Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Fransk musik

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå på utan sällskap av Birgitta; hon ligger som bekant på Akademiska efter att ha genomgått en hjärtklaffoperation. Men jag var förstås och hälsade på henne tidigare i dag – det gör jag varje dag, men i dag är det dessutom hennes 75-årsdag, vilket också märktes på alla blombuketter hon hade fått. Jag hade med mig ytterligare en plus biljetter till en kommande konsert med Ann-Sophie Mutter och en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Hemma väntar fler presenter.

Vi brukar oftast äta middag ute före konserterna i Musikens hus, men i dag fick jag äta ensam. Jag hade tänkt äta i restaurangen i Musikens hus, men den var stängd då – i stället hänvisades jag till en nyinrättad matservering på plan sex, där också den stora konserthallen ligger. Det enda som bjöds där var en ganska enkel buffé, och äta fick man göra vid gemensamma, provisoriskt ditställda bord en bit bort. Ganska trist. Mycket få åt där – ryktet har väl redan spritt sig. Vad är det för snille som har hittat på det här?

Mitt humör var därför kanske inte det allra bästa, när Paul Mägi inledde kvällens franska tema ”Musikens Paris” med Maurice Ravels (1875-1937) bagatell ”Pavane pour une infante défunte”, Pavane för en död prinsessa (1899). Jag avstår från att försöka tolka symboliken i titeln, eftersom även Ravel slog ifrån sig på den punkten, men pavane är i alla fall en starkt formbunden dans, som var mycket populär under 1500- och 1600-talen

Därnäst följde ”Les nuits d’eté” (1841), ett knippe sånger med musik av Hector Bérlioz (1803-1869) och text av Théophile Gautier (1811-1872). De här sångerna handlar om romantisk kärlek, och jag tyckte nog inte att musiken präglades av den kyla man ofta har förknippat med Bérlioz’ musik. Inte hellee har jag något att invända mot mezzosopranen Katarina Karnéus’ sångliga tolkning av dem.

Kanske var det mitt eget humör som gradvis blev bättre, men själv hade jag bäst utbyte av musiken efter pausen, George Bizets (1838-1875) ”Symfoni i C dur” från 1855 – varför den fick vänta i 80 år på sitt uruppförande förstår jag inte, även om den var ett ungdomsverk och nog har hämtat influenser från andra kompositörer. Dess tempo är också fascinerande.

* * *

I morgon ska jag börja dagen med ett besök hos min husläkare. Hon ska, på basis av prover jag var och tog i går, försöka diagnosticera vad det är för fel på mig – det är inte bara hustrun som är skraltig – och vad man i så fall kan göra åt det. Trots pacemaker och stent orkar jag inte gå mer än korta sträckor och i krypfart. Det är främst lungkapaciteten som inte räcker till – det senare tvingar mig också att delar av nätterna sova sittande upprätt i en stol. Fötterna är svullna och de och nedre delen av benen en smula domnade – sitter jag på golvet kan jag inte ta mig upp utan att använda armarnas muskelkraft.

Det är inte alltid livet är livat.

Barbro Lindgren, tonåring under femtiotalet

Den avslutande delen i Barbro Lindgrens trilogi om sina flickår heter ”Bladen brinner” (första utgåvan på Rabén & Sjögren 1973, ny upplaga på Karneval förlag 2010). Det är tidigt femtiotal, Barbro är femton och går i läroverk. Hon bor i Ängby, en stadsdel i Stockholm.

Den här delen av trilogin – vars självbiografiska karaktär i den här utgåvan ytterligare framhävs av att den nu är illustrerad med foton ur författarinnans eget fotoaltbum – får en ny dimension genom att ett klasfoto har försetts med en bildtext som visar vilka som döljer sig bakom förnamnen, ibland öknamnen. Tidsfärgen blir extra stark genom detaljer som skoldanser med Whiskey Bottle Slickers, rodnande lärarinnor som försöker ha sexualundervisning för fnissande elever och tunnelbanans invigning. Tidsfärgen är suverän – inte ens ”Kerry Drake” saknas; jag vet, eftersom jag är jämngammal.

