Ivar Lo-roman om prostitution som film

17 september 2012 22:25 | Film, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

1957, när jag gick ut tredje ring i gymnasiet, fick jag vid avslutningen ett bokstipendium. Man fick välja böckerna själv, och eftersom jag ville ha ut så mycket som möjligt för pengarna, valde jag böcker ur tidens billiga folkbokserier. Folket i Bilds böcker hade jag tillgång till fortlöpande, eftersom jag var FiB-ombud, så ur Bonniers Folkbibliotek valde jag bland annat ut Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan”, illustrerad av Claes Bäckström. Ivar Lo hade jag då redan läst mycket av, eftersom många av hans böcker också ingick i FiBs folkbokserie och/eller hade gått som följetong i Folket i Bild.

I stipendievillkoren ingick att man måste få inköpslistan godkänd av svensklärare, och eftersom jag inte lyckades få tag på min liberale svensklärare, ringde jag i stället till en annan. Han hade inga invändningar utom på en punkt: ”Kungsgatan” var kanske inte någon lämplig bok att köpa in för stipendiepengarna. Jag minns inte längre hur jag argumenterade mig igenom det här samtalet – men i själva verket hade jag redan köpt de böcker jag ville ha.

I själva verket var ”Kungsgatan” vid det här laget inte längre någon aktuell sensationsbok. I original hade den kommit ut redan 1933.

Den hade filmats också, men 1943 då jag bara var sex år och inte ens hade kommit till Sverige. Långt senare, på 1960-talet, kom jag faktiskt att på en bommesvikskurs med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening träffa och bli en smula bekant med dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, skådespelerskan Barbro Kollberg, men jag hade inte heller då sett filmversionen.

Den har jag faktiskt sett först i dag, i TV.

Filmen ”Kungsgatan”, i regi av Gösta Cederlund och med Ivar Lo-Johanssons ursprungsstory bearbetad av Torsten Quensel, är kanske inte kass men ligger långt under Ivar Los romannivå. I de centrala rollerna som statarflickan Marta och bondpojken Adrian ser vi Barbro Kollberg respektive Sture Lagerwall, och jag vill gärna säga, att det inte är deras fel att den här filmen inte är bra.

Filmen börjar i och för sig relativt hyggligt i lantlig sörmländsk miljö, men när vi sen – först genom att Marta flyttar dit, sedan genom att Adrian följer efter – kommer till huvudstaden, är det främst tidens stockholmsmiljöer som i dag känns sevärda.

Marta tar först jobb på ett café, men när caféägaren som gör sexuella närmanden får nobben, får hon sparken. Och sen dras hon, för att göra en lång historia kort, bland annat genom en redan gatuaktiv väninnas vägledning, in i prostitution.

Till en början går det bra för henne, åtminstone ekonomiskt, så hon kan skicka pengar hem till sina fattiga statarföräldrar – men när de en gång kommer på besök förstår mamman ganska snart varifrån alla pengarna kommer.

Prostitutionen skildras utan glamour – i en bärande scen skildras de prostituerade som en skock förfallna fyllkajor – och för säkerhets skull får en läkare bidra med en del statistik och avskräckande fakta.

När sen hennes ädle bondpojke själv har lyckats få jobb som brevbärare och därefter till slut lyckas hitta henne, är det redan kört. Han belönas till och med genom att få en icke namngiven könssjukdom av henne.

Hon tas in för vård, men när hon är botad är hon snart ute i svängen igen, råkar till och med vid ett tillfälle av misstag försöka locka sin gamle vän Adrian.

Men sen dör hon av skam, låter tåget köra över sig.

Av honom blir det däremot, när han är botad från sin skamliga sjukdom, en hederlig arbetare i byggsvängen.

Inte ens Jules Sylvains filmmusik är riktigt lyckad i det här fallet.