Maria Lang-revival

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange (1914-1991), var länge en av de mycket lästa svenska deckarförfattarna. Jag ägde under en tidigare period i livet ganska många av hennes böcker, återutgivna antingen som Pan pocket eller inbundna i den något äldre Vingserien. Hon kan vara roande att läsa men har knappast skrivit några omistliga böcker, så i samband med en nödvändig bokhyllerensning gav jag bort min Lang-samling.

Men när Norstedts nu har återutgivit en rad av dem i förförisk femtiotalsutstyrsel, har jag lockats att köpa nyutgåvorna åt min hustru.

Bland dem finns ”Tragedi på en lantkyrkogård” från 1954, en historia om mord i en lantlig kyrkby med både prästgård och lanthandel och en hel drös människor som var och en av dem skulle kunna vara den av Langs detektivhjälte Christer Wijk eftersökta mördaren. Man mer än anar att det är Agatha Christie som har inspirerat författarinnan till den här svenska historien.

Flera av Langs/Langes deckare har också filmats i samband med nyutgivningen, och jag får kanske anledning att framöver skriva om de här filmerna. Men här om dan såg jag i TV en äldre filmatisering, från 1960, av den här boken, fast i Arne Mattssons regi kallas den för ”När mörkret faller”.

Mattsson var i sina bästa stunder en mycket habil filmmakare, men just när det gällde deckarfilmer, var han inte till sin fördel: I det här fallet skräms i alla fall inte jag av de många närbilderna på de kanske alltför många misstänkta. Enda gången det känns en smula spännande är när prästen Ekstedts (Nils Asther) lilla ständigt snokande dotter Lotta (Anna-Maria Giertz) går en smula för långt och blir överfallen av den mördare som vi vid det tillfället ännu inte får se ansiktet på.

Maria Lang skrev själv filmmanus och tog sig då friheter i förhållande till sitt bokoriginal. Mest anmärkningsvärt är där att filmens mördare är en annan än bokens. Och Christer Wijks (Karl-Arne Holmstedt) ständiga följeslagare Puck har opererats bort i filmversionen.

Själv hade jag ändå nöje av att se filmversionen av den här alltså inte våldsamt spännande historien. Jag vet inte om det är Arne Mattsson eller hans fotograf Hilding Bladh som har den främsta förtjänsten av detta, men som skildring av miljöer från tidigt femtiotal är den högst sevärd. Min egen dåtida lantliga miljö var mycket påvrare än den i filmens prästgård, men detaljer i interiörerna därifrån fungerar ändå som träffsäkra tidsmarkörer. Och ännu mer berörs jag av interiörerna från och varorna i den lanthandel där den här historiens första mord äger rum (på handelsmannen, spelad av Georg Fant). När kameran zoomar in välkända dåtida varumärken, tappar jag rent av intresset på huvudhandlingen, deckarintrigen. Det här, och till exempel de yngre damernas klädsel, tar hos en tittare i min ålder och med min erfarenhet – jag hade sommar- och helgjobb i min lilla orts ICA-affär – helt över intresset.

Och sen är det ju alltid intressant att få återse ett antal svenska skådespelare från förr, utöver de redan nämnda till exempel Birgitta Pettersson, Elsa Prawitz, Adolf Jahr, Sif Ruud och Hjördis Petterson.