Men i centrum för handlingen i den här delen står förstås hur det är att förvandlas från flicka till ung kvinna, sådant som man ser redan på omslagsfotot: en för övrigt mycket vacker tonårig Barbro som, bland de sista i klassen, har fått bröst som man ser i profil under baddräkten. Och så kommer förstås också allt det där andra: den första mensen, killar som man trånar efter men som inte verkar bry sig, de första pojkvännerna som man inte riktigt vet hur man ska hantera.

Och som det var när det begav sig: de jämnåriga killarna var barnsligt flabbigare, så tjejerna sökte gärna manliga partners som var lite äldre. Den unga Barbro drog sig dock tillbaka som ett bränt barn, när det började hetta till, visste inte riktigt hur hon skulle hantera den situationen. Den Per Barbro drogs till brände sina skepp genom något så banalt som att kyssa henne efter en träff.

Vem denne Per var avslöjar Barbro Lindgren i sitt efterord till den här upplagan av ”Bladen brinner”: han blev läkare och faktiskt också författare, så jag misstänker att den kille som uppvaktade henne var P C (Per Christian) Jersild.

Det finns ytterligare en personuppgift i ”Bladen brinner” som intresserar mig i min egenskap av est. En av Barbros klasskamrater hette Hilja, och av klassfotot framgår att hennes efternamn var Rei.

August Rei (1886-1963) var statschef (riksäldste) i Estland 1928-1929 och var under landsflykten i Sverige premiärminister med presidentens uppgifter i den estniska regeringen i exil 1945-1963. August Rei var socialdemokrat.

Barbro Lindgren på väg in i tonåren

Barbro Lindgrens självbiografiska trilogi skildrar hennes eget liv från tio till femton års ålder. I ”Världhemligt” (i origibnal på Rabén & Sjögren 1972, ny upplaga på Karneval förlag 2010) finns åtminstone en säker tidsbestämning: hon skildrar där Gustav Vs begravning. Den ägde rum 1950, och då måste hon, eftersom hon är jämngammal med mig, född 1937, ha varit 13 år gammal.

I ”Världshemligt” skildrar hon den tid i livet då man vacklar mellan att fortfarande vara barn och att, steg frö steg, bli vuxen. Det senare yttrar sig till exempel i att klasskompisen Kajsa får mens, som droppar ner på golvet, pojkarnas verbala fixering vid sådant som har med sex och kön att göra, tjuvläsning av föräldrarnas bok ”Det fulländade äktenskapet” och så lite tjuvrökning förstås.

Men också den kreativitet som i den här åldern hör begåvade barn till – till exempel utgivningen av tidningen ”The Happy Corkscrew” – och busigheten i förhållande till de frälsta i Filadelfiakyrkan.

Även nya sidor av livet, som att man måste dö vare sig nan vill eller inte, tränger sig på, här till exempel genom att kompisen Ingrids mamma Margret dör och begravs eller som att lillsyrran på hemväg från skolan antastas av en ful gubbe.

Men än så länge försöker Barbro och hennes kompisar hålla livets hårdare realitetet på armbågs avstånd. Som när tjejerna just har träffat representanter både för frikyrkan och nykterhetsrörelsen:

”På krillen i dag skickade Cissi en lapp till mej där det stod: Käre Herre fräls mej ifrån spriten hällst idag. C.B.
Tur att inte krillefröken fick syn på den!”

Ivar Lo-roman om prostitution som film

1957, när jag gick ut tredje ring i gymnasiet, fick jag vid avslutningen ett bokstipendium. Man fick välja böckerna själv, och eftersom jag ville ha ut så mycket som möjligt för pengarna, valde jag böcker ur tidens billiga folkbokserier. Folket i Bilds böcker hade jag tillgång till fortlöpande, eftersom jag var FiB-ombud, så ur Bonniers Folkbibliotek valde jag bland annat ut Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan”, illustrerad av Claes Bäckström. Ivar Lo hade jag då redan läst mycket av, eftersom många av hans böcker också ingick i FiBs folkbokserie och/eller hade gått som följetong i Folket i Bild.

