Finland: I spåren av valförlusten dras utgivningen av partitidningen Demokraatti ner

Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, gjorde nyligen ett uselt val och behöver nu se om sitt hus, även ekonomiskt.

Partiets egen tidning Demokraatti (Demokraten) har hittills utkommit med fyra nummer i veckan, men en av sparåtgärderna blir att dra ner utgivningen till en gång i veckan. Tidningen motiverar det här med de allmänna förändringarna i mediekonsumtionen och med SDPs valförlust, som medför minskat statligt stöd. Dock kommer en satsning att ske på webbtidningen Demokraatti.fi.

Närmast kommer man att utreda det fortsatta personalbehovet. Då ska man veta att Demokraatti redan i fjol höst sa upp sju personer – innan dess var Demokraatti en femdagarstidning.

Lettland: Ny president utsedd efter fem omröstningar i parlamentet

I Lettland väljs presidenten av Saeima (Riksdagen), och den 3 juni var det dags att utse ny president. Flera av partierna lanserade egna kandidater, och det var först i den femte omröstningen den nye presidenten valdes.

Den som vann kommer från unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, och heter Raimonds Vējonis. Vējonis var miljöminister 2002-2010 och har sedan 2014 varit försvarsminister. För att bli vald fordrades minst 51 röster (= hälften + en av rösterna i Saeima), och Vējonis blev i den avgörande omgången vald med 55 röster mot 42.

I den första omgången lanserades och fördelades rösterna på fem kandidater, representanter för olika partier.

I andra omgången föll kandidaten för regionernas block, Latvijas Reģionu Apvienība, Martins Bondars, bort.

I tredje omgången hände samma sak med Sergejs Sogopolovs, som representerar Lettlands största parti, det socialdemokratiska ”Saskaņa” sociāldemkrātiskā partija (Socialdemokratiska partiet Harmoni). Det här partiet är dominerat av landets många ryssar, och redan namnet på kandidaten indikerar, att det är fråga om en ryss. Övriga partier i Saeimas håller enad front för att hålla Harmoni-partiet borta från makten, inte primärt för att det är socialdemokratiskt utan för att det är ryssarnas parti.

I fjärde omgången besegrade Vējonis den kandidat Nationella alliansen, Nacionālā apvienība “Visu Latvijai!”-”Tēvzemei un Brīvībai/LNNK”, hade föreslagit, Egils Levits.

Och i femte omgången var det alltså bara Vējonis kvar.

Norge: Arbeiderpartiet upp i en mätning inför det förestående kommunvalet men ner i en riksmätning

I TNS Gallups kommunvalsbarometer för norska TV 2 ökar Arbeiderpartiet med 2,8 procentenheter till 25,8 procent. Det senare kan låta lågt, men i Norge skiljer sig röstningsbeteendet i kommunvalen i vissa fall mycket jämfört med hur man röstar i stortingsvalen. I de lokala valen säger 3,7 procent att de tänker rösta på lokala listor, inte knutna till rikspartierna . Hur som helst: skulle Arbeiderpartiet få den här uppslutningen i höstens kommun- och fylketingsval, skulle partiet göra sitt bästa val sen 1987.

Høyre tappar stort, backar med 4,1 procentenheter till 25,9 procent.

Det andra partiet i den nuvarande blå-blå regeringen, Fremskrittspartiet, minskar med 0,4 procentenheter till 9,3 procent.

Deras stödpartier i Stortinget ökar något:

Liberala Venstre ökar med 0,2 procentenheter till 5,2 procent.

Och Kristelig Folkeparti går upp med 0,5 procentenheter till 4,7 procent. Men KrF är inne på att i just kommuner och fylken i stället testa ett samarbete med Arbeiderpartiet.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som redan finns på den rödgröna sidan, ökar med 0,6 procentenheter till 7,9 procent.

Sosialistisk Venstreparti minskar med 0,8 procentenheter till 3,7 procent och Rødt får ihop 0,7 procent, men båda de här vänsterpartierna är lokalt mycket starkare i en del städer, framför allt Oslo.

Den här ojämna röstfördelningen gäller också för Miløpartiet De Grønne, som i landsgenomsnitt får 3 procent. Men i till exempel Oslo kan partiet bli vågmästare och avgöra, om det blir rött eller borgerligt styre.

Jämförelsesiffrorna gäller den aktuella mätningen respektive den förra, gjord för en månad sedan.

