delvis inriktad på barn, vilket märktes i publiken, medverkade mycket riktigt barn (som växlar mellan de olika föreställningarna). Men också de vuxna skådespelarna, sådana som Göran Engman och Åsa Forsblad Morisse, lånar mer ut sina röster än spelar roller i traditionell mening.

Ämnet för föreställningen är rymden, och följaktligen domineras scenen av bilder, ljus- och ljudeffekter. För oss vuxna i publiken, särskilt för oss som har en viss utbildningsnivå, innehåller den här sceniska rymdföreställningen inte så mycket som vi inte visste förut. Och på sätt och vis var det skönt att slippa metafysiska spekulationer, bara stirra ut i rymdens oändlighet och dess förinnan på delarna i det solsystem vi, tack vare dess relativa närhet, någorlunda har lyckats kartlägga.

Som intresseskapare för den yngre publiken fungerade sjuårige Tom. Hur mycket av det vi fick se och höra på scenen som var begripligt och sammanhängande för den yngre delen av publiken vet jag inte, men jag såg faktiskt åtminstone något av de inte allra yngsta barnen, som satt i ytterdelen av en rad, periodvis i stället uppehålla sig i gången utanför och då inte ens med blicken riktad mot scenen.

Med Bergman som förlaga

Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” kom 1973. Dess könskampsperspektiv finns också i Franciska Löfgrens bearbetning, som jag och Birgitta såg på Reginateatern i fredags, men här har perspektivet förskjutits, näst intill till ombytta roller.

Det här märks redan i upptakten, då hustrun i det par som står i centrum för det här dramat, Marianne (Anna Lyons), är den pratsamma och dominerande parten. Hennes man, Johan (Mattias Redbo), är den mer anpassade parten.

Scenerna ur deras äktenskap framställer emellertid inte Marianne som ett efterföljansvärt exempel – hennes sexuella utlevelse har sina mörka sidor inte bara i det att hon överger och sårar sin man. Det som gör mest ont är hur lite hennes egna barn (med Johan) betyder för henne. Men det här förstärks också av hennes gyckel med feministerna och deras livshållning.

Fast allt det här får hon sen dyrt betala för, när hon – förgäves – försöker väcka nytt liv i sin relation till Johan.

* * *

Före föreställningen var jag och Birgitta på Güntherska konditoriet och åt var sin räkmacka med te.

Melodikrysset nummer 10 2016

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

Nä, jag har inte dött

Jag har inte synts på nätet i flera dar nu, men jag måste göra några av er besvikna: Nä, jag har inte dött.

Sändningsuppehållet berodde på att datorn, i samband med en automatisk men av mig inte ombedd större programuppdatering, tappade sin internetuppkoppling. Detsamma hände också med hustruns dator.

Jag lyckades inte återupprätta uppkopplingen, men hustrun kontaktade en datafirma, som i dag sände hit en tekniker.

Han fixade det här på relativt kort tid. Vad jag förstod har andra också råkat ut för samma sak.

Betala för hjälpen får vi förstås alla göra själva.

Klassiska myter och sagor

Torsdagskonserten i Musikens hus visade upp ett bredare spektrum än vanligt av det Musik i Uppland bjuder oss länsbor. Vi fick lyssna på Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och dessutom även Trio X, som jag och Birgitta tidigare bland annat har hört vid OD-konserter.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekeberg, trummor – är ju kända från mer utpräglat jazziga sammanhang, men här spelade man ett nytt beställningsverk, ”Pyramus & Thisbe”, signerat Lennart Simonsson (född 1962), och den här kompositionen spelades tillsammans med kammarorkestern och hade mycket riktigt, även om det innehöll jazzelement, ett lite bredare musikaliskt anslag. Kul också att den mestadels klassiskt inriktade konserthuspubliken här inte bara bjöds något nykomponerat utan också musik som utvidgar de musikaliska gränserna för det som bjuds under abonnemangskonserterna.

