Självmål för Løkke och Venstre

25 oktober 2013 15:44 | Politik | 5 kommentarer

Det allmänborgerliga Venstre har länge i de danska opinionsundersökningarna legat förödande långt före det ledande regeringspartiet, Socialdemokratiet. V leder fortfarande över S, men inte med en lika förödande marginal, och ett veritabelt självmål av venstreledaren Lars Løkke Rasmussen – han har gjort och bagatelliserat lyxresor – har minskat gapet mellan partierna.

Socialdemokratiet har ökat sin väljarandel – dock är man ännu inte ens uppe i sitt mediokra valresultat från 2011. Medan Venstre har backat jämfört med sitt valresultat från 2011 – även om man i den allra senaste mätningen ökar med 0,3 procentenheter igen.

Opinionsinstitutet Magafon har för TV2 och tidningen Politiken gjort mätningar i korta intervall, där man kan se det här:

I folketingsvalet 2011 fick Socialdemokratiet 24,8 procent, att jämföra med 19,2 den 14 oktober 2013, 20,8 den 20-21 oktober och 21,8 den 22-24 oktober.

Motsvarande siffror för Venstre är 26,7, 26,3, 25,2 och 25,5.

Så här har det gått för de två övriga regeringspartierna (i koalition med Socialdemokratiet):

Radikale Venstre 8,5, 8,8, 7,8 och 8,4 – socialliberala RV är alltså i stort sett tillbaka på valresultatet.

Socialistisk Folkeparti 9,2, 5,6, 5,4, 4,5 – för SF går det alltså fortsatt utför.

Mitten-vänsterregeringens då och då opponerande stödparti i Folketinget, Enhedslisten, ligger fortfarande långt över valresultatet: 6,7, 9,9, 10,8, 9,7. Men det fortsätter inte att gå uppåt längre.

På den andra sidan ser det rätt dystert ut för Konservative Folkeparti, som faktiskt – om kurvan inte vänder – kan åka ur Folketinget i nästa val: 4,9, 4,8, 4,5, 4,1.

Det relativt nya Liberal Alliance klarar sig bättre: 5,0, 5,9, 5,6 och 8,2.

Populistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti slutligen har växt kraftigt, bland annat på Socialdemokratiets bekostnad, men DFPs uppåtstigande framgångskurva har på sistone stagnerat och böjt en smula neråt: 12,3, 19,1, 19,5, 18,9 – om den sista noteringen är tecken på någon ny trend återstår förstås att se.

Några intressanta PS till resultatet i lokalvalet i Estland

24 oktober 2013 12:11 | Politik | Kommentering avstängd

Resultatet i lokalvalet i Narva, där Socialdemokratiska partiet, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, fick 31 procent, ger vägledning om hur man kan bryta Edgar Savisaars och Keskerakonds (Centerpartiets) ensamvälde i de ryssdominerade delarna av Estland.

SDEs spetskandidat i Narva var själv av rysk härkomst, Jevgeni Ossinovski, medlem av den socialdemokratiska partiledningen. Och så genomförde han en intensiv och bland ryssarna trovärdig valkampanj. Det gav honom 2.400 personröster.

I Tallinn var Andres Anvelt spetskandidat för SDE. Han kandiderade i centrala staden, inte i någon av betongförorterna där Tallinns ryssar bor, och han fick i den avsevärt större huvudstaden bara 1.614 personröster, att jämföra med Edgar Savisaars cirka 25 gånger fler personröster. Men Anvelts personröster var också långt färre än de som avgavs för IRLs (Isamaa ja Respublika Liit, Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) och Reformpartiets (Reformierakond) spetskandidater.

Anvelt har dragit den enda rimliga slutsatsen av detta: Han lämnar nu ordförandeskapet för partiorganisationen i Tallinn.

Rimlig, därför att den socialdemokratiska valkatastrofen i Tallinn är så stor – 15,7 procent och 8 mandat, att jämföra med riksgallupsiffror över 20 procent, i en del undersökningar långt fler. Det här bottenresultatet ska alltså jämföras med 53 procent och 46 mandat för Savisaars centerparti.

Ska Socialdemokraterna i Tallinn, liksom de i Narva, nå mer rimliga andelar i valen, måste de rimligen hitta några ryska kandidater med viss lyskraft bland sina språkfränder.

