En socialdemokratisk kongress, präglad av enighet och framtidstro

2 juni 2015 17:17 | Politik | 10 kommentarer

Det jag främst slogs av, när jag som veteran och åhörare följde den socialdemokratiska partikongressen i Västerås, var att den i så hög grad präglades av enighet och framtidstro. Det här var inte en effekt av tillkämpad optimism och sammanhållning. Kongressombuden var i högsta grad övertygade om att det skakiga opinionsläget har sin grund i att partiet, när det återkom till regeringsmakten, på grund av maktförhållandena i Riksdagen tvingades att regera på en borgerlig budget. Nu kommer det att mycket tydligare synas att kursen ändras med stöd av koalitionspartnern Miljöpartiet och stödpartiet i Riksdagen, Vänsterpartiet.

Det fanns verkligen inget påtvingat över Stefan Löfvens löfte att stå fast vid målet att Sverige på relativt kort tid ska komma ner på EUs lägsta arbetslöshet. Här fanns också delmålet att ingen ung under 25 år ska vara utan jobb, utbildning eller praktik längre än 90 dagar. Självfallet fordrar en sådan satsning insatser för utbildning och investeringar i ny teknik och produktivitetsutveckling, men även utbyggd vård och omsorg, ny infrastruktur, ökat bostadsbyggande och annan samhällsservice ger, utöver att vara till nytta för både medborgare och företag, också fler jobb.

Socialdemokratin är inte främmande för höjda skatter för att finansiera detta, men inte heller lånefinansiering är fel väg, när det gäller produktiva investeringar. Det här betyder inte att kongressen förordade en budget i obalans, men överskottsmålet har inte längre den prioritet det har haft under de senaste årtiondena.

Mer att läsa både om detta och om annat finns på Socialdemokraternas hemsida.

Beslutet om delad föräldraförsäkring väckte också det jubel bland kongressombuden, verkligen inte bara de kvinnliga.

* * *

En del av de forna partikongressernas dramatik saknas på dagens kongresser, där ämnena har snävats in i förväg och där argumentation och positionsförflyttningar sker i form av utskottsarbete, som bara ombuden har tillträde till. Visst förekommer det fortfarande att något ombud i någon enstaka fråga vinner över partistyrelsen, men den senare vinner för det mesta med stor och hörbar majoritet. Det enda kaos som förekom förorsakades av en icke fullt ut fungerande voteringsapparatur.

Ska jag säga något mer kritiskt om kongressen, gäller det inte dess politiska innehåll. Medlemmar i presidiet gjorde några gånger formella missar – så var det aldrig på Lars Sandbergs tid.

Å andra sidan var åtminstone tre av de längre anförandena på kongressen lysande, bland de bästa jag har hört på en socialdemokratisk kongress sedan Olof Palmes dagar.

Jag tror att alla fångades både av innehållet och den formella briljansen i Stefan Löfvens inledningsanförande.

Mycket i det var preciseringar av det socialdemokratin vill åstadkomma i regeringsställning, sådant som minst 250.000 nya bostäder, gärna fler, och 20.000 extratjänster i välfärden.

Efteråt tackade jag honom särskilt för den bro han slog mellan de 30.000 estniska båtflyktingar som i slutet av andra världskriget tog sig till Sverige och de flyktingar som i dag, också med fara för sitt eget liv, tar sig över Medelhavet för att få ett säkrare liv här i Europa, bland annat i Sverige.

Och jag blev glad över att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, också han tog upp plikten att ställa upp för de för sitt liv flyende syrierna – även han visade sig vara en lysande folktalare.

När Stefan Löfven sa det där om esterna, vände sig LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson om i sin bänk en bit framför mig och nickade till mig – vi är gamla vänner allt sedan hans tid på partiexpeditionen förr i världen.

Karl-Petter Thorwaldsson höll det tredje anförandet på partikongressen jag särskilt vill nämna. Hans tal, också det retoriskt elegant, var vänligt uppfordrande, dessutom inte bara abstrakt retorik: Han kunde, med en hel radda exempel från olika delar av Sverige, visa att det går att skapa mängder av nya jobb, arbetsplatser som både ger många fler utkomst och utvecklar landets näringsliv.

Honom tackade jag också efteråt, på toaletten av alla ställen.

* * *

Jag träffade partivänner från Finland och Norge vid middagen för inhemska och utländsk gäster.

Jag hann prata lite med min gamla arbetskamrat på 68an Peter Hultqvist, och under kongressmiddagen hade jag och Birgitta Morgan Johansson mitt emot oss, så vårt bordssamtal blev verkligen inte ett nonsenssamtal. Och under kongressens lopp hann jag prata med och hälsa på många gamla vänner, några av dem numera liksom vi i gästbänken.

Men det kom fram obekanta också och berättade, att de läser min blogg.