I stipendievillkoren ingick att man måste få inköpslistan godkänd av svensklärare, och eftersom jag inte lyckades få tag på min liberale svensklärare, ringde jag i stället till en annan. Han hade inga invändningar utom på en punkt: ”Kungsgatan” var kanske inte någon lämplig bok att köpa in för stipendiepengarna. Jag minns inte längre hur jag argumenterade mig igenom det här samtalet – men i själva verket hade jag redan köpt de böcker jag ville ha.

I själva verket var ”Kungsgatan” vid det här laget inte längre någon aktuell sensationsbok. I original hade den kommit ut redan 1933.

Den hade filmats också, men 1943 då jag bara var sex år och inte ens hade kommit till Sverige. Långt senare, på 1960-talet, kom jag faktiskt att på en bommesvikskurs med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening träffa och bli en smula bekant med dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, skådespelerskan Barbro Kollberg, men jag hade inte heller då sett filmversionen.

Den har jag faktiskt sett först i dag, i TV.

Filmen ”Kungsgatan”, i regi av Gösta Cederlund och med Ivar Lo-Johanssons ursprungsstory bearbetad av Torsten Quensel, är kanske inte kass men ligger långt under Ivar Los romannivå. I de centrala rollerna som statarflickan Marta och bondpojken Adrian ser vi Barbro Kollberg respektive Sture Lagerwall, och jag vill gärna säga, att det inte är deras fel att den här filmen inte är bra.

Filmen börjar i och för sig relativt hyggligt i lantlig sörmländsk miljö, men när vi sen – först genom att Marta flyttar dit, sedan genom att Adrian följer efter – kommer till huvudstaden, är det främst tidens stockholmsmiljöer som i dag känns sevärda.

Marta tar först jobb på ett café, men när caféägaren som gör sexuella närmanden får nobben, får hon sparken. Och sen dras hon, för att göra en lång historia kort, bland annat genom en redan gatuaktiv väninnas vägledning, in i prostitution.

Till en början går det bra för henne, åtminstone ekonomiskt, så hon kan skicka pengar hem till sina fattiga statarföräldrar – men när de en gång kommer på besök förstår mamman ganska snart varifrån alla pengarna kommer.

Prostitutionen skildras utan glamour – i en bärande scen skildras de prostituerade som en skock förfallna fyllkajor – och för säkerhets skull får en läkare bidra med en del statistik och avskräckande fakta.

När sen hennes ädle bondpojke själv har lyckats få jobb som brevbärare och därefter till slut lyckas hitta henne, är det redan kört. Han belönas till och med genom att få en icke namngiven könssjukdom av henne.

Hon tas in för vård, men när hon är botad är hon snart ute i svängen igen, råkar till och med vid ett tillfälle av misstag försöka locka sin gamle vän Adrian.

Men sen dör hon av skam, låter tåget köra över sig.

Av honom blir det däremot, när han är botad från sin skamliga sjukdom, en hederlig arbetare i byggsvängen.

Inte ens Jules Sylvains filmmusik är riktigt lyckad i det här fallet.

Barnbok blir självbiografi

Barbro Lindgren är en författare som alltid har skivit både barnböcker och vuxenböcker, men jag skulle inte vilja säga att gränserna mellan de här kategorierna alltid är så knivskarpa.

Hon blev från mitten av sextiotalet en av det KF-ägda Rabén & Sjögrens stora barnboksförfattare men kom också att själv engagera sig i barnboksbranschen: Tillsammans med förra R&S-chefen Marianne Eriksson startade hon R&S-satelliten Eriksson & Lindgren, ett förlag som numera åter har uppgått i Rabén & Sjögren. Hennes många barnboksfigurer som Mattias, Loranga, Masarin och Dartanjang, Sparvel, Max (en dundersuccé tillsammans med illustratören Eva Eriksson), Benny och andra är kända och älskade.

Som vuxenförfattare är hon förvisso också läsvärd men har inte haft lika lätt att slå igenom. Jag kan tänka mig att det var kontakten med en intresserad och engagerad förläggare som i det fallet förde henne till Karneval förlag, och det här samarbetet har uppenbarligen fallit så väl ut, att hon nu också har börjat låta Karneval nyutge några av sina gamla barnböcker, till exempel den trilogi som börjar med ”Jättehemligt” (ursprungligen utgiven på R&S 1971, ny upplaga på Karneval 2011).