Men inte heller det räcker. Trots den mycket höga andelen ryssar i huvudstaden är något över hälften av stadens invånare ester. Det betyder att även om en förkrossande majoritet av ryssarna röstar på Savisaar och Keskerakond, måste han och hans parti också, för att komma upp i 52,7 procent, ha fått många esters röster. Tillgänglig valstatistik visar att så också är fallet, inte minst i de stora betongförorter, Lasnamäe och Mustamäe, där majoriteten av de boende är ryssar. Men i de här stadsdelarna bor få välbeställda människor – också de ester som bor där har det knappt.

Av detta kan man dra ytterligare en nedslående slutsats: den estniska socialdemokratin lyckas inte attrahera människor som lever under knappa omständigheter, saknar utbildning, är arbetslösa. Partiets aktiva kader hör hemma i andra sociala skikt.

Det här slår oerhört hårt i Tallinn – men det är ju heller inte helt unikt om man ser på socialdemokratin runt om i Europa.

Barndomens matinékomiker på eftermiddagsbesök i TV

23 oktober 2013 17:43 | Film | 1 kommentar

Filmfarsparet Bud Abbott och Lou Costello såg vi gärna på barndomens matinébiografer. Det var också det främsta skälet för mig att, nu som eftermiddags-TV, se ”Kusligt värre”, i original ”Abbott and Costello Meet the Killer, Boris Karloff” (1949). Den här gången har jag också noterat namnet på regissören, Charles Barton.

Lou Costello spelar Freddie Phillips, piccolo på det hotell där större delen av den här historien utspelar sig, och Bud Abbott hotelldetektiven Casey Edwards. Hela gänget av mer eller mindre skumma personer i personalen och bland gästerna går inte att lista med mindre än att redogöra för mängder av detaljer i handlingen, men det räcker att sammanfatta med att Freddie (Costello) ideligen hittar nya lik som han – såsom varande misstänkt av polisen – försöker gömma. Bland de många agerande sticker förstås hypnotisören Swami Talpur, spelad av Boris Karloff, ut.

Mördaren, maskerad för att varken Freddie eller vi tittare ska kunna känna igen honom, lockar Freddie till traktens och hotellets turistattraktion, ett grottsystem med droppstenar och oändliga gångar. Där lyckas han stänga in Freddie och försöker sen lura av honom den blodiga näsduk han är i besittning av och som kan leda polisen till mördaren. Katt- och råttaleken där görs till fars med spänningsmoment, och det blir i sista ögonblicket Freddie räddas från att dränkas – han har dess förinnan sagt åt mördaren att näsduken finns i hans rum på hotellet.

Alla misstänkta samlas sedan à la klassisk deckarupplösning på hotellet, och till slut avslöjas mördaren, hotelldirektören (Alan Mowbray), eftersom han har lera från grottan på skorna. Han håller då alla i rummet i schack med en pistol för att kunna backa ut – men knockas av en av de många fällor Freddie/Costello har gillrat.

Alltså har vi tittare lurats av det komma som i filmens originaltitel finns före Boris Karloff.

”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar”

23 oktober 2013 12:28 | Media, Politik | 16 kommentarer

Jag läser dagligen bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning och Aftonbladet, ibland också Expressen. Jag läser förstås selektivt, dock alltid kulturartiklar och serier; ledarsidornas förutsägbarhet har gjort att jag läser materialet där på ett ganska sparsmakat sätt.

Men ibland hittar man politiska artiklar – viktiga och läsvärda sådana – på kultursidorna.

Dagens (23 oktober 2013) kulturdel av DN inleds med en krönika, som jag tycker ni ska läsa: ”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar”. Den är skriven av Lawen Mohtadi, journalist med kurdisk bakgrund. Hon har tidigare bland annat frilansat i radio, vikat som skribent på Göteborgs-Postens kulturredaktion och under några år varit en av två chefredaktörer för den feministiska tidskriften Bang.

Den aktuella DN-artikeln vibrerar av sorg och vrede. Sorg över en socialdemokrati som inte längre står upp för sina klassiska värderingar. Vrede över ett ständigt åter växande klassamhälle, där nu också stora dekar av medelklassen med allt mera magont jagar ”rätt” dagis och skola åt sina barn och där inte längre några hundra kronor mer i månaden kan kompensera de negativa effekterna av att snart sagt alla samhällsfunktioner styrs av vinstintressen.

