Danmark: Socialdemokratiet kvar på en lite högre nivå än i valet

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni gav följande resulat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Enligt Gallups mätning för Berlingske den 9 november fördelade sig partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 26,9 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 8 november, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 27,0 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 9 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 9,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Norge: Fler flyktingar gynnar Fremskrittspartiet

Flertalet partier utom de längst till vänster plus miljöpartiet verkar ha tappat väljare till Fremskrittspartiet, och partiet får nu enligt Norfaktas opinionsundersökning för tidningarna Nationen och Klassekampen ett stöd, 16,8 procent, som är aningen högre än dess resultat i stortingsvalet 2013, 16,3 procent. Uppgången är inte anmärkningsvärd om man jämför med valresultatet, däremot om man som utgångspunkt har partiets mycket låga opinionssiffror i mätningarna nu under lång tid. Jämfört med FrPs stöd senast i samma mätserie är det här en uppgång med hela 4,7 procentenheter.

Någon annan rimlig förklaring än hur mycket flyktingar Norge bör ta emot plus det faktum, att FrP är det enda partiet som intar en avvikande (restriktiv) hållning finns knappast.

Men eftersom det här är en fråga, där förändringar i partisympatierna kan vara resultat av förändringar i flera steg, går det inte att göra säkra tolkningar utan att ha kartlagt hela förändringsprocessen, som ju ofta sker i flera steg.

Nå, det ledande oppositionspartiet, Arbeiderpartiet, minskar i den här undersökningen med 3,9 procentenheter till 35,2 procent, men notera dels att detta fortfarande är ett resultat långt över partiets resultat i senaste stortingsvalet, 30,8 procent, dels att både yttervänstern och De gröna klarar sig bra i den här undersökningen:

Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,1 procentenheter till 4,2 procent. I stortingsvalet fick SV 4,1 procent, och intressant i sammanhanget är också att partiet i rader av opinionsmätningar har legat under, ibland långt under fyraprocentsspärren.

Och yttervänsteralternativet Rødt, som i valet 2013 fick 1,1 procent, stöds nu av 1,5 procent (+ 0,8 procentenheter jämfört med förra mätningen).

Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 bara fick 2,8 procent, ökar i den här mätningen med 0,2 procentenheter och får då stöd av 5,1 procent. Eftersom det är ett blockneutralt parti, har det säkert hämtat sympatisörer både från de borgerliga mittenpartierna och från Arbeiderpartiet, och det har varit mycket synligt nu senast i samband med kommun- och fylketingsvalen.

Däremot går Arbeiderpartiets gröna bundsförvant Senterpartiet ner med 1,2 procentenheter till 4,3 procent i den här mätningen. I stortingsvalet fick det 5,5 procent, men liksom i en rad mätningar under senare tid fick det mycket högt stöd, 8,0 procent, i fylketingsvalet 2015. Nu kan man ändå inte veta att nedgången i den aktuella mätningen förklaras av förluster till just Fremskrittspartiet.

Också de övriga två mittenpartierna backar, och även här är det lätt att dra den lite för enkla slutsatsen, att bådas envetna motstånd mot FrPs restriktiva flyktingpolitik har lett till att väljare har gått direkt över från dem till Fremskrittspartiet.

Kristelig Folkeparti minskar med 0,3 procentenheter till 4,9 procent mot 5,6 procent i stortingsvalet.

Och liberala Venstre minskar med 0,8 procentenheter till 5,2 procent mot 5,2 procent också i stortingsvalet.

Även det ledande regeringspartiet Høyre åker på en smäll – minskar med 1,6 procentenheter till 21,7 procent mot 26,8 procent i stortingsvalet – och här är det väl troligt att åtminstone en del av förlusten är en del av regeringskollegan FrPs ökning.

Varför måste bäbisar ständigt skrika?

Peter Arrhenius’ (text) och Ingela P Arrhenius’ (bild) ”Elvis nya lillebror går inte att stänga av” (En bok för alla, 2015, i original på Tidens förlag, 2008) handlar om det där som alla som får sitt första småsyskon upplever: Bäbisar skriker och skriker och går inte att leka med. ”Uuäää” låter det ständigt från Elvis nya lillebror Sigge, möjligen utom när han ammar eller sover.

Men vad ska man egentligen ha en lillbrorsa till, när han aldrig kan vara med och leka och dessutom skriker, när man själv leker och inte gör det tyst nog?

Då måste man ju hitta på något annat, till exempel att göra en rymdfärd från taket till huset där man bor.

Fast den rymdfärden går förstås inte uppåt utan slutar i en sjukhussäng.

Till sjukhuset kommer då pappa och mamma och lillbrorsan Sigge på besök.

När de kommer på besök, hör man redan på långt håll Sigges UUUÄÄÄÄÄÄÄ.

Och det är världens och rymdens och hela Sveriges vackraste oväsen.

Att övervinna sin rädsla

Många barn känner tveksamhet inför att pröva nya saker.

Och det är väl det Lars Klintings ”Örjan – den höjdrädda örnen” (En bok för alla, 2015, i originalutgåva på Rabén & Sjögren, 1982) egentligen handlar om.

Örjan har en höjdskräck som närmast är extrem. Han kan visserligen flyga man vågar göra det bara alldeles nära marken. Så oftast väljer han att promenera genom skogen. Hur andra örnar vågar flyga omkring där uppe högt över trädtopparna kan han inte begripa.

Men en dag kommer en liten, liten fågel, en kungsfågel till hans hjälp. Kungsfågeln är listig, så han förstår att man måste ta det här steg för steg. Först får han Örjan att promenera upp på en hög kulle, sen ta sig upp på en stubbe där. Och till slut får han Örjan att, först livrädd, ta sig upp i en hög tall.

