Barnen från Frostmofjället – den första svenska långfilmen för barn

30 oktober 2012 19:23 | Barnkultur, Film | 6 kommentarer

Laura Fitinghoff (1848-1908) skrev en av förra seklets stora klassiska böcker för barn, ”Barnen från Frostmofjället” (1907). Den var fortfarande en måste-bok när jag gick i folkskolan under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet och hade dessutom fått ny aktualitet genom Rolf Husbergs filmatisering 1945, den första långfilmen gjord för barn – själv såg jag den som matinéfilm någon gång under de där åren.

Boken är en av de svenska barn- och ungdomsklassikerna. Den gavs ursprungligen ut inom ramen för Barnbiblioteket Saga, som jag minns också från min egen skoltid, och när KF med sin starka barnboksutgivning inom Rabén & Sjögren hade tagit över en rad förlag, bland dem Klassikerförlaget, var det närmast självklart, att i dess serie med de allra bästa barn- och ungdomsklassikerna skulle ingå även Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”. Den här utgåvan, tryckt 1992, har en moderniserad stavning, en smula förkortade (styckade) meningar och ett – med ganska varsam hand, tycker jag – en smula moderniserat ordval.

Dess förinnan hade Laura Fitinghoffs ursprungliga historia om barnen från Frostmofjället också moderniserats på annat sätt. 1974 gav Jonas Sima och Björn Nordström ut sin remake ”Barna från Blåsjöfjället” (Tiden), och 1980 gjorde Sima en film med samma namn.

Sannolikt har de flesta av dagens barn aldrig hört talas som ”Barnen från Frostmofjället”, varken boken eller filmen som bygger på den. Den utspelar sig för all del i en mycket annorlunda tid och miljö, men är det verkligen så omöjligt att intressera dagens unga läsare för den här i många stycken gripande och spännande storyn?

Själv såg jag i dag om Rolf Husbergs svart-vita filmatisering från 1945 – kanske visades den som eftermiddagsbio i TV för att det är höstlov i skolorna. Den innehåller element, som säkert känns främmande för dagens unga: I dagens samhälle skulle det förstås inte, bland annat tekniskt, vara möjligt för sju föräldralösa barn att hålla sig undan de sociala myndigheterna under så lång tid och med kontakter med människor på olika håll. Och jag tror inte heller att den fromhet som präglar de här barnan känns naturlig för dem som i dag är i deras ålder. Hos mig däremot, som visserligen är ateist men själv gick i skolan under en tid, då man bad bordsbön och självklart kunde psalmer som ”Tryggare kan ingen vara” och ”Morgon mellan fjällen” utantill, känns det här tidstypiskt, även om jag i dag finner filmen i gudligaste laget – fast det här finns också i bokförlagan.

Riktigt all den konkreta must som finns i Fitinghoffs bok har filmen, kanske av naturliga skäl, inte lyckats fånga – den panorerar i stället landskap lite mera – men Olle Nordemars och Sven Nykvists filmfoto fungerar ändå väl. Miljöerna känns hyggligt autentiska: Många föreställer sig kanske, att filmens Frostmofjället (som för övrigt inte existerar) ligger någonstans i Lappland, men så är det inte: Laura Fitinghoff skrev om Ångermanland, och filmens exteriöra avsnitt från Anundsjö, Anundsjöån, Undersåker och Åre är hyggligt väl valda.

Filmstoryn är av naturliga skäl en smula förkortad men följer ändå relativt troget den litterära förlagan.

I den familj vars öden vi får följa är fadern redan död, och mamman – dödssjuk även hon – lever i en ensamt belägen stuga med familjens sju barn, i fallande ålder Ante (Hans Lindgren), Maglena (Siv Hansson), Månke (Anders Nyström), Anna-Lisa (Anne-Sophie Honeth), Per-Erik (Ulf Berggren), Brita-Kajsa (Paula Jagaeus) och Kristina (Christina Jagaeus). Mamman tar, innan hon dör, löfte av äldste sonen Ante att hålla ihop syskonskaran – hon varnar honom för att fattigvården kommer att sära på barnen och att flera av dem då riskerar att råka illa ut.