Och ändå, skriver hon, trängs högern och vänstern i den politiska mitten – ”men det gåtfulla i det här är inte högern utan vänstern”:

”Att vänstern inte vill vara vänster är en av de märkligaste sakerna i vår tid. Vänstern sitter på en enastående uppfinning som är svår att överträffa. Det är solidaritet. Att försöka förstå varför socialdemokratin inte formulerar en politik för välfärd, höjda skatter och allas lika värde är nästan omöjligt. Överallt i samhället finns en vilja till förändring. Överallt syns och hörs detta. Förutom i politiken.

Socialdemokrater tror att de ska stöta bort väljare om de inte agerar utifrån idén att egenintresset styr allt, trots att det uppenbarligen finns en stor del av befolkningen som hellre ser en gemensam välfärd än 800 kronor mer i plånboken varje månad. Dessutom: snart måste man fråga sig vems egenintresse det handlar om. När otryggheten och oron inför framtiden sipprar in i stora delar av medelklassen kommer det inte ligga i deras intresse att sakna rörlighet, utbildning, bra bostäder och självklar tillgång till kultur.”

Jag vill också citera artikelns avslutning:

”Att socialdemokratin i detta läge inte förstår att deras kärnvärden – visionen om jämlikhet, människovärde och social sammanhållning – behövs mer än någonsin är djupt oroväckande. Snart måste de börja se.”

Savisaar fortsatt kung av Tallinn

22 oktober 2013 17:40 | Politik | 2 kommentarer

Lokalval genomfördes i söndags i Estland. Resultaten har mycket liten likhet med de nationella opinionsmätningarna, delvis också med det fåtal lokala undersökningar som har presenterats.

Som exempel kan jag ta den lokala opinionsundersökning för Tartu, som jag har återgett och där Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) med Heljo Pikhof som spetskandidat såg ut att kunna bli största parti.

Men valresultatet blev långt annorlunda.

Segrade gjorde, trots en liten tillbakagång från 30,8 procent 2009 (17 platser) till nu 28,14 procent (15 platser), nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), detta trots att partiet sett över hela landet gjorde ett dåligt val.

På andra plats, med 21,08 procent och 11 platser, kom det socialkonservativa, nationalistiska och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i förra valet fick 23,5 procent och 13 platser.

På tredje plats kom det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med 18,46 procent mot 17,4 procent i förra kommunvalet, vilket gav oförändrat antal platser i fullmäktige, 9.

Först på fjärde plats kom det framgångsspådda Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) med 15,79 procent, att jämföra med 15,9 i förra valet. Också det gav oförändrat antal mandat, 8.

Dessutom uppträdde i Tartu liksom på många andra ställen valkoalitioner och rent lokala partier. Två av dessa tog sig in i fullmäktige, vart och ett av dem med 3 platser: dels Isamaalik Tartu Kodanik med 7,04 procent, dels Vabakund med 6,02 procent.

Konservatiivne Erakond (Konservativa partiet) och Vasakpartei (Vänsterpartiet) blev med 2,74 procent respektive 0,09 procent (!) utan mandat.

I huvudstaden Tallinn blev valresultatet mer likt det som hade förutspåtts i opinionsundersökningarna. Oppositionen lyckade inte besegra Edgar Savisaar och hans allenastyrande Keskerakond (Centerpartiet), som fick 53 procent och 46 mandat (+ 2). Helt uppenbart har Tallinns stora ryska befolkning inte bara röstat utan också till mycket stor del röstat på Centerpartiet. Men Centern har säkert också plockat estniska röster bland mindre bemedlade med löftet om fri kollektivtrafik.

Utmanaren i det här valet blev framför allt Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). Dess spetskandidat i Tallinn, Eerik-Niiles Kross, som var mycket synlig i media, bidrog säkert också till att IRL i det här valet blev så framgångsrikt över hela landet. Några dagar före valet sattes det in en motkampanj mot honom, på initiativ av Savisaar, hävdade en del, men det lär inte gå att bevisa: Kross efterlystes plötsligt av Ryssland via Interpol av svårgenomträngliga skäl, troligen vapenaffärer. Dock finns det inget utlämningsavtal mellan Estland och Ryssland, och man ska inte utesluta att anklagelserna mot Kross fick ryggmärgseffekter på många estniska väljare. I Tallinn landade IRL på 19 procent och fick 16 mandat (+ 3).

