Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

15 april 2013 13:15 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^