Melodikrysset nummer 48

30 november 2013 13:03 | Barnkultur, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.