Politisk musik på svenska

27 november 2013 18:05 | Musik, Politik | 7 kommentarer

Jag har rimligen en av det här landets största samlingar av politisk musik på skiva. Jag har samlat på skivor i den här genren – allt från kampsånger till politisk cabaret och visor med udd – sedan sextiotalet, också gett ut ett par egna sångböcker i genren, ”Joe Hills sånger” (Prisma 1969) och ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma 1970).

Genom åren har jag då ock då ombetts att vid föreningsmöten medverka med program om och med politisk musik. Ska man spela ett representativt urval på det tema man har valt, måste man då ha minst en timme till sitt förfogande.

Under senare tid är det några PRO-föreningar här i Uppsala som har bett mig göra sådana här program. I dag har jag åter gjort ett sådant här program, den här gången för PRO Kungsängen-Salabackar.

Det brukar vara mycket folk på de här mötena, och mötet i dag var inget undantag. Jag vet av erfarenhet att det bland folk i de övre åldrarna fortfarande finns många som inte klarar att lyssna på sång till exempel på engelska, så därför hade jag valt att bara spela politisk musik på svenska. Därmed är ändå inte alla problem ur världen: en del människor i den här åldern har nedsatt hörsel, och det gör det ju också svårare för dem att uppfatta till exempel Mikael Wiehes skånskpåverkade sång.

Ändå tror jag att det inte är helt ovanligt att just människor i de här åldrarna ibland funderar över vad de har åstadkommit med sina liv, ett tema som finns i Wiehes ”Förändringen”, som jag spelade i dag.

Jag började för övrigt också lite sorgligt, med Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i Monica Zetterlunds fina insjungning, vilket gav mig möjlighet att även knyta an till den aktuella biofilmen om Monica Z.

Cornelis Vreeswijk har gjort en mycket fin svensk version av Tim Hardin’s ”If I Were a Carpenter”, ”Om jag vore arbetslös”. Den finns i en bra insjungning med Plura Jonsson & Eldkvarn plus Sara Isaksson.

Och så gav jag ett exempel på att även countrymusik kan vara politisk: Jag spelade ”Vår tids arbetarsång” med och med svensk text av Thorstein Bergman. Till ursprunget är den här låten amerikansk, ”Working Man Blues” skriven av Merle Haggard.

Visste ni att Sally i TV, det vill säga Maria Lundqvist, också har gjort politisk musik? Jag spelade hennes insjungning av Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” från 1974.

Och har ni hört Olof Palme som rapartist? Nåja, Latin Kings har försett hans ”Fördomar”, ett radioanförande från 1965 om invandrarna, med bakgrundsmusik.

En vass låt om vår invandrarpolitik, ”Trevligt att se dig”, skrev Allan Edwall redan 1979. Både han och Palme skulle ha behövts i dagens Sverige!

Sen fortsatte jag ännu mer offensivt på det här temat: spelade Mikael Wiehes försvenskning av Woody Guthrie’s ”This Land Is Your Land”, ”Det här är ditt land”. ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Feven, Petter och Peps Persson får rummet att gunga i den här kärleksförklaringen till fosterlandet – fosterlandet kan ju också famna nytillkomna som behöver värmen i dess famn.

Ett par låtar som jag gärna hade velat spela fick utgå i dag, detta eftersom PROs lokal inte hade någon skivspelare, bara CD-spelare: ”Maskin nr 2”, en rolig och medryckande skildring i reggaetakt av arbetsliv. Och så Jacob Brantings fina försvenskning i min gamla sångbok ”Upp till kamp!” av Pete Seegers och Lee Hays’ ”The Hammer Song” eller ”If I Had a Hammer”, på svenska kallad ”Släggan”. Den finns insjungen av Björn Arahb på den dubbel-LP jag var med och redigerade till Socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979, ”Till seger. Röster och sånger i arbetarörelsen”, med Gunnar Sträng som sammanbindande berättare. Att den här skivan inte har återutgetts som CD är nästan kriminellt!

Jag avslutade mitt program traditionellt och ändå inte traditionellt. Jag spelade nämligen ”Internationalen”, vars text skrevs 1871 och som tonsattes 1888 för att sedan bli den internationella arbetarrörelsens främsta kampsång. I det här fallet gjordes den på en CD med Ani DiFranco och Utah Phillips, två amerikanska artister, dock utan sång – jag hade ju lovat dagens publik att bara spela låtar på svenska. Men det här är en högst hörvärd och särpräglad instrumentalversion. Så här har ni nog aldrig hört ”Internationalen” spelas, förutsatt förstås att ni inte har den här skivan, ”Fellow Workers” från 1999.