I den här trilogin skildrar Barbro Lindgren sitt eget liv från tio- till femtonårsåldrn, alltså den tid då hon går från att vara flicka till ung kvinna. Miljön är en av Stockholms utkanter, men som så många stockholmare har Barbro Lindgren också familjerötter någon annanstans, till exempel i östra Småland, således inte så långt från det Öland där hon bor i dag.

Barbro Lindgren är konstfackutbildad och har gjort egna kongeniala illustationer till många av sina böcker, men den nya Karneval-utgåvan av ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” skiljer ut sig genom att vara illustrerad med mängder av svart-vita fotografier ur hennes egen fotosamling. Det är naturligtvis i en mening ett plus, men det får också en speciell effekt: Det blir nu mycket tydligare att det faktiskt är fråga om en självbiografi, inte en skönlitterär fantasiskapelse. Men när jag ser fotot av lillbrorsan, Kjellegubben, inser jag också hur exakt, med kariaktyrtecknarens knorr, hon har ritat honom och hans kinder.

Det är möjligt att Barbro Lindgren har kvar dagböcker från den tid hon skildrar, i ”Jättehemligt” med början under sent 1940-tal, men även om kapitlen är korta och lite dagboksartade, har handlingen dragits samman till temata och skeenden. Språket – jag är jämnårig med Barbro Lindgren, född 1937 – är också moderniserat jämfört med hur vi skrev i den åldern.

Men de som skildras i den här boken – kompisen Ingrid, den helt oregerlige Anton och alla de andra – har alltså funnits på riktigt. Och den där våndan som under en tid hindrade bokens jagperson från att gå till skolan var alltså en svår depression, bekänner Barbro Lindgren i sitt efterord.

Bilderböckernas femtiotal

I Lisa Bjärbos och Susanna Hellsings antologiserie med utdrag decennievis ur bilderböcker har jag tidigare skrivit om 60-talsboken. Det var inte bara roligt utan också lätt, det senare eftersom sextiotalet var det årtionde då jag började läsa sagor för barn i vår egen familj.

Jag är i och för sig en sådan som aldrig blir vuxen i förhållande till barn- och ungdomsböcker. Också efter det att jag inte längre hade några barn att läsa böcker för hemma, inte heller någon tidning att längre recensera barnböcker i, har jag fortsatt att läsa böcker avsedda för barn och ungdomar – jag har till och med systematiskt köpt många av klassikerna på området att ha i de egna bokhyllorna när vårt stora barnbokbestånd försvann med de utflyttande barnen. Fast nu har de ju börjat förse morfar/farfar med en ny generation ungar att läsa för…

En av mina svaga punkter är barnböckernas femtiotal, det som skildras i Bjärbos och Hellsings ”Bilderboksretro 50-tal” (Rabén & Sjögren, 2011). Naturligtvis finns där ändå mycket som har återutgivits och som jag senare har kommit att läsa, också somligt som jag faktiskt läste redan då.

Tove Janssons muminvärld kom jag i kontakt med tidigt, råkade vid ett julbesök i en familj med lite yngre barn hitta mitt livs första muminbok och slukade den liggande på ett barnkammargolv. Och när jag i slutet av 1950-talet som student kom till Uppsala för att plugga köpte jag alla böckerna med hennes serieversion av ”Mumintrollet” (Gebers), som i det här bilderboksurvalet med stort berättigande får några sidor.

En annan bilderbokserie som jag kom i kontakt med under femtiotalet var FiBs gyllene böcker, utgivna av Folket i Bild som jag var både tidnings- och bokombud för. Av de här presenterade gyllene böckerna minns jag framför allt ”Misse Murr” men också Einar Norelius’ ”Petter och hans fyra getter”, som ju har åtgerutgetts många gånger sen dess – det finns nog inget av våra barn som inte har läst och älskat den. Samma sak gäller Åke Löfgrens kluriga ”Historien om någon” från 1951. Patsy (text) och Richard (bild) Scarrys ”Kalle Bävers hemlighet” (1954) är värd att notera som ett mycket tidigt uttryck för den senare inte bara mycket produktive utan också skicklige Richard Scarrys bokskapande.

