Det uppstår bestående vänskapsband också mellan människor i den politiska sfären

Birgitta har ju bland annat varit minister för energi och miljö, och till det bestående roliga från den delen av hennes liv hör ett umgänge med några av hennes tjänstemän, flera av dem i rollen som statssekreterare, från den tiden. Både tiden och nya uppgifter har sedan skilt dem åt, men de brukar ändå träffas och äta middag tillsammans minst en gång per år. Och då bjuds också deras äkta hälfter med.

En av dessa statssekreterare, Rolf Annerberg, senare bland annat närmaste medarbetare åt Margot Wallström i Bryssel, har en hustru, Monica, som också arbetade på departementet, så dem har jag känt mycket länge. Eftersom jag då och då var med på Birgittas resor i Norden och Baltikum, områden som jag hade många egna värdefulla känningar i, och det hände att inte bara Rolf utan också Monica var med på ministerns utlandsbesök, blev jag bekant med båda, och eftersom vi trivdes i varandras sällskap, angjorde paret Annerberg med barn också ibland under sin semester hamnen i Öregrund.

Också Kjell Jansson, även han statssekreterare, och hans hustru Ulla Svedjelid har vi träffat privat, som par. Ulla har en konstnärlig ådra, och vi har faktiskt ramat in ett par av hennes teckningar och hängt upp den i sommarhuset.

Ingemar Skogö och hans hustru Ingrid träffade vi senast på en sådan här departementsanknuten middag, som avhölls på Västerås slott – Ingemar har till helt nyligen varit landshövding i Västerås, ett exempel bland flera på att även den sittande regeringen har sett utomordentliga kvaliteter hos formellt opolitiska tjänstemän men med tydliga socialdemokratiska värderingar.

Den ende jag personligen inte kände tidigare (före de här kompismiddagarna) var Håkan Heden, och därav följer att jag inte heller kände hans hustru, Kerstin.

Fast vid just den här middagen kom jag att prata mycket med Kerstin tvärs över bordet. Jag var för övrigt helt omgiven av trevliga damer: bredvid mig satt Ulla Svedjelid, och vid bordsändan satt värdinnan, min gamla reskompis Monica Annerberg. Vi hade mycket roligt vid vår bordsända – dock steg ljudnivån under middagens lopp ibland till något som gjorde det svårt att höra vad som sas tvärs över bordet.

Mot slutet av middagen klingade jag, eftersom jag satt bredvid värdinnan, i ett glas och tackade för maten, den goda grytan med bland annat långkokt vildsvin och så – särskilt roligt för mig – estnisk korv, inköpt i Tallinn.

Men eftersom samtalet runt bordet bland annat hade rört en legendarisk departementsresa till Färöarna, legendarisk främst för att nästan alla blev sjösjuka under resan dit ombord på ett fartyg från Smyril Line, kryddade jag mitt tacktal med en historia, som jag hade snappat upp under en egen resa till Färöarna:

Två kompisar hade besökt Färöarna, och den ene av dem – men inte den andre – hade fått lunnefågel, även kallad havspapegoja, till middag.

Han som inte hade fått någon lunnefågel frågade nyfiket sin reskamrat:

– Hur smakade det då?

– Det smakade väl som all annan papegoja.

Fast sen skyndade jag mig förstås att säga, att den här historien inte var tänkt att vara någon recension av kvällens middag.