För gamla latinare som jag och Birgitta är Ovidii hexameterdikt om det tragiska kärleksparet välbekant, så vi börjar båda på latin citera inledningen: ”Pyramus et Thisbe—”.

Nu var ”Pyramus & Thisbe” inte den enda klassiska källan till den musik, som i går spelades under rubriken ”Sagospel”.

Konserten inleddes med musik ur Carl Nielsens (1856-1931) ”Alladinsvit (1919). Nielsen ombads skriva musik till vad som primärt var ett scenverk och gjorde det motvilligt. Saken blev inte bättre av att han tyckte att musiken vid premiären kom bort. Fast senare (1926) repade han nytt mod och skrev en konsertsvit i fem satser. Den här musiken blev inte så tokig, men inte lät den ”afrikanska dans”, som spelades i går, särskilt afrikansk.

Kvällens clou blev utan tvekan den likaledes Tusen och en natt-inspirerade ”Scheherazade” (1888) av Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908). Scheherazade var den förslagna kvinna som natt efter natt lyckades få sin grymme man, sultanen Shariâr, att avstå från att avrätta henne, vilket han hade gjort med alla sina tidigare hustrur: Hon berättade natt efter natt spännande sagor för honom, men slutet skulle han inte få höra förrän nästa natt. Så där höll det på, och den listiga Scheherazade, berättade alla de där historierna, till exempel den om Aladdin, i dag tyvärr mest känd i Disney’s version. Själv har jag sen unga dar ”Tusen och en natt” i en sexbandsutgåva från Tidens förlag och med illustrationer av Peter Weiss.

Huruvida Rimskij-Korsakov lyckas berätta den här historien i musikalisk form kan man diskutera, men oavsett detta är hans ”Scheherazade” en mycket lyckad komposition, mycket hörvärd också i Uppsala kammarorkesters version med Klara Hallgren på soloviolin.

* * *

Som vanligt fick Birgitta och jag skjuts i bil av Bengt och Inger. På restaurang Lucullus mötte också Bengts och Birgittas dotter Anna och hennes dotter Amanda upp – Amanda kom från Västerås, där hon går på musikutbildning. Vid de här middagarna bestämmer alla själva vad de vill ha. Jag valde en rätt från forna Jugoslavien, cevapçiçi, grova köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Till det drack jag ett stort glas lättöl.

Agent X9 med Silas Corey, Corrigan, och Romero men framför allt Modesty Blaise

Nummer 3 2016 av Agent X9 är här.

Del 3 av ”Aquilamysteriet”, som ingår i Fabien Nurys och Pierre Alarys ”Silas Corey” publiceras. Mina invändningar kvarstår: Jag har svårt för tecknarstilen och finner handlingen för okoncentrerad.

Av Enric Badia Romero, en av de tecknare som genom åren har stått för bilderna i ”Modesty Blaise”, publiceras den egna seriehistorien ”Förbjuden last”. I den finns en del väl tvålfagert tecknade människor, även kvinnor som blottar låren, men Romero har byggt upp en hygglig historia kring den huvudagerande kvinnans penninghungrande men lättlurade bror.

”Agent Corrigan” (manus Archie Goodwin, bild Al Williamsen) dras in i ett bitvis ganska våldsamt äventyr, där skurkar som vill exploatera oljefyndigheter på Mayancas reserverade område och därför stjäl deras heliga totem. Som äventyrsserie är den fartigt och serierealistiskt tecknad, men inte förstår man så mycket av djungelindianerna, deras liv och tro.

I en klass för sig är fortfarande Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise”. Hos tecknaren finns även i det här avsnittet, ”Ripper Jax”, ett sexistiskt drag, men själva storyn är som oftast intressant, detaljerad och spännande, och slutstriden/upplösningen får mig att läsa fort. Det här avsnittet rymmer som extra krydda ett inslag av kvinnligt tonårstrots mot den far som drar in Modesty och Willie Garvin i det här äventyret,