Bertil Almkvists ”Barna Hedenhös” – den första i serien kom 1950 på Bonniers – är jag också säker på att jag kom i kontakt med redan under 1950-talet.-

Men en stor del av 1950-talet barnböcker kom jag först i kontakt med när jag i mittet av sextiotalet började läsa godnattsagor för Anna, vars mor Birgitta jag då flyttade ihop med. Och när Birgitta och jag sen fick två barn, Kerstin och Matti, tillsammans, följde många av godnattsagevanorna med – i ett antal fall fick de yngre barnen också nya upplagor av flera av de bästa barnböckerna.

Inga Borgs böcker om Plupp (Norstedts) med sina fina bilder från fjällandskapet har etsat sig kvar i minnet och ögonen.

En annan favorit för flera barn i vår barnkammare har varit Edith Unnerstads (text) och Iben Clantes (bild) historia om lilla O, ”Klåfingerdagen” (Rabén & Sjögren).

Mycket fröjd hemma hos oss har också Alf Prøysen skapat, till exempel med bilderboksversionen från 1959 av ”Mössens julafton” (Rabén & Sjögren, bild Willie Nordrå). Ni minns väl alla Ulf Peder Olrogs tonsättning?

Ett särskilt omnämnande bland Rabén & Sjögrens alla förnämliga barnboksförfattare måste vi ge Lennart Hellsing, också han en favorit både hos våra barn och generationer av andra barn. Här representeras han av ”Summa Summarum” (bild Poul Ströyer, musik Knut Brodin, Rabén & Sjögren, 1950) och av ”Krakel Spektakel köper en klubba” (bild Stig Lindberg, Rabén & SJögren, 1956).

Den största av dem alla är naturligtvis ändå Astrid Lindgren (som för övrigt också, genom att jobba där, bidrog till att KF-ägda Rabén & Sjögren blev epokens helt dominerande barnbokförlag). Av henne får vi här läsa ”Barnen på Bråkmakargatan” (illustrerad av Ilon Wikland 1956) och Pippi Långstrump som serie (1957, illustrerad av Ingrid Vang Nyman).

Det här, plus ytterligare material i den aktuella antologin, är inte hämtat ur bokutgåvorna utan ur den av Rabén & Sjögren utgivna kvalitetsbarntidningen Klumpe Dumpe, som jag själv – eftersom jag då var i alldeles fel ålder och ännu inte hade egna barn – dess värre aldrig kom i kontakt med.

Men här får vi exempel på innehållet både i den och i en rad ytterligare bilderböcker som jag inte ens har nämnt namnet på. Ni får läsa själva!

DNs seriemassaker fortsätter

Dagens Nyheter har på söndagarna haft en hel seriesida, som man har kunnat njuta av till förmiddagskaffet.

Borta är nu även den. Seriemassakern fortsätter.

Kvar finns bara cartoon/enbildsversionen av Ulf Lundkvists ”Assar”, och att den med sin skämtteckningsform har hamnat på Namn och Nytt-sidan är väl egentligen inget att säga om.

Men på söndagarna innehåller nu DN inga serier alls i stripform. Var är du, Tuula?

Det är kulturskymning. Dagens DN måste ledas av ett gäng idioter.

Melodikrysset nummer 37 2012

Jag hade lite problem både i början och slutet av dagens kryss.

Dagens inledande melodi kände jag väl igen, men vad hette den och vad handlade den om för grönsak? Jo ”Popcorn” förstås, och det gör man ju av majs!

Det tog också tid innan jag kom på melodititeln ”Just idag är jag stark”; jag borde mycket snabbare ha kommit på både det och att den sjöngs av Kenneth Gustafsson, Kenta kallad och en kändis under modsepoken. Honom hade vi faktiskt på omslaget till ett nummer av Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var – vi hade en lång intervju med honom i tidningen.

Annars var det ganska många ljudillustrationer i dag som en gammal man som jag känner igen. ”Under Paris broar” är bara ett exempel.