* * *

Betydligt sämre går det för Arbeiderpartiet i InFacts majmätning för Verdens Gang. Enligt den här mätningen minskar partiet med hela 3,7 procentenheter och hamnar då på 33,1 procent, fortfarande en ökning, men en mycket måttlig sådan, jämfört med stortingsvalet 2013, då partiet fick 30,8 procent. Efter ställningstagandet att Norge bör ta emot 10.000 extra kvotflyktingar från Syrien minskade Arbeiderpartiet med några procentenheter och låg sedan stilla på den nya nivån, och eftersom det inte har hänt något nytt i just den frågan, verkar det osannolikt, att den nu plötsligt skulle få en sådan effekt. Möjligen är de lättrörliga marginalväljarnas smekmånad med den nye arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre nu slut. Men det är bäst att invänta fler mätningar, innan man drar alltför långtgående slutsatser.

Mot att just främlingsfientligheten skulle vara orsaken till den här minskningen talar att Fremskrittspartiet bara ökar med 0,5 procentenheter, till 12,7 procent. Fortfarande ligger partiet långt under sitt valresultat 2013, 16,3 procent.

Det parti som däremot går fram, med 2 procentenheter, är Høyre, som nu stöds av 23,9 procent mot 26,8 procent i valet 2013.

Partier som kan ha tagit över röster från Arbeiderpartiet är dels Sosialistisk Venstreparti, som är tillbaka på sitt valresultat 2013, 4,1 procent, dels Miljøpartiet De Grønne, som i den här mätningen får sensationellt höga 5 procent mot 4,1 procent i stortingsvalet 2011. För Rødt (1,1 procent i valet 2011) redovisas inget resultat.

Senterpartiet får 6 procent (mot 5,5 procent i valet), Kristelig Folkeparti 5,6 procent (detsamma som i valet) och Venstre 5,7 procent (5,2 procent i valet).

Springschas hos Sickan Carlsson + en avdankad murvel

Namn och Nytt i Dagens Nyheter bjuder på allehanda, ibland i kända hjulspår, ibland – som i dag – välskrivna och roande texter.

Många av de senare är skrivna av gamla journalister. I dagens DN finns en sådan text av en ”avdankad murvel” – Hans O Alfredsson kallar sig själv så. (När han skriver inlägg på min blogg, undertecknar han med HO.) NoN-bidraget i dag, text och foto, handlar om Ingemar och hans ekorre i Junsele. där både Ingemar och Hans O en gång i världen bodde.

Som gammal springschas gläder jag mig också åt Gösta Grassmans ”Springschas hos Sickan Carlsson”, en berättelse från Äppelviken på 1950-talet. Gösta hade tipsat brorsan Sven, när denne efterträdde honom i värvet som springschas hos blomsterhandeln Amaranten i Äppelviken, om att Sickan Carlsson gav bra med dricks. Oftast fick blomsterbuden på den tiden 10 eller högst 25 öre, men Sickan var alltid generös: Av henne kunde man få både en krona och två kronor. Och man fick veta, att man hade gjort en fin insats.

Gösta Grassman berättar också att brorsan Sven, när han på hösten 1992 vårdades på Ersta sjukhus för obotlig cancer, fick besök av Sickan Carlsson, som hade hört om hans belägenhet.

Den numera alltså bortgångne Sven Grassman, känd och obstinat nationalekonom och vänsterdebattör, minns jag själv som ombud på någon socialdemokratisk partikongress i det förflutna. Han var en bland flera som förr satte färg på de socialdemokratiska kongresserna.

Estland: Ung ryss vald till Socialdemokraternas ordförande

Naturligtvis har den sovjetiska ockupationen av Estland – som medförde att landet, även efter det att det hade blivit självständigt igen, har en stor rysk minoritet som inte fanns där före andra världskriget – lämnat sår efter sig bland esterna. Men flertalet av esterna känner ingen animositet mot ryssar, som inser att de numera bor i det självständiga Estland och lär sig landets språk.

Ryssarna i Estland har också upphört med att försöka verka genom egna, ryska partier. Flertalet av dem röstar i dag på den gamle folkfrontsledaren Edgar Savisaars centerparti, Keskerakond, men en gradvis växande skara ryssar är aktiva i och röstar på Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond (som för övrigt återbildades av en annan folkfrontsledare från frigörelsekampen, Marju Lauristin). Socialdemokraterna har markerat sitt intresse för att företräda även landets ryssar bland annat genom att ha även ryskspråkiga texter på sin hemsida och till en av sina vice ordförande välja en ung ryss, Jevgeni Ossinovski.