Det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) fick i Tallinn bara 11 procent och 9 mandat, vilket är lika med ett tapp av 5 mandat.

Och Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, gjorde i Tallinn ett uselt val: fick oförändrat 10 procent och 8 platser i fullmäktige.

Helt utanför fullmäktige hamnade valförbundet Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) med 4 procent, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) med 3 procent och Valimisliit Tallinna Rohelised (Valförbundet de gröna i Tallinn) med 0 procent.

Till Socialdemokraternas tillkortakommanden i Tallinn bidrar säkert att inga ledande socialdemokrater verkar våga riskera sin karriär genom att ställa upp i just den center- och ryssdominerade huvudstaden.

Den som har fått flest personröster där av socialdemokraterna är den från Centerpartiet i Riigikogu (Riksdagen) avhoppade Rainer Vakra, och man ska nog inte utesluta ommöbleringar i ledningen för den lokala partiorganisationen. Partiledaren Sven Mikser har också i en valkommentar slagit fast, att det borde komma en framtid, då Estland är moget för att få en statsminister av rysk härkomst. Det är i och för sig en bra markering, men ska Socialdemokraterna lyckas i Tallinn, måste de där också knyta till sig lyskraftiga och respekterade ryssar, som är beredda att kandidera för (S).

Jag har i skrivande stund inga exakta valresultat från de ryssdominerade östra delarna av Estland, Narva och Ida-Virumaa, som tidigare har dominerats helt av Keskerakond, men socialdemokraten Jevgeni Ossinovski, som kandiderade där, har enligt en tidningsuppgift gjort ett gott resultat med 2,403 personröster. Och enligt ett reportage i tidningen Postimees finns det ryssar fån Narva som i det här valet har lagt sin röst på Socialdemokraterna.

Lite längre västerut längs kusten ligger Rakvere, Estlands femte stad. Därifrån har jag inga precisa valresultat, men enligt en tidningsuppgift kommer en koalition av tre partier, Isamaa ja Res Publika Liit, Reformierakond och Sotsiaaldemokraatlik Erakond, att tillsammans ta över styret av staden.

Lokalt finns det exempel också på andra håll på att Socialdemokraterna har gjort ett gott val – dock har detta i flera av de fall jag har läst om uppenbarligen haft mest att göra med att SDE där har haft ett lyskraftigt förstanamn.

I Kuressaare på Ösel (Saaremaa på estniska) kandiderade till exempel framgångsrikt Hannes Hanso för (S). Han drog 978 personröster, överlägset flest, och om detta också till någon del berodde på att han är känd som tävlingscyklist är svårt för mig att bedöma. Tydligen ska han nu regera tillsammans med IRL, medan Reformierakond kastas ur sadeln.

Också i Viljandi, Estlands i storlek sjätte stad, belägen i sydöstra delen av landet, ser både Reformierakond och Keskerakond ut att hamna utanför styret. Även här ser det ut att kunna bli en koalition mellan Sotsiaaldemokraatlik Erakond och Isamaa ja Res Publika Liit.

Övernationellt kan det ibland ganska brokiga valresultatet sammanfattas så här: Keskerakond har fått ungefär samma resultat som i valet för fyra år sen. IRL har genomgående förbättrat sina positioner. Sotsiaaldemokraatlik Erakond har gjort ett par kännbara förluster men här och var också bra resultat. Reformierakond har tappat över hela landet. Olika valkoalitioner har lyckats hyggligt. Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), resterna av det gamla Rahvaliit (Folkunionen) vars vänster/mittenflygel gick över till Socialdemokraterna, har misslyckats.

En fantastisk naturfilm, men dramaturgin är inte lika bra

21 oktober 2013 18:45 | Film | 3 kommentarer

Arne Sucksdorff (1917-2001) var en känd naturfilmare. Jag minns honom också för bildreportage om djur och natur i 1950-talets Folket i Bild.

I spelfilmen ”Pojken i trädet” (1961) stod han för manus och regi – Gunnar Fischer stod för fotot. Det här var ett nytt och djärvt steg för honom, och man måste – liksom tidens filmkritiker gjorde – konstatera att Gunnar Fischers svartvita filmfoto, som jag nu har fått möjlighet att se på en vid TV-skärm, var utomordentligt, medan Sucksdorffs filmhandling trots goda ansatser ändå inte riktigt håller måttet – därmed inte sagt att filmen inte skulle vara värd att se.

