Min barndoms skola har gått i graven

1 oktober 2012 18:30 | Barnkultur, Media, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

När jag kom till Sverige hösten 1944, var jag sju år gammal – jag hade fyllt sju i juni då vår familj befann sig i Finland, på flykt undan det akuta krigsläget i Estland.

Jag var ju i skolpliktig ålder, men eftersom jag inte kunde svenska, kom det att dröja ända till höstterminen 1946 – jag var vid det laget nio år gammal – innan jag fick börja i skolans första klass. Det här var ett beslut av skolmyndigheterna: ”pojken måste ju lära sig svenska först”.

Vi bodde då i den lilla byn Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, och den närmaste skolan låg i bondbyn Nyland – inte att förväxla med Nyland i Ångermanland – ett par kilometer därifrån.

Men när jag skulle börja skolan var familjen tillsammans med pappa, som var fiskare, inte i Juniskär, så en bit av min första hösttermin i skolan bodde jag nära skolan, inhyst hos familjen Hallén, Valter och Helga, i Nyland, hos vilka vi hade bott en tid runt årsskiftet 1944/1945, alltså efter karantänvistelsen i Härnösand. Efter en tid kunde jag dock återförenas med familjen i Kjell Nordins hus i Juniskär, det hus som skulle bli mitt hem till dess att jag tog studenten och där pappa och mamma bodde kvar ända tills de dog.

Det där huset ”på stranna”, där det bor helt andra människor nu och som delvis är ombyggt, fortsatte jag att åka till några gånger per år ända tills Kjell dog. För mig var det mitt barndomshem och för våra barn farmors och farfars hus – de tillbringade många vinterlov och sommarlovsveckor där. Kjell betraktade vi som en extra familjemedlem, och på slutet, när pappa var död och mamma skraltig, lagade hon och Kjell delvis mat ihop. För mig var han, med tanke på mammas tilltagande hälsoproblem, en extra trygghetsfaktor, faktiskt ett slags extra familjemedlem.

På den tiden då jag gjorde återbesök i min barndoms och ungdoms trakter företog jag alltid långa promenader i mina egna fotspår: till grottan uppe på berget, till blomsterhagarna i Juni och naturligtvis till min gamla folkskola, Nylands skola.

Jag gladde mig åt att se skolan rustas upp och ha liv i form av nya kullar av elever, några av dem kanske barn eller barnbarn till mina egna skolkamrater. En gång när jag stod framför min gamla skola och tog bilder av den, kom en ung dam ut från skolgården och frågade vänligt vem jag var. Jag berättade vad jag hette och att jag en gång i världen hade gått där, och det visade sig faktiskt att hon kände till mig, kanske för att hon själv bodde i mitt gamla Juniskär. Eftersom hon var lärare på skolan, bjöd hon in mig i de helgtomma lokalerna, och jag fick bland annat titta in i mina gamla nu upputsade klassrum.

Nylands skola var en B-skola, vilket innebar att det gick två årskurser i varje klassrum: ettan plus tvåan, trean plus fyran och femman plus sexan. Vi var nämligen bara ungefär 60 elever, vilket ju innebär cirka tio elever per klass.

Inte bara min försenade skolstart utan också det faktum att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder gjorde, att jag ganska snart tog igen åtminstone en del av den tid jag hade förlorat: När min lärare Eva Thomsen under min första hösttermin i ettan 1946 upptäckte, att jag redan kunde läsa och skriva och räkna, flyttades jag efter jul upp i tvåan och klarade av den under vårterminen 1947.

Och sen kunde jag alltså, nu bara ett år efter, gå i trean höstterminen 1947 och vårterminen 1948. Jag lyckades nu allt bättre i den svenska skolan, och på vårterminen fick jag klassens enda a:n, fem stycken, i betyget. Den som uppmuntrade mig och senare övertygade mina fattiga invandrarföräldrar om att ”den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverket” – men det är en annan historia – var min dåvarande lärare Nils-Olof Blom, senare överlärare i Hassela. Jag minns honom med värme: en gammaldags folkbildare, konsumentkooperatör, stadig köpare av Folket i Bild som jag sålde i Juniskär med omnejd, med ett stort socialt engagemang.