Ossinovski är en högt utbildad – bland annat vid London School of Economics – och språkkunnig – han talar idiomatisk estniska – politiker och var i den förra estniska regeringen minister för högre utbildning och forskning.

I samband med regeringsombildningen efter valet klev han åt sidan, men han har offentligt uttryckt sitt missnöje över den, som han tyckte, ringa utdelning Socialdemokraterna fick, framför allt politiskt, i överenskommelsen om en ny regering, nu en trepartiregering. Det är det delvis nyliberala Reformpartiet, Reformierakond, som styr med Socialdemokraterna och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) som stödben.

Det var inte bara Ossinovski som uttryckte sitt missnöje – även näringsministern (S) Urve Palo har i en intervju sagt, att hon har övervägt att avgå, när hon fann, att hon inte gavs något manöverutrymme – och Jevgeni Ossinovski valde då att offentligt utmana Sven Mikser, som är försvarsminister, om partiledarposten. Och Ossinovski fick stöd av bland andra Palo, förra ministern Helmen Kütt, riksdagsledamoten Heljo Pikhof och lokalpolitikern i Tartu Tönu Ints. De nämnda är alla purester.

Också Mikser hade naturligtvis sina anhängare, och andra ville vänta med ett partiledarbyte till efter den här valperiodens slut. Men när långt fler partidistrikt än det ryssdominerade runt Narva uttalade sig för Ossinovski, kände Mikser uppenbarligen marken gunga under fötterna, och i partikongressens själva inledning (30 maj i Pärnu) meddelade Mikser, med den snygga motiveringen att han inte ville ha en sådan strid i partiet, att han själv valde att hoppa av från ordförandeposten.

Kvar som kandidat fanns då plötsligt bara Jevgeni Ossinovski, och han valdes till ny partiordförande med röstsiffrorna 443-39.

Partiet fick också ny, kvinnlig partisekreterare, Ossinovskis kandidat Inara Luigas. Hon är setuer och avhoppad riksdagsledamot från Centerpartiet.

Till vice ordförande valdes fyra personer, dels ossinovskianhängarna Urve Palo och Helmen Kütt men också förre partisekreteraren, numera kulturministern Indrek Saar och tallinnpolitikern Kajar Lamber, båda före kongressen hemmahörande i mikserlägret.

Sven Mikser själv valdes också in i den nya partistyrelsen. I den ingår även ordföranden i riksdagens miljöutskott Rainer Vakra, liksom Mikser och Luigas avhoppad centerpartist, riksdagens talman, den förre partiordföranden Eiki Nestor, förre jordbruksministern och partiordföranden Ivari Padar, numera ordförande i riksdagens landsbygdsutskott, före detta EU-parlamentarikern Marianne Mikko (nu ersättare i Riksdagen för Urve Palo), hälsovårds- och arbetsmarknadsminister Rannar Vassiljev, ordföranden i socialdemokratiska riksdagsgruppen Andres Anvelt, riksdagsledamoten Mihkel Raud samt läns- och kommunpolitikerna Karel Rüütli, Harjumaa, Anto Liivat, Tallinn, Jaak Allik, Viljandi – Allik är halvbror (på mödernet) med Marju Lauristin – och Lauri Läänemets, Väätsa.

I styrelsen ingår också ordföranden i ungdomsförbundet Maris Sild och kvinnoförbundets ordförande Reet Laia samt förstås den tidigare nämnda partisekreteraren.

Danmark: Gapet mellan blocken försumbart litet – och nu lutar det åt vänsterseger

Det fullkomligt regnar opinionsundersökningar fjorton dagar före det danska folketingsvalet, och i allt fler mätningar är det nu vänstersidan som har övertaget, bland annat på grund av att det nya partiet Alternativet ser ut att med god marginal forcera den danska tvåprocentsspärren. Jag ska avslutningsvis kommentera det aktuella läget för de partier som i dag sitter i Folketinget, men jag vill så här inledningsvis peka på två saker till som kan bidra till att vänsterpartierna vinner:

Enligt en Gallup-mätning lutar 42,5 procent av de tveksamma åt att rösta på det röda blocket (18,9 procent på Socialdemokratiet) mot 33,8 procent på det blå blocket (12,4 procent på Venstre). Skillnaden blir ännu tydligare när det gäller valet av statsminister: 39,4 procent ser den sittande statsministern, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt, som bäst lämpad att styra landet, medan bara 9,6 procent föredrar Venstres Lars Løkke Rasmussen – den senares privatekonomiska girighet spelar helt uppenbart fortfarande roll för gruppen av tveksamma.