Man kan ana Sucksdorffs blick bakom Fischers foto, men Fischer var själv son till en jägmästare och behövde kanske inte så mycket instruktion. Sin kompetens som filmfotograf har han ju annars bevisat i flera av Ingmar Bergmans viktigaste filmer.

Här panorerar han landskap och fångar djur och fåglar i deras naturliga miljö. Vi får följa filmens tre ynglingar på tjuvjakt i stulen bil i nattliga skogar: den drivande av dem är Max (Heinz Hopf), och han åtföljs av den något barnsligare Manne (Björn Gustafson). Till dem har också den blott 16-årige Göte (Tomas Bolme) anslutit sig, och det är kring honom handlingen kretsar.

Eftersom rollerna och handlingen är en smula oklart utformade, tror man som tittare först, att ägaren till godset där han bor, John Cervin (Anders Henriksson), trots sin ålder kan tänkas vara Götes far, vilket också hans förmaningstal och välmenta mutpengar tyder på. I själva verket är godsets jägare Sten Sundberg (Åke Lindman) pappa både till Göte och husan hos Cervin, Marie (Birgitta Pettersson) – så småningom förstår man, varför hon ängslas så för Göte och varför hon därför då och då i smyg träffar det unga pojkgänget av tjuvjägare/biltjuvar.

Bakom Götes asociala beteende och så småningom flykt finns en revolt, men man förstår inte riktigt mot vem den i själva verket är riktad.

Göte är dock inte heller någon nickedocka åt pojkgänget och dess ledare Max. Han stjäl deras gevär och ammunition, som finns gömda i en ihålig ekstam, och drar likt en trapper ut i de omgivande träskmarkerna: bygger sig ett rede i ett väldigt träd, jagar vilt och fisk att halstra i elden under trädet, stjäl också en matsäckskorg av en familj på utflykt för att få lite variation i kosthållet.

De andra killarna hittar honom, fast inte där utan i träsklandskapet, och binder honom för att han ska avslöja var han har deras gevär. Göte lurar dem och passar på att själv överraskande hitta det laddade geväret och hotar dem sen med skjutvapnet – avlossar också några skott för att driva dem längre bort.

Sundberg hittar de flyende kompisarna och kväser handgripligt Max. Han meddelar försmädligt att grabbarnas bil nu inte längre har luft i däcken men slänger till slut till Max bilnycklarna som han också har tagit.

Återstår sen att hitta Göte. Den som hittar honom uppe i hans trädtopp är godsägaren eller rättare sagt hans hundar. Göte hotar honom med geväret, men Cervin hör inte på det örat utan sätter sig ner och väntar, medan han försöker med övertalning.

Men det hjälper föga. Plötsligt hörs ett skott uppifrån trädtoppen, och så ser man först geväret, sen pojken gren för gren ramla ner från trädet.

I filmens slut ser man på avstånd fadern/jägaren och systern bära i väg den döde Göte.

Men vad exakt som drev pojken till detta förblir oklart. Där hjälper varken Gunnar Fischers foto eller Quincy Jones‘ musik, som jag annars också gillar.

I grunden en film om dödsstraffet

21 oktober 2013 13:48 | Film, Politik | 2 kommentarer

Jag såg Sidney Lumets12 edsvurna män” (”12 Angry Men”, 1957) när den var ny, och jag har därefter sett om den ett par gånger, nu senast på DVD.

Det är en mycket stor amerikansk film med manus av Reginald Rose och med Henry Fonda i huvudrollen; Fonda och Rose har också producerat den.

Reginald Rose skrev den 1954, ursprungligen som TV-drama. Året därpå, 1955, anpassades den för scen, och 1957 blev den alltså film. Också filmens uppläggning – praktiskt taget hela handlingen utspelar sig i ett juryrum, och dess dialog förs mellan jurymedlemmarna – vittnar om att den har en bakgrund som teaterpjäs. Det här hindrar inte att handlingen känns oerhört laddad och spännande. Framför allt i USA bidrog väl dess grundproblemställning till den stora framgången: Är det rätt att döma en 18-åring, en grabb som livet dessutom har farit illa med, till dödsstraff? Men också för oss andra rymmer den en samvetsfråga: Är vi inte alla ibland benägna att dra för snabba och enkelspåriga slutsatser?

