Och plötsligt minns jag sommardagar i Ångermanland
18 oktober 2012 17:19 | Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängdI dag har jag varit på Tunet uppe vid Torbjörns torg här i Svartbäcken för att tala om flykten från Estland i min tidiga barndom. Jag berättade minnen, några av dem ganska dramatiska, eftersom de här händelserna ägde rum under andra världskriget och strax efter dess slut. Jag kunde glädjas åt en mycket stor publik, pensionärer från SPF, och den lyssnade med stort intresse. Efteråt kom det fram folk och tackade.
En av dem som kom fram hade också ett annat ärende: Hon kände ett par av de människor jag hade talat om, min moster Linda och hennes man Richard Urb, kallad Rix, från Berghamn i Ångermanland.
Linda och Rix hade flytt från Estland tillsammans med min familj, bland dem Lindas syster Edla, som var min mor. Så länge vi – under åtta månader – från februari 1944 och framåt – vistades i Finland, höll de här familjerna ihop och kom också tillsammans till Sverige i början av oktober 1944. Även här höll vi till en början ihop: vistades i flyktingläger i flickskolan i Härnösand men återkom sen till Njurunda i Medelpad, där vi hade kommit i land, och fick en tid bo i övervåningen i en bondgård, hos familjen Hallén, i Nyland, alltså det Nyland som finns i Njurunda, inte det som finns i Ångemanland; under den här tiden sattes pappa och min ingifte morbror en tid i skogsarbete.
Sen skildes våra vägar. Pappa började fiska i Löran, där vi hade kommit i land, och ute på Brämön, medan Rix, som också försörjde sig och Linda på fiske, hamnade i Berghamn på ångermanlandskusten. Rix försökte locka pappa att flytta med dit upp och pappa var starkt lockad, men den som satte stopp för de planerna var jag: Jag hade fått nog av flykt och flytt i mitt fortfarande mycket unga liv, så jag spjärnade emot med näbbar och klor och vann den striden.
Men det är ju inte så långt mellan Juniskär söder om Sundsvall och det ångermanländska Berghamn, så naturlgitvis fortsatte vi att hålla kontakt, också att hälsa på varann.
Det här gör att jag har tillbringat sommarveckor i Berghamn, ett litet kustsamhälle som jag minns med ett slags sommarglädje – jag hade inget ont öga till Berghamn, ville bara rota mig i lugn och ro i Juniskär där vi hade slagit oss ner.
I dag vällde berghamnssomrarna över mig med full kraft. Jag har inte varit där uppe på länge – Linda och Rix är för länge sedan döda – men efter mitt föredrag i dag om flykten från Estland kom det fram en dam i min egen ålder och sa att hon hade känt Linda och Rix, från Berghamn.
När hon sa att hon hette Elsy – möjligen skrivet Elsie; jag vet inte – snurrade det runt i hjärnans kartotek, och jag frågade om hon möjligen som flicka hade hetat Nilsson och haft en pappa som hette Fritz. Och, jo, det stämde. Det visade sig också att hon relativt tidigt på femtitalet – tidigare än jag – hade flyttat till Uppsala och nu bodde i vår del av stan, men det är en i det här sammanhanget ovidkommande historia.
För det är från Berghamn jag minns henne och hennes syster Astrid.
Och jag bevisade att jag mindes henne genom att påminna om hur hon och hennes yngre syster, jag och ytterligare några andra, ingen av oss ännu i den riktiga dansåldern, tränade dans på dansbanan i Berghamn, tog våra första stapplande danssteg till tonerna av en vevgrammofon.
De där besöken hos Linda och Rix, så småningom i eget hus i Berghamn, hör till mina ljusa barn- och ungdomsminnen, men jag kan inte riktigt placera dem i tidsföljd.
Jag minns att jag vid något tillfälle fick sova i den sjöbod Rix använde: minns vattnets kluckande och att man genom någon gles golvspringa kunde se ner i vatten som var genomskinligt klart, ibland upplyst av solen.
Jag minns också cykelutflykter till handelsboden, dit det inte bara var långt utan också uppförsbacke en stor del av vägen. Fast på hemvägen var det sedan utförsbacke, så brant att farten kunde bli farlig om man inte bromsade lite då och då. Och någonstans längs den här vägen fanns det också ett hygge med smultron och hallon, dessutom också huggorm.
Men till Berghamn flyttade vi aldrig, sannolikt alltså på grund av mitt envisa motstånd.
Där fick Linda och Rix i stället sällskap och fiskeassistans av en annan estländare, Endel Warma, vars hus jag också har gästat. Även honom nämnde Elsy (Elsie?) vid namn. Men också han är död.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^