Alltså packar de efter moderns död ihop nödvändiga saker och ger sig, i sällskap med geten Gullspira, ut på en oviss odyssé genom det snötäckta skogslandskapet; de två yngsta syskonen dras på en kälke.

Spänningen i de första avsnitten ligger i att hålla sig undan storbönder med makt att skilja dem åt – de får också hjälp med detta av deras första värd under flykten, en gammal skomakare, lite för glad i flaskan – sprit skildras med tydligt avståndstagande – men ändå godhjärtad: han lagar till och med skorna åt några av dem.

Färden fortsätter sedan och blir också dramatisk, när man upptäcker att minsta flickan Kristina har trillat av kälken och blivit kvar någonstans längs vägen. Barnen söker henne förgäves – men hon har plockats upp av en jägmästare (Ragnar Falck), som kör förbi med häst och släde. Den här delen av historien slutar med att han och hans hustru (Britta Brunius) eftersom de är barnlösa beslutar sig för att adoptera flickan de har hittat. När de får kontakt med hela syskonskaran, tar de också hand om den näst yngsta flickan, Britta-Kajsa.

Och det här bildar sedan mönstret i filmens handling.

Bonden Stor-Anders (Birger Åsander) och hans hustru Brita (Ingrid Luterkort), har drabbats av att ett av deras barn har dött och det andra är svårt sjukt. Så när de resterande barnen får stanna till hos dem och får mat och husrum, ändar det hela i att Anna-Lisa och Per-Erik får ett nytt hem.

När det sedan har hunnit bli sommar, deltar de tre återstående barnen i en bröllopsfest nere i dalen. Medan de är med och dansar, stjäl två pengasugna drängar Gullspira i avsikt att slakta och sälja henne. Barnen hittar Gullspira innan planerna har hunnit sättas i verket och springer till skogs med henne, jagade av de giriga drängarna.

Precis när de tror sig ha blivit upphittade av den som jagar dem, visar det sig, att mannen i fråga (Helge Hagerman) är jägmästare – det är därför han har gevär och har hund, snäll visar det sig, med sig. Med honom får de skjuts i båt över älven och träffar hemma hos honom också hans hustru (Solveig Hedengran). Och tro det eller inte, men det här paret vill också ta hand om två av barnen, först Månke och sen även Maglena. När Månke blir förtvivlat ledsen över att behöva skiljas från Gullspira, betalar jägmästaren Ante tolv riksdaler för att också geten ska stanna hos familjen.

Så är det alltså bara Ante kvar. När han kommer till ett sågverk, ser han tre pojkar som under plågsamma former är i färd med att börja dränka en katt. Ante ger sig på det här gänget: de två yngre flyr men med den äldste har han ett rejält slagsmål innan han lyckas – fast då kommer den där pojkens farsa och ger honom en rejäl hurril.

Ante, ensam i världen och nu också orättvist slagen, faller till slut i gråt, men då serveras vi ett slut som jag åtminstone i dag har svårt för. Lägligt dyker det upp en förstående och tröstande präst (Gunnar Sjöberg), som upptäcker att Ante har ett hjärta av guld och faktiskt själv i fantasin har föreställt sig själv som präst. Så prästen lovar ta hand om Ante och stå för hans utbildning, först i läroverk, sedan prästutbildning.

Då får man, åtminstone i min nuvarande ålder och med min (brist på) tro, lust att ironiskt säga amen.

Men man ska inte glömma, att det här är en film av sin tid, byggd på en bok från en ännu äldre tid, skriven av en prästdotter som också själv hade läst bland annat teologi.

Jag har lärt mig att försöka bedöma var sak och person efter sin tid, sin bakgrund och sina förutsättningar.

En spänningsroman om moral och politik

30 oktober 2012 0:01 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har under mitt arbete som den nutida socialdemokratins egen IB-utredare, det som ledde till ”VItBok” (Hjalmarsson och Högberg, 2002), ägnat mig åt en period senare än den som Ola Larsmo skildrar i sin tegelsten till roman – drygt 500 sidor – ”Förrädare” (Bonniers, 2012). Men självfallet nämner även jag, kort, den militära och övriga underrättelseverksamhet som förekom också tidigare än under den efterkrigstid jag skildrar.