Det gör alla utom en i den här juryn, Henry Fonda, i filmen arkitekt till yrket.

Av småpratet innan juryförhandlingarna formellt börjar framgår det, att de flesta redan verkar ha sin mening – skyldig! – klar, och många av dem ser fram mot att få rösta snabbt och sen ge sig i väg till roligare eller viktigare värv. Så man genomför en provomröstning, som slutar ”skyldig”, men till allas förvåning med 11-1.

Problemet är att juryn måste vara enig för en fällande dom.

Dissidenten Fonda ansätts hårt av flera av de övriga, som förstås också vill veta, varför inte också han har röstat för skyldig. Jurymedlem 8 (Fonda – ingen ges något rollnamn under förhandlingen) svarar då mer resonerande än tvärsäkert: Det finns osäkerheter som man först borde diskutera mer i det här fallet, innan man fäller ett utslag, som leder till att den här pojken avrättas.

Alltså måste juryn först seriöst granska fallet från olika aspekter.

Så juryn gör så, i några fall dock morrande.

Det här att steg för steg vända på åsikterna i en jury som delvis är starkt övertygad om pojkens skuld och inte heller har några betänkligheter om att döma honom till döden skulle lätt kunna ha blivit orealistiskt önsketänkande, men manusförfattaren och regissören samt, genom sitt återhållna och skickliga spel, Henry Fonda lyckas göra det här på ett intressant och i vissa stycken rent av nervkittlande sätt.

Jurymedlem 8 argumenterar ibland mot med små invändningar, men i några fall lyckas han få vittnesmålen i rätten att rasa ihop: Han har själv i en butik nära mordlägenheten köpt en precis likadan stilett som användes vid mordet – grabben som anklagas för mordet på sin pappa hade en likadan – och stilettbladets ingångsvinkel och ingångshöjd indikerar att det var någon som var längre än den anklagade sonen, som utförde dådet. Damen i huset mitt emot, som trots ett passerande tåg mellan husen sa sig ha sett mordet och mördaren, måste i så fall, av märkena på näsan att döma, ha hunnit få på sig de glasögon hon inte bar i rätten. Och grannen i våningen under mordvåningen kan knappast, eftersom han var halt och befann sig längst inne i sin egen lägenhet, ha hunnit ut till sin ytterdörr för att några sekunder efter mordet se grannens son rusa ner för trappan. Och hur säkert skulle någon, när man har blivit gripen och mordåtalad, vara, om han tvingades berätta om filmen han hade sett? Jurymedlem 8/Fonda testar en annan jurymedlems förmåga att minnas en film han under mycket mer gynnsamma omständigheter har sett.

Steg för steg får jurymedlem 8 (Fonda) de andra jurymedlemmarna att ändra sig, så även juryns ordförande (Martin Balsam).

Till slut står det 11-1 för frikännande. Kvar som ståndaktig anhängare av fällande dom står den temperamentsfulle – han får veritabla utbrott under juryns sammanträde – affärsmannen jurymedlem 2. Den rollen görs mycket trovärdigt av Lee J Cobb (för övrigt med förflutet som kommunist under McCarthy-eran; han föll till slut till föga för trycket och angav andra kommunister). Bakom hans hållning ligger en konflikt med en förrymd son: Vi ser honom riva ett fotografi av sonen i stycken, innan han besinnar sig och till slut röstar med de övriga.

Någon verbal försoning mellan honom och jurymedlem 8 (Fonda) sker inte, men vi ser den senare hämta den förres kavaj och sätta den på honom.

I filmens själva slut får också två av de agerande äntligen namn.

En klok, tidigt omvänd äldre juryman (nummer 9, Joseph Sweeney) går fram till nummer 8 (Fonda) och tackar honom och presenterar sig då som McCardle. Fonda skakar hand med honom och nämner också sitt eget namn, Davis.

Norge: upp för Arbeiderpartiet och Høyre, ner för Fremskrittsparteit

20 oktober 2013 17:36 | Politik | Kommentering avstängd

I en mätning som Opinion Perduco den 8-14 oktober gjorde för Avisenes Nyhetsbyrå, alltså i veckan före det formella regeringsskiftet i Norge, backade Fremskrittspartiet med 3,1 procentenheter till 13,8 procent. Partiet fick 16,3 procent i stortingsvalet.