Och skulle det danska valet ända i ett dödläge, kan de fyra mandat som utses av Grønland och Føroyar avgöra. Enligt en artikel i Poltiken kommer nämligen tre av sammanlagt fyra röster därifrån att tillfalla vänsteralternativet.

Men vi börjar med resultatet i 2011 års folketingsval:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Berlingske Barometer, en sammanvägning av olika mätningar, gav den 2 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 6,1 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 3,1 procent
Venstre 21,2 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Och Ritzau Index, också det en sammanvägning av olika men inte identiska mätningar, gav den 2 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 3,0 procent
Venstre 20,9 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Till det här kan vi lägga Jyllands-Postens valbarometer ett par veckor före valet: 51,6 procent för den röda sidan och 48,4 procent för den blå.

Jag vill också ge er resultaten i en rad enskilda mätningar, de som vägs samman i Barometern respektive Indexet.

Megafon, presenterad i Politiken 3 juni:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 6,8 procent
Socialistisk Folkeparti 5,9 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 3,3 procent
Venstre 21,1 procent
Dansk Folkeparti 18,2 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Wilke 1 juni för Jyllands-Posten:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 7,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 4,0 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 17,9 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Voxmeter 2 juni för Ritzau:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 6,9 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 3,4 procent
Venstre 21,5 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 2,6 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Greens 2 juni för Børsen:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,6 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 2,7 procent
Venstre 20,5 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 8,3 procent

Gallup 2 juni för Berlingske:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 9,6 procent
Alternativet 3,0 procent
Venstre 22,4 procent
Dansk Folkeparti 19,0 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Epinion 2 juni för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 5,8 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 3,1 procent
Venstre 21,0 procent
Dansk Folkeparti 17,9 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 8,0 procent

Här några sammanfattande kommentarer:

En hel rad mätningar indikerar att Socialdemokratiet kommer att göra ett val på minst 2011 års nivå, möjligen få ett något bättre resultat. En del av det här beror på skickligt gjorda utspel inför valet, men bland dessa finns också en åtstramning av invandrings/flyktingpolitiken, något som inte bara har stoppat utflödet av väljare till Dansk Folkeparti utan också lockat tillbaka väljare därifrån.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, kommer att göra ett betydligt sämre val än 2011.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade den här regeringen, har inte återfått sin forna styrka. Partiet har förlorat väljare framför allt till yttervänsterkoalitionen, röd-gröna och feministiska Enhedslisten, men också till Socialdemokratiet.

Ny på vänstersidan är Alternativet, ett grönt alternativ. Partiet går överraskande bra – i en del mätningar är det större än det etablerade gamla Konservative Folkeparti. En del av deras röstökning har dock säkert mest att göra med tillströmning av vänsterväljare som främst önskar förhindra ett maktskifte åt höger.

Venstre, namnet till trots Danmarks största allmänborgerliga parti, ser ut att göra ett markant sämre val än 2011. Det får nu betala för att man lät den skandalstämplade partiledaren Lars Løkke Rasmussen sitta kvar – han har inte heller gjort några lysande insatser i valrörelsen. En del väljare har Venstre tappat till Liberal Alliance, men framför allt har partiet tappat väljare till Dansk Folkeparti.

Dansk Folkeparti kommer att göra ett markant bättre val än 2011 – i vissa mätningar är partiet hack i häl på Venstre.

Konservative Folkeparti har misslyckats med att hitta ett valvinnande budskap och ser ut att göra ett ännu sämre val än 2011, enligt vissa mätningar ett katastrofalt dåligt val.

Motsatsen gäller för Liberal Alliance som bland annat av många unga väljare ses som det fräscha borgerliga alternativet.

En socialdemokratisk kongress, präglad av enighet och framtidstro

Det jag främst slogs av, när jag som veteran och åhörare följde den socialdemokratiska partikongressen i Västerås, var att den i så hög grad präglades av enighet och framtidstro. Det här var inte en effekt av tillkämpad optimism och sammanhållning. Kongressombuden var i högsta grad övertygade om att det skakiga opinionsläget har sin grund i att partiet, när det återkom till regeringsmakten, på grund av maktförhållandena i Riksdagen tvingades att regera på en borgerlig budget. Nu kommer det att mycket tydligare synas att kursen ändras med stöd av koalitionspartnern Miljöpartiet och stödpartiet i Riksdagen, Vänsterpartiet.

