Barbro Lindgren, tonåring under femtiotalet

Den avslutande delen i Barbro Lindgrens trilogi om sina flickår heter ”Bladen brinner” (första utgåvan på Rabén & Sjögren 1973, ny upplaga på Karneval förlag 2010). Det är tidigt femtiotal, Barbro är femton och går i läroverk. Hon bor i Ängby, en stadsdel i Stockholm.

Den här delen av trilogin – vars självbiografiska karaktär i den här utgåvan ytterligare framhävs av att den nu är illustrerad med foton ur författarinnans eget fotoaltbum – får en ny dimension genom att ett klasfoto har försetts med en bildtext som visar vilka som döljer sig bakom förnamnen, ibland öknamnen. Tidsfärgen blir extra stark genom detaljer som skoldanser med Whiskey Bottle Slickers, rodnande lärarinnor som försöker ha sexualundervisning för fnissande elever och tunnelbanans invigning. Tidsfärgen är suverän – inte ens ”Kerry Drake” saknas; jag vet, eftersom jag är jämngammal.

Men i centrum för handlingen i den här delen står förstås hur det är att förvandlas från flicka till ung kvinna, sådant som man ser redan på omslagsfotot: en för övrigt mycket vacker tonårig Barbro som, bland de sista i klassen, har fått bröst som man ser i profil under baddräkten. Och så kommer förstås också allt det där andra: den första mensen, killar som man trånar efter men som inte verkar bry sig, de första pojkvännerna som man inte riktigt vet hur man ska hantera.

Och som det var när det begav sig: de jämnåriga killarna var barnsligt flabbigare, så tjejerna sökte gärna manliga partners som var lite äldre. Den unga Barbro drog sig dock tillbaka som ett bränt barn, när det började hetta till, visste inte riktigt hur hon skulle hantera den situationen. Den Per Barbro drogs till brände sina skepp genom något så banalt som att kyssa henne efter en träff.

Vem denne Per var avslöjar Barbro Lindgren i sitt efterord till den här upplagan av ”Bladen brinner”: han blev läkare och faktiskt också författare, så jag misstänker att den kille som uppvaktade henne var P C (Per Christian) Jersild.

Det finns ytterligare en personuppgift i ”Bladen brinner” som intresserar mig i min egenskap av est. En av Barbros klasskamrater hette Hilja, och av klassfotot framgår att hennes efternamn var Rei.

August Rei (1886-1963) var statschef (riksäldste) i Estland 1928-1929 och var under landsflykten i Sverige premiärminister med presidentens uppgifter i den estniska regeringen i exil 1945-1963. August Rei var socialdemokrat.