En flykting korsar sitt spår

16 oktober 2012 15:21 | Politik | 16 kommentarer

Mitt lilla inlägg om Sverigedemokraternas opinionsframgång och om invandring och främlingsfientlighet har väckt en del diskussion, trots balansen och realismen i det jag skrev också oreflekterade utfall.

I de här frågorna kan jag tala av egen efarenhet: Jag är född i Estland 1937 och kom tillsammans med den övriga familjen – pappa, mamma, och två yngre bröder, av vilka den yngste föddes i Finland, där vi vistades i åtta månader, innan vi kom hit – till Sverige hösten 1944 i min pappas fiskebåt.

Det var in emot 30.000 estniska flyktingar som anlände till Sverige under slutet av andra världskriget – en del fortsatte till fjärran länder som USA, Canada och Australien, men de flesta blev kvar här, gifte sig ibland med landsmän och fick barn i Sverige, barn som liksom andra som föddes i blandäktenskap kom att betrakta sig som svenskar.

Det senare var ganska lätt. Visserligen skilde sig språken starkt åt, men utseendemässigt var det inget som skilde estniska barn från svenska. Jag minns själv hur en historielärare jag hade i realskolan i Sundsvall såg ut över klassen och sa att jag, blond och blåögd som jag var, såg mest svensk ut av allihop.

Till integrationen bidrog också att de flesta ester, om de är religiösa, är lutheraner och att de hade minst lika god utbildning som det svenska värdfolket: Mellankrigstidens fria Estland hade bland annat haft Europas största antal studenter och bokutgivning per capita.

Också jag blev under småskoletiden någon gång av någon skolkamrat retad för min brytning och tog då till nävarna – men viktigare var att jag redan i tredje klass var bäst i klassen med a i svenska – när jag sen så småningom tog studenten i Sundsvall, hade svenskbetyget hunnit bli A, och jag gick ut läroverket med årets bästa studentbetyg.

Men jag har, trots att jag har haft det väl förspänt och trots den här frmgångssagan, alltid också sett dem som det inte har gått så väl för, för övrigt också bland pursvenskarna, och jag har sett det som viktigt att, bland annat genom politiska insatser, stötta dem som inte har haft det lika lätt som jag i livet.

Av mina egna relativt små anpassningssvårigheter i ett nytt land drar jag inga förhastade slutsatser om de mångdubbelt flera flyktingar och invandrare, ofta från fjärran länder och kulturer, som i dag finns i Sverige och fortsätter att komma till Sverige. Jag försöker se dem och deras motiv och problem på ett nyanserat sätt, vilket bland annat innebär att det i den här stora skaran förvisso finns skurkar och lycksökare men att flertalet av dem har hedervärda och beaktansvärda motiv för att söka sig till ett fjärran land med helt annat språk och annan kultur. Jag är, sannolikt för att jag själv är barn till flyktingar, också benägen att tycka, att även om man inte kan klä av sig alla sina kulturellt betingade invanda mönster, måste man som gäst anpassa sig till värdlandets värderingar och kultur, självfallet också lära sig att kommunicera med värdfolket – språkkunskaper är ett måste för integration.

Om sådana frågor borde vi kunna föra en sansad diskussion i lugn och analytisk ton.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^