Høyre, som man förhandlade med om regeringsbildning, gick samtidigt upp med 0,1 procentenheter och landade på 27,1 procent.

Också de två mindre borgerliga oppositionspartierna, som ställde sig utanför regeringen, gick framåt:

Kristelig Folkeparti fick 6,5 procent (+ 1,5) och Venstre 5,7 procent (+ 0,6).

Det största partiet i den koalition som fick lämna regeringsansvaret, Arbeiderpartiet, befäste sin ställning som Norges ledande parti med 31,7 procent (+ 0,1).

Sosialistisk Venstreparti fortsatte sin kräftgång med – 0,5 procentenheter och landade på 4,1 procent.

Senterpartiet, som liksom SV ingick i den förlorande regeringen, fick oförändrat 4,9 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ökade med 0,4 procentenheter till 1,5, och Miljøpartiet de Grønne, som inte tog ställning i blockstriden, ökade med 0,1 procentenheter till 4,1 procent.

* * *

När det gäller de tre stora partierna, är tendensen densamma i den mätning Respons har gjort för Aftenposten.

Høyre går fram med 1,3 procentenheter till 28,1 procent, medan Fremskrittspartiet faller med 1,5 procentenheter till 14,8 procent.

Även i den här mätningen är Arbeiderpartiet fortsatt störst med 31,7 procent (+ 0,9).

Venstre går i den här mätningen fram med 0,6 procentenheter och hamnar då på 5,8 procent, och Kristelig Folkeparti hamnar också på 5,8 procent (+ 0,2).

Senterpartiet minskar med 0,4 procentenheter och får då 5,1 procent.

Sosialistisk Venstreparti backar med 0,1 procentenheter och landar på 4,0 procent.

Även stödet för småpartierna minskar:

Miljøpartiet de Grønne får 2,9 procent (- 0,1) och Rødt 1,0 procent (- 0,1).

Melodikrysset nummer 42 2013

19 oktober 2013 11:44 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 16 kommentarer

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.

Scenföreställning med Emil Jensen

18 oktober 2013 18:09 | Musik, Politik, Teater | Kommentering avstängd

Emil Jensen, född 1974, är som artist en mångsysslare. Han är skådespelare – medverkade i Jan TroellsMaria Larssons eviga ögonblick”. Men han är också estradpoet samt singer/songwriter, och det var i dessa egenskaper han framträdde på Reginateatern i sin scenshow ”I det nya landet”. I den kompas han i sångnumren med klaviatur och slagverk (och spelar själv gitarr), men det rör sig om en utpräglad soloföreställning: Jensens sånger och mellanliggande ibland lätt rapartade monologer är det som bär upp föreställningen.

Som samhällssatiriker är han lågmäld och nyanserad och just därför så effektiv. Ändå har hans texter – somliga av hans sångtexter och i ännu högre grad monologer en stark slagkraft, partipolitiskt riktade mot höger, vilket den mestadels ungdomliga publiken hörbart uppskattade, både med skratt och applåder. Och vi med.

Fast ännu hårdare slog han mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna:

Jag bor i en värld där man rösat fram
Ett parti som styrs av ryggradslösa slemmigheter
Jimmie och några andra brännmaneter
Som delar upp folk efter kön, ras och sexualiteter
Skyller kriminaliteter på etniciteter
Och vill utvisa alla dom dom inte kan uttala vad dom heter

Men i ”Samma värld” – texten heter så – finns också motsatsen:

Jag bor i en värld som blomstrar av
Generositeter, öppenheter och solidariteter
Och det är samma värld, exakt samma värld

Därmed inte sagt att det här var ett renodlat politiskt scenframträdande. Allmänmänskliga temata, relationsfrågor och annat förekommer också i den här föreställningen.

Jag tyckte, liksom uppenbarligen den övriga publiken, mycket om den.

* * *

Före föreställningen på Regina gick vi in på Oasia snett över Drottninggatan (på nummer 9, i gamla Stadshotellets lokaler) för att få en bit mat. Det blev flera bitar, ett eget urval asiatiska smårätter (i realiteten inte så små) från deras meny, som är indelad i kategorier som Himmel och jord, Hav och Trädgård. Gott, men som sagt nästan mer än vi orkade.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^