Partikongressen (S): ett steg fel och man är utslagen

Medelåldern bland deltagarna i den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg var märkbart lägre, men där fanns fortfarande väldigt många gamla bekanta från forna tider att skaka hand och byta några ord med. Dessutom kom det fram ytterligare några och morsade, de flesta av dessa hemmahörande i kretsen av melodikrysslösare.

Jag har ju deltagit i mängder av S-kongresser, men i ett avseende innebar årets kongress en omvälvande nyhet för mig: den var praktiskt taget papperslös. Den digra luntan av kongresshandlingar fanns inte i tryckt form, bara digitalt. Hustrun hade i och för sig skrivit ut handlingar tills färgen i skrivaren tog slut, men eftersom partistyrelsens utlåtanden över motioner och olika programtexter under kongressens lopp ideligen förändrades, skulle man ha behövt en handdator/läsplatta för att kunna följa med. Vi, som bara har våra större skrivbordsapparater hemma, fick därför förlita oss på hörsel och minne – de aktuella texterna, särskilt de som var föremål för debatt med ändringsförslag, lästes ju också upp från podiet. Den här datoriserade världen är, som ni förstår, inte främmande mark för mig, men jag undrar om den faktiskt inte fungerar lite exkluderande – jag är inte bekväm med tanken att det som sedan gammalt betecknar sig som Arbetarepartiet kanske tekniskt sett nu har blivit så modernt, att det exkluderar en hel del människor från att följa med, inte så få från de samhällsskikt vars intressen partiet en gång i världen bildades för att försvara. (Jo, ”Arbetets söner” och ”Internationalen” sjöngs forfarande av kongressen.)

Min status under kongressen var av någon anledning något oklar. När vi anlände till Svenska mässan, fick hustrun ett i förväg iordningställt gästkort, medan jag fick gå till en annan station, där jag fick åhörarkort. Nå, eftersom jag är en företagsam man, gav jag fullständigt fan i det här märkliga försöket att separera oss: satt alltid tillsammans med henne och lyckades till och med ta mig in i den lunchmatsal dit jag egentligen inte ägde tillträde – inte för att jag inte har råd att gå ut på stan och äta utan för att det är lättare att på det här sättet hinna med lunchen under det inte särskilt långa lunchuppehållet och för att jag givetvis vill äta lunch tillsammans med min hustru. Men vid andra tillfällen fungerade det annorlunda: Både hustrun och jag fick till exempel biljett till kongressfesten.

Ingen information hade getts om var vi skulle sitta under kongressfesten, men i slutet av samlingen med en drink blev vi haffade och meddelade, att vi skulle få sitta vid honnörsbordet, där bland andra partiordföranden, Stefan Löfven, och partisekreteraren, Carin Jämtin, satt.

Stämningen var hög, inte minst när kvällens huvudunderhållare Mia Skäringer skojade med Sefan Löfven. Från scenen spelade Augustifamiljen, känd bland annat från ”På spåret”, och en hel rad artister, bland dem Magnus Carlsson, sjöng. Själv gillade jag att få höra Titiyo, särskilt för att hon vände sig till oss i den här jättelika sossepubliken och berättade om sin farsas – Ahmadu Jarrs – heta socialdemokratiska engagemang. (Jo, jag har mött honom både på S-kongress i Stockholm förr i världen och vid en kväll med KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, i Uppsala.

Festlarmet blev till slut lite för högt för oss – folk dansade till musik för full volym, medan andra försökte samtala genom att skrika – så någon timme innan festen var slut, beslöt vi oss för att gå till vårt närbelägna hotell för att krypa till kojs. Vid det här laget var det mörkt, och även om vi hade gått den här vägen många gånger, fanns det moment som man inte kom ihåg att parera för. Så plötsligt, när jag hade glömt en nivåskillnad, föll jag fullständigt handlöst i gatan. Och det gjorde så fruktansvärt ont att jag hade svårt att resa mig upp. Men jag fick hjälp av hustrun plus ett kvinnligt kongressombud som var på väg hem till samma hotell. De tog mig under var sin arm, och linkande och med svåra smärtor lyckades jag ta mig upp på hotellrummet.

Jag hade fått ett par små blödande sår på vänster hand, och dem gjorde jag rent, men trots en värktablett ville den där förbannade värken i bröstet inte släppa. Så jag gick till sängs men sov inte mycket den natten.

Nästa morgon lyckades jag i alla fall klara morgonbestyren och klä på mig och sen, i långsam takt, gå till kongresshallen. När jag sen var på en utflykt till toaletten – jag måste dess värre ta urindrivande tabletter – träffade jag min gamla kompis och forna arbetskamrat Eva Marcusdotter, numera partiombudsman i Jämtland, och berättade vad som hade hänt, också att jag – om det inte blev bättre – skulle uppsöka läkare. Men Eva är en handlingskraftig kompis, så i ett huj hade hon hämtat en läkare och en sjuksköterska, som fanns bland kongressombuden. Sköterskan kollade pulsen och konstaterade, att det i varje fall inte föreföll vara hjärtfel, och läkaren, som kollade vad som hade hänt med revbenen, sa kallt, att om det nu fanns något brutet revben, så kunde man ändå ingenting göra, bara invänta läkning.

Så jag tackade dem och lyckades sen, med viss hjälp av Birgitta och inte minst en mycket hjälpsam taxichaffis, ta mig till tåget. I Stockholm valde vi sen ett tåg mot Uppsala som kom in på samma perrong, och sen blev det ny taxi hem till lägenheten.

Efter ett uppehåll där har jag sen med hjälp av taxi, buss och ytterligare en taxi tagit mig till sommarhuset i Öregrund. Chauffören bar upp väskan ända upp till huset.

Värken i bröstet? Jo, den har vid det här laget lagt sig hyggligt, men jag kan fortfarande inte ligga i en viss sovställning.