I Larsmos bok, till formen en korsning mellan heltäckande kartläggning och en spionroman à la John le Carré, finns ett perspektiv som indirekt kastar ett intressant ljus över fenomenet IB: Om krigstidens militära underrättelsetjänst, dock med en del av aktörerna verksamma på Socialstyrelsen som var tidens flyktingmyndighet, var infiltrerad av människor, som av ideologiska skäl samarbetade med och läckte uppgifter till tyskarna, kan man ju faktiskt förstå att en del av de nya kvastar som sattes in i samband med krigsslutet i stället rekryterades bland människor som värderingsmässigt stod närmare den styrande och mycket dominerande socialdemokratin. Med detta konstaterande vill jag ingalunda försvara den åsiktsregistrering av kommunister som militären byggde upp med hjälp av specialvärvade socialdemokrater – jag ser bara en psykologiskt begriplig vågrörelse inom det militära underrättelseväsendet.

Nå, om detta handlar inte Larsmos roman. Hans romanhjälte Charlie Westerholm är förvisso medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, men i hans fall är utgångspunkten för det politiska engagemanget bland annat en häftig reaktion mot det snävt nationalegoistiska och, värre, bruna engagemang som finns bland studenterna och som bland annat manifesteras vid omröstningen under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, det som Larsmo själv utförligare har skildrat i ”Djävulssonaten” (2007).

Bollhusmötet, och den vrede dess utgång väcker hos Charlie Westerholm, får också vår unge laboremit att låta sig värvas, när han efter mötet kontaktas av en äldre laboremit, Cederholm, som på något inte helt redovisat sätt står Östen Undén – också han gammal laboremit – nära. Cederholm får honom att ta anställning inom underrättelseväsendet, och uppenbarligen har Cederholm inflytande nog att få till stånd en sådan anställning, men Westerholm känner sig där både misstrodd och omgiven av människor som har värderingar som inte stämmer överens med hans egna. I själva verket hittar han egentligen inte någon inom organisationen som han riktigt vågar lita på – i stället upprättar han så småningom, via sin gamle bekanting, verdandisten Nilsson från studietiden i Uppsla, kontakt med platsorganisationen i Göteborg, som har en tuffare attityd till tyskarna och deras svenska hantlangare.

Larsmo driver tesen ”Vem kan man lita på?” till och med längre än Mikael Wiehe. Vems ärenden går den ene respektive den andre? Styrs den organisation han arbetar för mer av cynism och köpa-och-sälja-mentalitet, den senare i bästa fall ett uttryck för en neutralitet utan moral, än av patos för demokrati och frihet?

Med ett sådant här perspektiv på alla agerande finns till slut nästan inga helgjutet moraliska personer kvar. Charlie hittar frågetecken i sin egen mentors/upptäckares, Cederholms, förflutna. Fästmön – hon vars främsta funktion i den här intrigen är att förse honom med uppgifter från Socialstyrelsen, där hon själv arbetar med registrering av utlänningar – tvivlar på att hans arbete i alla stycken är moraliskt försvarbart; hon gör också slut men jobbar samtidigt i en organisation, som, visar det sig, sänder många månniskor, till exempel judar och norska kommunister, till en säker död. Också Charlie själv tvivlar ofta på att han gör det rätta.

I vissa avseenden är den här historien lite för lång och detaljrik, men jag kan se skäl också för det: Utgångspunkten i finska inbördeskriget och annat sådant bildar bakgrund till det högerextremistiska kameraderi som är något av den här storyns onda motor. De först till synes ovidkommande smugglingarna av människor från det tyskockuperade Lettland visar sig ha förbindelser med köp-och-sälj-policyn.

Men den här boken rymmer också mycket spännande, thrillerartade partier, sådant som Charlies våldsamma slagsmål på en kaj med en motståndare han inte känner vare sig till namn eller avsikter – de hamnar båda i isigt vatten, Charlie vinner med lite tur och den andre drunknar. Också andra, bland dem hans gamle kompis Nilsson, blir offer för den drunkningsepidemi som tycks svepa över andra världskrigets Sverige med dess många agenter och motagenter. En dam måste skyddas för att inte rövas bort och dödas, och så vidare.

Och det här är faktiskt rejält spännande – historiens moraliska grådask kryddas med effekter som bevisar att Ola Larsmo också har talang för att skriva spänningsromaner.