Yougov bekräftar nya trender i dansk politik

Yougovs senaste mätning bekräftar ett par nya tendenser i dansk politik.

Största parti, med 23,3 procent, är även i den här undersökningen högerpopulistiska Dansk Folkeparti. I det mätningsgenomsnitt som presentera i Berlingske Barometer ligger DF lägre, på 19,5 procent, men även den siffran ligger ju avsevärt högre än partiets resultat i folketingsvalet 2011, 12,3 procent.

Högerborgerlig Venstre, som i Barometern är störst med 24,7 procent, ligger i den aktuella mätningen tvåa med 22,8 procent. Det stora borgerliga oppositionspartiet, som ett tag såg ut att nå sitt valresultat från 2011, 26,7 procent, går nu i stället åt andra hållet.

Och i Yougov får Socialdemokratiet ett riktigt uselt resultat, 17,8 procent, att jämföra med barometergenomsnittet, 20,7 procent, och valresultatet 2011, 24,1 procent.

Uselt går det också för Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, som får stöd av 6,3 procent mot 7,5 procent i Barometern och 9,5 procent i valet 2011.

Deras avhoppade partner i regeringen, Socialistisk Folkeparti, backas nu upp av 6,8 procent av väljarna mot 6,9 procent i Barometern. SF ligger alltså fortfarande långt under sitt valresultat 2011, 9,2 procent.

Till och med över det senare ligger med 10,2 procent i den aktuella mätningen och 9,6 procent i Barometern den rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i valet 2011 bara samlade 6,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger med 5,5 procent i Yougov över sitt valresultat 2011, 4,9 procent, men i barometergenomsnittet ligger partiet fortfarande lägre, på 4,6 procent.

Liberal Alliance slutligen noteras i den här undersökningen för 6,8 procent mot 5,8 procent i Barometern, resultat som i båda fallen överträffar partiets valresultat 2011, 5,0 procent.

Ytterligare en estnisk riksdagsledamot lämnar Centerpartiet

Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska centerparti, Keskerakond, har sedan valet 2011 förlorat sju riksdagsledamöter och partigruppen i Riigikogu, parlamentet, har reducerats från 26 till 19. Ett par av de avhoppade har senare anslutit sig till Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond.

Det senaste, just nu aktuella avhoppet har gjorts av Olga Sõtnik, som vi som känner igen estniska namn genast förstår inte är av estnisk härkomst – dock kommer hon inte från någon av Estlands många ryska familjer utan har ukrainsk familjebakgrund.

Hon har tidigare haft ett nära samarbete med centerledaren Savisaar, och bakgrunden till den här brytningen är uppenbart hans och partiets hållning i en för en ukrainska mycket känslig fråga: Savisaar och hans parti har vänskapliga förbindelser med maktpartiet i Ryssland, och de har, kanske på grund av sina många ryska väljare, haft svårt att uttala kritik av Rysslands agerande gent emot Ukraina.

Alltså har den ganska lyskraftiga och självständiga Sõtnik meddelat att hon utträder ur Centerpartiet men sitter kvar i Riigikogu fram till det kommande valet.

Hon har också meddelat att hon på nytt kommer att kandidera för en plats i Riigikogu, däremot inte för vilket parti.

Estniska media spekulerar dock i att Sõtnik kommer att ansluta sig till Socialdemokraterna och kandidera för dem.

Vägen ut ur dagens politiska träsk är kanske ändå inte att likvidera den klassiska socialdemokratin

Jag hör inte till dem som nu är störtförvånade över Sverigedemokraternas besked i Riksdagen i dag. Deras taktik att först hålla övriga partier och inte minst media på halster har, sen när beskedet kom, gett maximalt och avsett genomslag. Partiet framstår nu, hos deras egna så väl som hos dem som attraheras av deras perspektiv på invandring och flyktingskap utan att hittills ha tagit steget till SD fullt ut, som den enda garantin för en i detta enögda perspektiv rimligare politik.

Att de i denna fråga mer balanserade men i övrigt konkurrerande partierna inte har sett eller inte har låtsats se den här fällan är mer märkligt.

Hur kunde det bli så här?

Jag har nu, med någon veckas mellanrum, varit på möten med först Svartbäckens socialdemokratiska förening, sen Uppsala arbetarekommun, där valanalys har varit en av huvudpunkterna på dagordningen. Föredragningarna har haft många förtjänster och de har förstås präglats av den begripliga glädjen över att de borgerliga har fått släppa makten.