Men hur ska han nu komma ner? ”Hoppa” säger kungsfågeln, ”hoppa och håll ut vingarna”.

Och plötsligt inser Örjan att han nu flyger, dessutom inte behöver de andra örnarnas hjälp för att komma ner igen.

Han har vågat pröva sina vingar, och de höll för det de var skapta för.

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

”Jag är hemma men det har blivit omöjligt att inte tänka på döden”

Tidningarna blir allt färre. Utrymmet för angelägen, berörande journalistik minskar.

Man får vara glad över att det ännu finns tidningar med plats för texter som går under ytan, till exempel på det nog så dramatiska mordet på Lisa Holm.

Hanna Fahls lördagskolumn i Dagens Nyheter den 7 november ”Jag är hemma men det har blivit omöjligt att inte tänka på döden” är en sån där text som rör en gammal murvels hjärta och gör hans ögon blanka.

Nej, här finns inga sensationella avslöjanden eller upphetsande detaljer. Texten handlar om Blombergs stationshus, Källby PRO, Blombergs gård, caféet där Lisa jobbade, gamla kompisar från skoltiden som nu är polis respektive lokaltidningsjournalist, en bygd som var också Hanna Fahls under hennes unga år och som nu genom det som har hänt gör det omöjligt för henne att inte förknippa med döden.

Läs själva, i DNs kulturdel, på sidan 2.

Melodikrysset nummer 45 2015

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.

Joe Hill som teater

Joe Hill – född i Gävle den 7 oktober 1879 som Joel Hägglund – lever, trots att han den 19 november 1915 avrättades i Salt Lake City, både i USA och här i hans gamla hemland.

Ronneby Folkteater har satt upp musikteaterföreställningen ”Joe Hill”, skriven av Urban Jönsson och i regi av Håkan Robertsson, och sångerna ur föreställningen finns också på CDn ”Joe Hill” (Ronneby Folkteater RYFOLKT 001, 2014). De som sjunger och spelar heter Hanna Beckman, Hilda Bergqvist och Linus Lindström.

Föreställningen kan jag inte bedöma, eftersom jag inte har sett den, men de viktigaste av Joe Hills sånger med den här lilla ensemblen finns med på skivan, låtar som ”Luffaren”, ”Det är kraft i vårt förbund”, ”Casey Jones”, ”Prästen och slaven” och ”Ta-ra-ra bom ta-ra”. Också Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Balladen om Joe Hill” finns med som avslutning.

Det här är representativt och täckande, men problemet är att i samtliga fall finns andra konkurrerande inspelningar även på svenska vilka är strået vassare, framför allt musikaliskt. Ytterligare en invändning jag har som Joe Hill-kännare är att den här lilla ensemblen i flera av låtarna gör musikaliska avvikelser från de mycket kända och etablerade originalmelodierna. Det sista kan man i och för sig acceptera, men Joe Hills sånger var ju skrivna som nya texter till mycket kända melodier, detta för att publiken skulle kunna sjunga med.

Fast viktigare än det här är ändå att den aktuella skivan bidrar till att hålla Joe Hill-traditionen vid liv.

Modesty Blaise bäst i Agent X9

Bäst i Agent X9 nummer 11 2015 är en historia om Modesty Blaise, ”Den skrattande mördaren” från 1993-1994, med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Den skrattande mördaren är inte en utan tre, och den här trion agerar både för snöd vinning och av sadistisk vällust. Polisen lyckas inte identifiera eller spåra mördarna, och då drar Modesty Blaises kompanjon Willie Garvin till sig mördarnas uppmärksamhet genom att i media grovt smäda dem – baktanken är att de ska blotta sig genom att ge sig på Willie. Willie och Modesty ger sig därefter ut till en i övrigt öde för att där invänta mördarnas ankomst. Och de kommer.

”Agent Corrigan”, också känd som ”Agent X9” och därmed den serie som har namngett serietidningen Agent X9, har, som jag tidigare har skrivit, gjorts av flera serieskapare. ”Doktor Sjus testamente”, som publiceras i det aktuella numret, publicerades urprungligen 1973-1974 och gjordes av Archie Goodwin (text) och Al Williamson (bild). Det aktuella avsnittet är inte oävet, men Corrigan kommer lite för enkelt undan de många skurkarna.

Nysatsningen ”Velvet” (2014) med manus av Ed Brubaker och bild av Steve Epting går som fortsättningsserie, vilket gör det knepigt att inte tappa tråden i handlingen. Men den är mycket vältecknad, dessutom i färg.

Humor verkar inte vara äventyrsserietidningsredaktörernas genre. För min del kunde gärna ”George Parker: Mannen som sålde New York” ur ”The Big Book of Hoaxes” av Carl Sifakis (manus) och Gray Morrow (bild), 1996, ha förblivit opublicerad.

Och vad ska man säga om Lars Krantz’ – jo, det finns faktiskt flera, inte bara han som hade teorier om palmemordet – ”Den svarta jorden – Christers inferno” (2014), där Christer med efternamnet Pettersson har en påtaglig likhet med mannen som anklagades för att vara Olof Palmes mördare? Nej, det här gillar jag inte.

Meteorologisk rapport à la Berglins

Par framför TV, ur vilken hörs följande väderleksrapport:

”…och över Götaland väntas hagel, eld och gräshoppor… Vattnet smakar malört, månen lyser blodröd och i Dalarna har man sett en blekgul häst.”

Hon tröstar:

”Ja, ja.. Det är bara en prognos.”

Berglins i Nya Seriepaaden nummer 5 2015