Pojkårens äventyrsland

4 oktober 2012 16:32 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Ur dagboken | 3 kommentarer

När man växer upp på landet, omgiven av skogar, berg och hav, nöjer man sig inte med de äventyr man läser om i pojkböcker eller ser i matinéfilmer om Tarzan, Robin Hood, cowboys och indianer.

Jag läste ständigt, allt jag kom över: indianböcker, deckarhistorierna i Alibi-magasinet, veckotidningarnas, så småningom serietidningarnas äventyrsserier; Blixt Gordon förde ut oss i rymden, och i Nya Samhället/Dagbladet fanns Allan Kämpe.

Men under mina pojkår i Juniskär under det sena fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet handlade det också ständigt om att praktisera allt det där vi läste om. Runt omkring oss fanns havet med alla öarna, skogen och bergen, på sina håll norrländskt höga.

Vi pojkar levde i vår egen värld; inga vuxna kunde hålla koll på oss i den här omgivningen. Helt ofarligt var det naturligtvis inte. Under min tid i Nylands skola, som jag nyss har skrivit om, hade jg en klasskamrat som förolyckades under lek: störtade ned längs en brant bergssida och slog ihjäl sig.

Men till skogen och till de näraliggande bergen drogs vi likafullt, av ålderns äventyrslystnad. Jag har varit indian och smugit på solvarma skogsstigar med en stor halsduk som höftskynke – fast den flock jag mötte bestod inte av bufflar utan av kor på bete. Otaliga är de kojbyggen vi påbörjade i skogen, men oftast blev det bara ett tak och delar av en vägg. Bräder och plank behövde de vuxna till annat. Men då fick man ta till granris.

Det fanns naturligtvis inga grottor i egentlig mening i de här mellannorrländska bergen, men en urgröpning i en bergssida var ju ett slags grotta – det fanns en klipphylla med tak på en bergssida i Nyland ganska nära Halléns hos vilka jag hade bott i två omgångar. Vår stora triumf var emelletid den grotta vi hittade uppe på Mellanberget. Dit kom man längs en stig som började i skogsbrynet alldeles ovanför vårt hus, och efter att ha passerat en mindre tjärn och en större vid bergets fot – här löpte stigen man kom på ut på en stig som ledde till Juni och Nyland – hittade man grottan, om man var vaksam, efter att först ha passerat ett klippblock som vi döpte till utkiksstenen. (Det gick att krypa under den stenen i en mycket trång gång. Ofta var man nära att fastna.)

Inte heller den här grottan var förstås någon riktig grotta, men där fanns ett naturligt hålrum, bildat av ett stort flyttblock. Taket gick att göra helt tätt med hjälp av flata stenar och mossa, och på samma sätt täppte vi till den från bergssluttningen synliga ingången – förbipasserande bärplockare kunde knappast ana, att där fanns en grotta. In i grottan ledde också en smal gång från den kippomgärdade innergård vi döpte till borggården.

En bit ovanför den uppe på berget fanns en stor flat stenhäll som man kunde gunga med fötterna, så att det sa ”dunk, dunk” som av en stor trumma. Den här stenen blev förstås vår signal- och varningstrumma, om oinbjudna inkräktare närmade sig.

Upp till vår grotta släpade vi sen mängder av grejor, bland annat en ganska risig av någon hemmagjord minigungstol av trä.

Så länge jag hade någon kvar att besöka i mitt gamla Juniskär – pappa och sen mamma, sist Kjell Nordin som ägde huset – har jag varje sommar gått till min gamla grotta, också tagit dit mina egna barn. Min nu döde bror Matti har likaledes varit där, så även vår lillebror Mikko med sin son Joakim. En sommar när jag fann spår där av nya tiders barn – de hade bland annat hissat en piratflagga – lämnade jag ett hotfullt meddelande efter mig i grottan: ”Detta är sista varningen! Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”.

Undrar om det finns barn som också i dag hittar till min gamla grotta.

Vi hade en deckarklubb också. Till den var det inträdesprov. De svåraste var att våga hoppa från ett jättelikt klippblock ner på lägden nedanför och så att ta sig loss och ut när man hade blivit bunden och instängd i den lilla tvättstugan på andra sidan vägen och bäcken. Till sin hjälp fick man en flaska att krossa med fötterna för att sen kunna fila av snöret man var bunden med. Och så måste man hitta något att genom dörrspringan häva upp haken på utsidan av dörren med.

Några brott utsattes vi inte för mer än att vår cykel blev stulen. Men den gåtan löste vi aldrig. Ändå låste varken vi eller några andra dörren, ens på nätterna.

