En farsdagshyllning som värmde hjärtat

Jag har blivit gratulerad på Fars dag av både barnen – även Anna vars biologiska far jag inte är – och deras mor.

I går när jag kom hem från Reginateatern stod det en vas med blommor på diskbänken, och vattnet i den var fortfarande varmt – Matti, som hade ställt den där, hade tyvärr just gett sig i väg; han visste ju inte var vi var och när vi skulle komma hem.

Men ännu mer än blommorna gladde mig det mejl han också skickade till mig.

Min blygsel förhindrar mig att citera det ordagrant, men andemeningen var i alla fall, att han av sin egen pappa hade lärt sig att det är självklart att en pappa ska ta lika stort ansvar som mamman för de genensamma barnen. Och så fick jag på fars dag ett tack för att han själv från början har funnit det självklart att leka och gosa med sin egen lilla Ella, också stanna hemma när hon är sjuk och inte kan gå på dagis.

Det stod mer av det här slaget i mejlet.

Jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och Fars dag kändes verkligen inte som en pliktskyldig gest.

En eftermiddag med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund är åter ett hett namn. Nyligen såg vi filmen om henne med Edda Magnason i rollen som Monica, och jag har också lyssnat på CDn med musiken ur filmen – recensioner av båda finns ovan under Kulturspegeln, Film respektive Musik. Och i farsdagspresent från Birgitta fick jag Klas Gustasfsons Monica Zetterlund-biografi, ”Enkel, vacker, öm”.

I går var det dags för mer Monica Zetterlund: På Regina-teatern i Uppsala gavs ”Zetterlund i våra hjärtan”, en föreställning med Lina Bergvall, sång, Maria Kvist, piano och sång, och Linus Kåse, saxofon.

De båda sångerskorna sjöng växelvis och ibland i samma låt. Linus Kåse sjöng också med i någon enstaka sång men spelade mest sax, vilket passade utmärkt, eftersom så många av låtarna i grunden är jazzlåtar eller av Monica Z gjordes med drag av jazz. Och Maria Kvist visade sig vara inte bara en utmärkt ackompanjatör utan också en pianist som passade för att göra såna här låtar.

Flera av de låtar som sjöngs och spelades härrörde från Monicas samarbete med pianisten Bill Evans, till exempel ”Monicas vals” (med text av Beppe Wolgers), ursprungligen ”Walz for Debbie”, ”Once Upon a Summertime” (ursprungligen fransk, ”La valse de lilas”, signerad Michel Legrand), ”Come Rain or Come Shine” (Johnny Mercer-Harold Arlen) och, tror jag, något mer som jag inte hann anteckna.

Beppe Wolgers är redan nämnd som textmakare, så jag fortsätter på den linjen: ”Katten Felix” (med musik av Georg Riedel) och ”Sakta vi gå genom stan” (urprungligen ”Walkin’ My Baby Back Home” av Fred E Ahlert och Roy Turk).

Därifrån är inte steget långt till Povel Ramel: ”Underbart är kort” och ”Den sista jäntan”.

Men många har inte klart för sig att det är Stikkan Andersson som har gjort den svenska texten till ”Gröna små äpplen”, ursprungligen ”Little Green Apples” av Bobby Russell.

Andra tror förmodligen att det är Jan Johansson som har skrivit ”Visa från Utanmyra”, men det är en svensk folkmelodi.

Monica Zetterlund var ju i grunden jazzsångerska, och en som försåg henne med material var Lars Färnlöf. I det här programmet ingick ”Farfars vals” och så ”Att angöra en brygga”, vilket senare för oss vidare till Hasses & Tages film med samma namn.

Det här paret använde också Monica på scen, och ur deras material fick vi höra både ”Men tiden går” (Herman Hupfelds ”As Time Goes By”) och den underbara och sorgliga och politiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Gloria Sklerovs och Henry Lloyds ”Where Did They Go?”).

Över huvud taget hade Monica Z också en känsla för det sorgsna i tillvaron. Ytterligare ett exempel från söndagens scenshow är Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Men programmet avslutades med en gungigare och muntrare låt, Hasses och Tages ”Bedårande sommarvals”, i original av Toots Thielemans kallad ”Bluesette”. Fast här saknade jag förstås Toots’ munspel.