Det fanns verkligen inget påtvingat över Stefan Löfvens löfte att stå fast vid målet att Sverige på relativt kort tid ska komma ner på EUs lägsta arbetslöshet. Här fanns också delmålet att ingen ung under 25 år ska vara utan jobb, utbildning eller praktik längre än 90 dagar. Självfallet fordrar en sådan satsning insatser för utbildning och investeringar i ny teknik och produktivitetsutveckling, men även utbyggd vård och omsorg, ny infrastruktur, ökat bostadsbyggande och annan samhällsservice ger, utöver att vara till nytta för både medborgare och företag, också fler jobb.

Socialdemokratin är inte främmande för höjda skatter för att finansiera detta, men inte heller lånefinansiering är fel väg, när det gäller produktiva investeringar. Det här betyder inte att kongressen förordade en budget i obalans, men överskottsmålet har inte längre den prioritet det har haft under de senaste årtiondena.

Mer att läsa både om detta och om annat finns på Socialdemokraternas hemsida.

Beslutet om delad föräldraförsäkring väckte också det jubel bland kongressombuden, verkligen inte bara de kvinnliga.

* * *

En del av de forna partikongressernas dramatik saknas på dagens kongresser, där ämnena har snävats in i förväg och där argumentation och positionsförflyttningar sker i form av utskottsarbete, som bara ombuden har tillträde till. Visst förekommer det fortfarande att något ombud i någon enstaka fråga vinner över partistyrelsen, men den senare vinner för det mesta med stor och hörbar majoritet. Det enda kaos som förekom förorsakades av en icke fullt ut fungerande voteringsapparatur.

Ska jag säga något mer kritiskt om kongressen, gäller det inte dess politiska innehåll. Medlemmar i presidiet gjorde några gånger formella missar – så var det aldrig på Lars Sandbergs tid.

Å andra sidan var åtminstone tre av de längre anförandena på kongressen lysande, bland de bästa jag har hört på en socialdemokratisk kongress sedan Olof Palmes dagar.

Jag tror att alla fångades både av innehållet och den formella briljansen i Stefan Löfvens inledningsanförande.

Mycket i det var preciseringar av det socialdemokratin vill åstadkomma i regeringsställning, sådant som minst 250.000 nya bostäder, gärna fler, och 20.000 extratjänster i välfärden.

Efteråt tackade jag honom särskilt för den bro han slog mellan de 30.000 estniska båtflyktingar som i slutet av andra världskriget tog sig till Sverige och de flyktingar som i dag, också med fara för sitt eget liv, tar sig över Medelhavet för att få ett säkrare liv här i Europa, bland annat i Sverige.

Och jag blev glad över att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, också han tog upp plikten att ställa upp för de för sitt liv flyende syrierna – även han visade sig vara en lysande folktalare.

När Stefan Löfven sa det där om esterna, vände sig LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson om i sin bänk en bit framför mig och nickade till mig – vi är gamla vänner allt sedan hans tid på partiexpeditionen förr i världen.

Karl-Petter Thorwaldsson höll det tredje anförandet på partikongressen jag särskilt vill nämna. Hans tal, också det retoriskt elegant, var vänligt uppfordrande, dessutom inte bara abstrakt retorik: Han kunde, med en hel radda exempel från olika delar av Sverige, visa att det går att skapa mängder av nya jobb, arbetsplatser som både ger många fler utkomst och utvecklar landets näringsliv.

Honom tackade jag också efteråt, på toaletten av alla ställen.

* * *

Jag träffade partivänner från Finland och Norge vid middagen för inhemska och utländsk gäster.

Jag hann prata lite med min gamla arbetskamrat på 68an Peter Hultqvist, och under kongressmiddagen hade jag och Birgitta Morgan Johansson mitt emot oss, så vårt bordssamtal blev verkligen inte ett nonsenssamtal. Och under kongressens lopp hann jag prata med och hälsa på många gamla vänner, några av dem numera liksom vi i gästbänken.

Men det kom fram obekanta också och berättade, att de läser min blogg.

Melodikrysset nummer 22 2015

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.