Han finns på bild i Dagbladet i Sundsvall (29 september 2012) tillsammans med sina elever i trean och fyran, men kortet kan inte, som det står i texten, vara taget vårterminen 1947, eftersom jag är med på bilden och ju hade Eva Thomsen som lärare den terminen. Ändå har Margareta Rönnberg – på den tiden bosatt i Boviken i Juniskär, numera gift Rönnberg Thunström och bosatt i Ljustorp, gjort ett fantastiskt jobb med att rekonstruera alla namnen på eleverna i de här två klasserna. Ett par av namnen kan jag dock hjälpa henne med: Killen som syns bredvid mig och som hon inte minns namnet på är Per-Bruno Kårström från Flintåsen – och så hette han som senare hade kiosk i Njurundabommen Anders (inte Sven) Rex. Och nog hette han väl Bernt (inte Tage) Olsson? Lärarens, Nils-Olof Bloms, son, som också är med på bilden, heter Jan-Olof.

Ett problem med det här fotot och över huvud taget med att minnas namnet på just mina klasskamrater är det jag redan har berättat om: två klasser gick i samma klassrum, och vartannat år fick man sällskap i klassrummet av ytterligare en kull som åldersmässigt var ett år äldre (vilket alltså inte gällde i just mitt speciella fall) eller yngre. För mig är alltså alla de här flickorna och pojkarna mina klasskamrater, och jag kan i flera fall inte längre minnas om vi faktiskt gick i samma klass.

Lättast att komma i håg är förstås de jag i olika skeden av min barndom var mycket tillsammans med. Bland dem finns på den här bilden Kalle Norberg, som senare tillsammans med sin familj flyttade till Västmanland, Lasse Sjölund som jag en tid senare också gick i Läroverket i Sundsvall med och så inte minst Sven Vestman som gick ett olyckligt öde till mötes och dog alldeles för tidigt trots att jag under en tid hjälpte till med att få ordning på hans liv, när han dök upp här i Uppsala.

Men det finns förstås ytterligare andra jag har varit god vän med, både yngre och äldre.

Tack för klipp ur Dagbladet och alla minnen de väckte till Susanne Norman & Rolf Dufvenberg samt Andreas! Extra roligt var det att klippet var ur Dagbladet – förr Nya Samhället – S-tdiningen som Kjell Nordin prenumererade på och som jag är uppvuxen med.

Samtidigt gör det ont i hjärtat – Margareta har sänt in det gamla skolfotot till Dagbladet med anledning av att vår gamla skola, Nylands skola, nu läggs ner efter 120 år.

Jag har på nätet läst en hel rad artiklar, införda i Dagbladet, om den här gradvisa nedläggningen, som nyligen avslutades med att de sista par eleverna fördes över till Essviks skola.

Visst handlar det i mitt eget fall om skolnostalgi, men jag kan inte se att det egentligen fanns några andra skäl än de där sedvanliga besparings- och rationaliseringsskälen till den här nedläggningen, som kommunen skickligt har hintat om ända till dess att det inte längre fanns just några elever kvar. Elevbrist kan det ju knappast handla om numera – det aktuella området från Juniskär till Döviksjön är ett mycket attraktivt område för barnfamiljer, ett område som dessutom befolkningsmässigt har expanderat.

Jag kan de här trakterna sen gammalt – avstånden sitter i benen. På min tid var det aldrig några föräldrar som följde oss till skolan – dit tog vi oss själva till fots eller per cykel, vintertid på spark eller skidor, det senare gärna genom skogen. Ska man från Juniskär ta sig till en småskola i Essvik, fordrar det föräldrar som skjutsar en i bil, alternativt skolskjuts.

Det går säkert det också, även om det är besvärligare.

Men det raserar hem- och hemhörighetskänslan.