Men de har på något sätt missat det faktum att den nya rödgröna majoriteten i Uppsala (och ännu mer den nya rödgröna regeringens underlag, en minoritet i Riksdagen) som ledande kraft har en socialdemokrati, som är en skugga av sitt forna jag. Som jag sa på vårt sosseföreningsmöte: I det sextio- och sjuttiotalssverige som är min egna främsta politiska referensram, var redan ett valresultat för (s) på 40 procent nära en katastrof. För många av de aktiva i dag verkar också resultat på den nivån vara mytisk historia: ”Tiderna är andra nu.” Men se västerut, på Norge! Där ligger Arbeiderpartiet nu i mätning efter mätning över 40-procentsstrecket, senast bekräftat i ett Poll of polls i dag.

Det regeringsprogram Stefan Löfven har lagt fram har många förtjänster. Fäller nu en riksdagsmajoritet bestående av de borgerliga plus SD S-MP-regeringen, de borgerliga på grund av sitt motstånd mot de inslag av helt rimlig radikalism som blev resultatet av förhandlingarna med Vänsterpartiet, SD förutom av hat mot invandrings/flyktingpolitiken också av hat mot MP, är det långt ifrån säkert att de borgerliga kommer att få poäng för det här i kommande opinionsmätningar.

Det nu hotande kaoset är naturligtvis ändå bekymmer nog för socialdemokratin.

Men själv tror jag att socialdemokratin måste sätta sig ett mer långsiktigt och faktiskt viktigare mål, att återta rollen som samhällsbärande parti.

Och då påminner sig den som kan någonting om det här partiet och dess historia, att stora delar av det som är röd-grön politik i vid mening historiskt drevs av en vida mer framgångsrik socialdemokrati.

Att vi, tidvis hårt och brutalt, bekämpade gamla tiders kommunister är begripligt och försvarligt. Men när dagens Vänsterparti tar över gamla socialdemokratiska mål som vård, skola och omsorg i samhällets egen regi, reagerar många av dagens partiföreträdare (s) som om de hade mött pesten.

Trots lite sprattel i skogsbrynet har Socialdemokratin lämnat det gröna fältet åt Miljöpartiet – bortglömt är att 1990 års socialdemokratiska partiprogram var ett röd-grönt program i begreppets bästa mening; det innehöll till och med kärnkraftsavveckling.

Redan i jämlikhetsprogrammet från 1969 och sedan i 1975 och 1990 års partiprogram införlivades ett radikalt jämställdhetsperspektiv i socialdemokratins tänkande. I många avseenden kan Feministiskt initiativs framryckning ses om ett resultat av socialdemokratiska försummelser på det här området.

Till detta finns åtskilligt mer att tillägga, till exempel att bästa sättet att hålla Folkpartiet på mattan inte nödvändigtvis är att göra socialdemokratin till en socialliberal rörelse.

En hörvärd svensk Woody Guthrie-CD

2013 kom CDn ”Sounds of Woody” (Nusikcentrum Väst, MCV 015), inte bara en hyllning till Woody Guthrie utan också såld till förmån för barn och unga med Huntingtons sjukdom, på engelska Huntington’s Chorea, den sjukdom som den amerikanske folksånglegendaren Guthrie själv föll offer för. Enklaste sättet att få tag på den – och den är värd att få tag på – är att gå in på www.woodyguthrie.se.

Den har en västsvensk slagsida, markerad av att den bland sponsorerna har ABF Göteborg och Göteborgs stad Social resursförvaltning, vilket inte meddelas som en varning – den förtjänar riksspridning. Köp den!

Några av de medverkande artisterna är rikskända, bland dem Mikael Wiehe som ju har gjort en mycket spridd version av Guthrie’s alternativa nationalsång, ”This Land Is Your Land”, i Wiehes tappning en hyllning till Sverige, ”Det här är ditt land”. Här hör vi en rockigare version än den Wiehe ursprungligen sjöng in, vilket inte nödvändigtvis gör den bättre.

Den enda låt vi därutöver får höra på svenska är ”Rätt dialekt”, det vill säga Guthrie*s ”Do Re Mi”, och den görs alldeles förbannat bra, med göteborgidiom och allt, av Majornas 3dje rote.

En mer känd göteborgare, Ulf Dageby, gör med den äran ”Deportee”, även känd som ”Plane Wreck At Los Gatos”.

Annat som har tilltalat mina öron är ”Going Down the Road Feeling Bad” i rockig tolkning av Lukas Stark och Gunnar Källströms ”I Ain’t Got No Home”.

Till det som också gör den här skivan hörvärd är ibland ovanliga sättningar (”Gypsy Davy” med Ida & Louise) och snygga körpartier (”Bed On the Floor” med Jenny Almsenius).

Inte bara Woody’s politiska sidor (Dust Bowl Ballads och vänsterradikalism) täcks in utan också det han skrev för barn, egna, och åtminstone en låt får ett stänk av blues.