Klassiska myter och sagor

Torsdagskonserten i Musikens hus visade upp ett bredare spektrum än vanligt av det Musik i Uppland bjuder oss länsbor. Vi fick lyssna på Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och dessutom även Trio X, som jag och Birgitta tidigare bland annat har hört vid OD-konserter.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekeberg, trummor – är ju kända från mer utpräglat jazziga sammanhang, men här spelade man ett nytt beställningsverk, ”Pyramus & Thisbe”, signerat Lennart Simonsson (född 1962), och den här kompositionen spelades tillsammans med kammarorkestern och hade mycket riktigt, även om det innehöll jazzelement, ett lite bredare musikaliskt anslag. Kul också att den mestadels klassiskt inriktade konserthuspubliken här inte bara bjöds något nykomponerat utan också musik som utvidgar de musikaliska gränserna för det som bjuds under abonnemangskonserterna.

För gamla latinare som jag och Birgitta är Ovidii hexameterdikt om det tragiska kärleksparet välbekant, så vi börjar båda på latin citera inledningen: ”Pyramus et Thisbe—”.

Nu var ”Pyramus & Thisbe” inte den enda klassiska källan till den musik, som i går spelades under rubriken ”Sagospel”.

Konserten inleddes med musik ur Carl Nielsens (1856-1931) ”Alladinsvit (1919). Nielsen ombads skriva musik till vad som primärt var ett scenverk och gjorde det motvilligt. Saken blev inte bättre av att han tyckte att musiken vid premiären kom bort. Fast senare (1926) repade han nytt mod och skrev en konsertsvit i fem satser. Den här musiken blev inte så tokig, men inte lät den ”afrikanska dans”, som spelades i går, särskilt afrikansk.

Kvällens clou blev utan tvekan den likaledes Tusen och en natt-inspirerade ”Scheherazade” (1888) av Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908). Scheherazade var den förslagna kvinna som natt efter natt lyckades få sin grymme man, sultanen Shariâr, att avstå från att avrätta henne, vilket han hade gjort med alla sina tidigare hustrur: Hon berättade natt efter natt spännande sagor för honom, men slutet skulle han inte få höra förrän nästa natt. Så där höll det på, och den listiga Scheherazade, berättade alla de där historierna, till exempel den om Aladdin, i dag tyvärr mest känd i Disney’s version. Själv har jag sen unga dar ”Tusen och en natt” i en sexbandsutgåva från Tidens förlag och med illustrationer av Peter Weiss.

Huruvida Rimskij-Korsakov lyckas berätta den här historien i musikalisk form kan man diskutera, men oavsett detta är hans ”Scheherazade” en mycket lyckad komposition, mycket hörvärd också i Uppsala kammarorkesters version med Klara Hallgren på soloviolin.

* * *

Som vanligt fick Birgitta och jag skjuts i bil av Bengt och Inger. På restaurang Lucullus mötte också Bengts och Birgittas dotter Anna och hennes dotter Amanda upp – Amanda kom från Västerås, där hon går på musikutbildning. Vid de här middagarna bestämmer alla själva vad de vill ha. Jag valde en rätt från forna Jugoslavien, cevapçiçi, grova köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Till det drack jag ett stort glas lättöl.