Sven Arefeldt var omåttligt populär i radio i min gröna ungdom, inte minst med ”I en roddbåt till Kina”, i engelskspråkigt original ”Slow Boat To China”.

Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage” minns jag också väl från the radio days.

”Den blomstertid nu kommer” minns jag från folkskoletidens skolavslutningar i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, men den version vi i dag hörde, med Lill Lindfors och Nils Landgren, var betydligt senare. Och i dag har den väl kanske vid skolavslutningarna passerats i popularitet av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som skulle ge oss svarsordet Ida.

Vårat gäng – Alice Babs med flera – med signaturmeldin ”Vårat gäng” förekom också i radio fram mot fyrtiotalets senare del, men de debuterade där långt före min ankomst till Sverige. Men efterkrigstidens stora stjärnor, bland dem Alice Babs, har jag alla upplevt live, vid de jättelika midsommarfesterna i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Också Povel Ramel upplevde jag under de där åren, en gång också under tältturné, då på Läroverksplan i Sundsvall. Honom lärde vi först uppskatta som crazyartist, men han visade sig också ha en samhällsmedveten sida, till exemepel i ”Varför är det ingen is till punschen?”. Du kan hitta texten plus en kommentar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer traditionella – i dag skulle vi kanske snarare säga omoderna – värderingar förmedlades i en annan gammal hit, ”Bla, bla, bla” med Egon Kjerrman. Men kvinnans i den här låten återkommande meningsyttringar kan förvisso sammanfattas i ordet tjat.

Hon var nog inte något exempel på det GES, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strrömstedt, sjöng, ”En jävel på kärlek”.

Kärlek – tvåsamhet – är för övrigt något ömsesidigt, det som i den engelska versionen av ”Rör vid min själ” av Åsa Jinder uttrycks som ”You Raise Me Up”.

Sist i dag hamnar vi därmed i mitt Uppsala, varifrån Veronica Maggio kommer. Henne hörde vi i dag sjunga ”Välkommen in”.

Själv önskar jag att jag så småningom ska kunna säga ”Välkommen hem” till min Birgitta, som just nu ligger på Akademiska sjukhuset efter genomförd hjärtklaffoperation.

I början såg det lite darrigt ut för henne, men så upptäckte man att hon också hade lunginflammation och satte in åtgärder även mot den. Så i går när jag hälsade på var hon faktiskt riktigt pigg.

Jag ska hälsa på henne också senare i dag.

Nu sviker också Dagens Nyheter serieläsarna

Tidning efter tidning snuvar oss serieälskare på det vi vill ha mycket av i de tidningar vi läser.

Dagens Nyheter hade länge en mycket läsvärd seriesida med både kvalitet och bredd. Sedan Martin Kellermans ”Rocky” flyttade till stockholmsdelen – en i och för sig välmotiverad placering – har DN på den vanliga seriesidan haft kvar fyra serier: Lise Myhres ”Nemi”, Ulf Lundkvists ”Assar”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Susanne Fredelius’ ”Doris”.

I dagens DN finns bara två av dessa kvar, ”Assar” och ”Medelålders plus”, nu flyttade till Namn och Nytt-sidan. Båda är utmärkta, men facit är att DN nu, inkluderat ”Rocky”, alltså bara har tre dagliga serier. Det är skamligt. Det är uselt!

Ut åkte i den här omgången den fortfarande högst läsvärda ”Nemi” och så DNs egen stolta lansering, barnserien ”Doris”. Den senares genialitet har jag för egen del aldrig förstått, så den spolningen har jag inget att invända mot.

Men DN kunde ju i stället ha gjort som kollegan Svenska Dagbladet, ersatt den med en klassiker, i Svenskans fall Tove Janssons ”Mumin” – den återpubliceras nu kronologiskt från starten. DN kunde ha gjort likadant och ha publicerat samtliga avsnitt av Marten Toonder’s fantastiska ”Tom Puss” i kronologisk ordning.

Varför beter sig media som DN? Expressen har slopat serierna, och Aftonbladet har reducerat sina till två. Vår lokalavisa Upsala Nya Tidning har numera en serielös dag i veckan. Vi verkar ha fått en generation tidningsmakare som över huvud taget inte förstår sig på serier.