Fallet Omar Mustafa

Fallet Omar Mustafa exploderade först efter (S)-kongressen i Göteborg, där han valdes in i partistyrelsen. När jag – jag var på kongressen som veteran/åhörare – hörde valberedningens förslag, reagerade jag framför allt på att ett par kända stockholmsnamn, Ylva Johansson och Anders Ygeman – inte fanns på förslag att återväljas. I det såg jag ingen speciell politisk tendens: Ygeman tilhör arbetarekommunens vänsterfalang, medan Johansson, före detta vänsterpartist, ligger längre åt höger. Namnet Omar Mustafa sa mig då ingenting.

Senare utbröt det mediarabalder, som ledde till att Omar Mustafa såg sig tvingad att lämna den plats han av partikongressen hade fått i partistyrelsen och också till att han lämnade socialdemokratiska partiet.

Låt mig först betona det regelbundna läsare av min blogg redan känner till: Jag är för egen del ateist, ser också med skepsis på försök att gifta ihop religiös tro med politik – exempel som KD och Livets Ord förskräcker. Men människor med en personlig religiös tro – de må vara kristna, judar eller muslimer – är naturligtvis välkomna att ge socialdemokratin sin röst, också engagera sig i partiet, förutsatt att de där står upp för de värderingar och mål som är (OBS!) socialdemokatins.

I den till en början mycket vildsinta mediadebatt som bröt ut om Mustafa framfördes en rad anklagelser mot honom om att han på en rad områden skulle ha gett uttryck för åsikter, som strider mot viktiga socialdemokratiska grundvärderingar. När jag sedan fick tillfälle att lyssna på honom själv, undanröjde han i stort sett alla de här anklagelserna. Kvar som frågetecken fanns Islamiska förbundets, vars ordförande Mustafa är, mötesarrangemang med kontroversiella personer, framför allt islamister.

Omar Mustafa har i och för sig förklarat, att detta inte ska ses som att han personligen delar de inbjudnas åsikter, men även om förklaringen skulle vara nyfikenhet på en aktuell idéströmning i den muslimska världen (och ungdomlig uppkäftighet), ligger det här honom till last. Å andra sidan har fokuseringen på detta och alltså en del annat som inte visade sig ha tillräcklig substans, när det granskades, förmodligen nu bidagit till att åter öka klyftan mellan delar av muslimerna i vårt samhälle och inte bara socialdemokratin utan också de sekulära partier i allmänhet som bär upp den svenska demokratin.

Den socialdemokratiska organisation som har arbetat mest aktivt för att organisera också andra troende än kristna är Socialdemokrater för tro och solidaritet, inte minst dess stockholmsavdelning Hjärta – det är i den Omar Mustafa har haft sin politiska bas. Tro och solidaritet hette förr Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund men kallades allmänt Broderskapsrörelsen. I just det här sammanhanget kan det också vara av intresse att påminna om att Stockholms arbetarekommuns sekreterare, Olle Burell, tidigae har varit förbundssekreterare i Broderskapsrörelsen.

Självklart har också arbetarekommunens ordförande, Veronica Palm, spelat en roll för att föra fram Omar Mustafas namn, även om arbetarekommunens formella representant i kongressens valberedning var Teres Lindberg. Jag tycker det länder Veronica Palm till heder att hon har tagit ansvar och försökt förklara, varför det inte gick att ha Omar Mustafa kvar i partistyrelsen, men av Mustafas egna uttalanden framgår att både Stefan Löfven och Carin Jämtin har agerat i bakgrunden för att få bort honom.

Den mer stockholmslänsartade opposition mot den vänsterinriktade ledningen i Stockholmns arbetarekommun har i den här situationen sett ett gyllene tillfälle att välta eller modifiera vänsterledningen i huvudstaden. Den förser uppenbart kvällstidningarna med ammunition för att vid helgens årmöte om möjligt ersätta både Palm och Lindberg.

Som ny ordförande i arbetarekommunen i stället för Palm för de i stället fram Ylva Johansson, för övrigt inte bara före detta vänsterpartist utan också gift med Erik Åsbrink.

Dess bättre – och dess värre för dem – har Ylva Johansson tackat nej.