När det går undviker jag privata detaljhandelsföretag

Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg i Uppsala. Vi har nu lyckats skjuta upp det definitiva beslutet i ett år, men omsättningen måste öka ganska mycket för att butiken definitivt ska vara räddad. Den här veckan, då vi är inne i stan för att skicka barnbarnen till skolan, går både jag och Birgitta i tur och ordning till Konsum och handlar. Men det kommer att bli svårt att nå det uppsatta målet, om inte många andra hjälper till. Går det ändå till slut åt helvete, kommer jag säkert att åtminstone delvis åka buss ner till Uppsala C oh handla i den nya stora konsumhallen där. Och halva året bor vi ju i Öregrund, där Konsumhallen är störst och obestridligt bäst, också har flest kunder.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.

Altia koncentrerar sin baltiska alkoholtillverkning till Estland

Finländska statliga Altia blev, som en sidoeffekt till vad som efter hand hände med franska Pernod Ricard, till slut den största alkholtillverkaren i Norden och Baltikum. Det visade sig nämligen – precis som många hade trott – att den franska spritjätten egentligen mest bara var intresserad av att ta över Absolut vodka, och följaktligen såldes, i portioner, stora delar av den övriga tillverkningen i det uppköpta svenska Vin & Sprit ut, bland annat till Altia. Följaktligen blev mängder av kända klassiska svenska brännvins- och vodkamärken, Grönstedts cognac plus en rad storsäljande vinmärken finska.

Altia köpte också franska Renault cognac, men företagets expansion har annars begränsats till Norden och Baltikum: man äger produktionsanläggningar och säljföretag också i Norge, Danmark, Estland och Lettland; i flera fall är Altia nummer två på respektive marknad.

Till Altias företagskoncept hör en ganska hårdhänt rationaliseringspolitik: tillverkningsenheter slås samman oberoende av landgränser. Turen har nu kommit till fabrikerna i Baltikum: den lettiska vodkatillverkaren Jaunalko, med 26 anställda, ska i september slukas av den större spritfabriken i Tabasalu i Estland. I Tabasalu tillverkas redan den i Estland framgångsrika Saaremaa-vodkan. I både Estland och Lettland tillverkar de Altia-ägda spritfabrikerna också likörer (i Estland av märket Ofelia, i Lettland av märket Arsenič, och andra spritdrycker, i Lettland till exempel Kurland gin. Man får förstås hoppas att flytten av sprittillverkningen inte leder till marknadsförluster i det redan hårt arbetslöshetsdrabbade Lettland, men annars finns det ju en stor ryskspråkig befolkning både i Estland och Lettland att fortsatt vända sig till med vodka med rysk image.

Hittills tycker jag kanske Altia inte fullt ut har utnyttjat sin närvaro i hela Norden plus Estland och Lettland till gänsöverskridande expansion. Nog borde Altia testa, på en svensk (och varför inte också norsk och dansk) smakpanel, till exempel sina finska, estniska och lettiska likörer samt estniska respektive lettiska vodkamärken.

Altia har också, i vart fall i Sverige, Danmark och Norge, fått en allt större, gränsöverskridande konkurrent i Ratos.-ägda Arcus. Arcus var ursprungligen den norska motsvarigheten till vårt monopol, Vin & Sprit, men det ägs alltså numera av ett svenskt investmentbolag. Arcus lyckades också, när Pernod Ricard började stycka sitt svenska förvärv, köpa ett av V&S’ spritmärken, Star Dry Gin. Vid det här laget har Arcus kommit ännu ett stycke längre: man har köpt huvuddelen av Pernod Ricards tidigare V&S-ägda verksamhet i Danmark, i vilken ingår märken som Aalborg och Gammel Dansk.

Ratos skulle säkert vilja ha ett mycket högt pris för Arcus för att sälja, men om Altia gav ett riktigt bra bud, är det väl inte alls omöjligt att man vore beredd att sälja företaget.

I så fall skulle ganska mycket av gamla svenska Vin & Sprit återskapas, fast nu i finska i stället för svenska statens ägo. Förlusten av Absolut Vodka går ju inte att göra något åt, men vodka/brännvinssidan i företaget, med Koskenkorva som främsta märke, skulle ju ändå sammanlagt bli ganska stor i Norden plus Estland och Lettland.

Sen behöver Altia ett tillverkande företag också i Litauen och gärna även i Polen för att få den regionala bas, som behövs för en mer världsomspännande expansion.