Jag var son till en fiskare, men i motsats till mina två yngre bröder ärvde jag aldrig pappas intresse för fiske. Ändå var det näraliggande havet – bryggan med båtarna låg ett stenkast från tomten – något man ständigt levde med.

Ibland tog pappa familjen med sig på helgutflykt ut till någon av de obebodda öarna utanför vår vik. Där solade vi på klipphällarna och drack läsk – Pommac, Loranga, Champis, Portello, Sockerdricka – och mumsade på kubb.

I roddbåt tog vi oss till Lillrate, på den tiden en obebodd liten ö längre ut i viken. Vi rodde också ofta över till Lillrukan, som låg strax utanför Kjells brygga, för att hälsa på vår kompis Bo Westman – familjen Westman, som annars bodde i Matfors, hade sitt sommarställe där.

Jag upptäckte också att man, genom att gå en speciell väg och hålla nästippen ovanför vattnet, kunde gå ut till Lillrukan, vilket naturligtvis inte var helt ofarligt med tanke på att jag då ännu inte kunde simma.

Men jag lärde mig, själv, ganska tidigt att simma. En gång när jag gick på ganska djupt vatten någonstans till höger om bäckens utlopp, bottnade jag plötsligt inte. Det klarade jag mig ifrån genom att ta improviserade simtag och sparka lite med fötterna, och sen bottnade jag igen. På den vägen lärde jag mig att simma bättre och bättre. Men när vi sen hade simning på gympalektionerna i realskolan, underkändes mina bentag, och jag fick gå på träning i riktig simning.

Och havet fanns där alltid, som en vän och bundsförvant. Stekheta sommardagar, när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod och var hemma för lunch – oftast fil och flingor – eller behövde skölja av mig dagens svett på kvällen, var det ett dopp i havet som fanns att tillgå. Lyxen med att ha dusch och badkar var en senare upplevelse.

Eftersom vi, två vuxna och tre pojkar, bodde trångt, gällde det också att hitta ofredade sovplatser, framför allt under den tid av tonåren då jag jobbade skift i fabrik. Under skiftgången sov jag helst i lillstugan – en lekstuga som inköptes så sent att den aldrig kom att användas som just lekstuga – eller på bastulaven i uthuset intill. Men dess förinnan sov både jag och mina bröder växelvis i den ganska stora ruffen i pappas motorbåt. Där lät man sig vaggas till sömns av vågornas rörelse.

Också den is som la sig över vår vik under vintrarna hörde till pojkårens lockelser. Den här isen var oftast stabil men naturligtvis inte ofarlig höstar och vårar. En gång drunknade två småpojkar ute på Skatudden när de hade gått ut på is som ännu inte riktigt bar.

Men visst var det roligt att åka skridsko på blankis, även om jag aldrig blev skicklig på vare sig bandy eller ishockey, kanske för att jag av ekonomiska skäl inte kunde få något så avancerat som helrör. Men det var en fantastisk känsla att glida fram över isen, ibland kvällstid när månen blänkte i isen.

Pappa byggde en isjakt åt oss: slanor av obarkad gran i kors, mast med segel och så skridskoskenor under, längst bak en rörlig skridsko med roder. En ganska blåsig dag tog vi isjakten i bruk. Vinden grep tag i seglet och förde oss i allt högre fart ut över fjärden. Då och då åkte vi genom en snödriva, så att snön virvlade upp i ansiktet på oss. Vid en oförsiktig gir – eller var det vinden som plötsligt ändrade riktning? – slog seglet plötsligt över åt andra hållet och bommen i dess nederkant sopade rent isjakten från passagerare. Vi fortsatte att glida på isen till dess att vi fångades upp av en snövall.

På vintrarana åkte vi oftast spark eller skidor till skolan. Bredvid skolan, Nylands skola, låg en bondgård och från skogen ovanför vägen och ner för den sluttande lägden hade man en fantastisk skidbacke, där vi gjorde både gupp och hoppbacke. Vi åkte alltså i full fart över landsvägen, men eftersom det sällan kom några bilar där på den tiden, var det inte särskilt farligt.

Plogbilen höll vägarna rena, och hemma hos oss, på Kjell Nordins tomt i Juniskär, la sig plogdrivorna i jättelika berg över staketet. I en sådan snöhög grävde vi ner oss: skapade där en helt fantastisk snökoja med gångar och sidoutrymmen ovanpå det som egentligen var Kjells potatisland.

Undrar om de barn som bor i det där huset nu bygger några gångar och snökojor?