Brevroman, fast som film

Filmen ”84 Charing Cross Road” (1987) är uppbyggd som en gammaldags brevroman, och ursprungligen (1970) var den faktiskt en roman, skriven av Helene Hanff. Men innan den blev film, gjordes den som pjäs både på teater och i TV.

Jag har inte läst boken, inte heller sett scenversionerna, men så vitt jag förstår följer filmen, i regi av David Hugh Jones och med manus av Hugh Whitmore, i olika avseende grundstoryn väl. Det är viktigt eftersom Helene Hanff själv har en av de båda huvudrollerna. I filmversionen spelas hon av Anne Bancroft och bor, liksom den verkliga Hanff, i New York. Den andra huvudpersonen i den här historien, Frank Doel (Anthony Hopkins), finns däremot i London och arbetar i antikvariatet Marks & Co.

Helen Hanff skriver inte bara själv, bland annat framgångsrikt för film, utan har också ett starkt litteraturintresse, bland annat för klassisk brittisk litteratur. Det senare får henne att 1949 skriva till Marks & Co i London för att kunna köpa utvalda klassiker, och hennes främsta kontakt där blir Frank Doel, som lyckas hitta det ena efterfrågade verket efter det andra och sen posta böckerna till Hanff i New York – med följer räkningar, inte särskilt höga med nutida mått, varefter hon skickar pengar i kuvert till antikvariatet i London.

Mellan de här båda uppstår en märklig vänskap på avstånd: brev växlas regelbundet, och framför allt börjar Hanff skicka paket med i det efterkrigstida England ransonerad och svåråtkomlig, iland också dyr mat. I åtminstone filmversionen delar Doel med sig till de övriga anställda, och snart försöker de återgälda den vänliga givmildheten genom att hitta svåråtkomliga böcker åt Hanff, extraböcker som man inte begär betalt för. Har jag förstått det jag har läst rätt, breddas i filmen på det här sättet persongalleriet framför allt på den engelska sidan, något även på den amerikanska.

Framför allt tidsbilderna från det efterkrigstida England känns äkta och välfångade – ransonering och andra vardagsbekymmer fångas väl. Storyn går dock ända fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal och blir senare också mer rapsodisk, men filmen fångar ändå tidens gång genom att ge glimtar av både kröningen av Elisabeth II i England och 1960-talets raskravaller i USA.

Det sorgligaste i den här historien är att Helen Hanff och Frank Doel aldrig kommer att mötas. En gång är hon faktiskt nästan på väg till London – men så råkar hon ut för att drabbas av en obehagligt hög tandläkarräkning.

Så när hon 1971 äntligen kommer i väg, är hennes brevvän och hjälpande hand Mr Doel död, och antikvariatet på Charing Cross Road 84 är stängt. Hon besöker det, men nu ska huset rivas.

En vemodig historia, fast faktiskt inte sentimental.

Släktresan eller Stig-Helmer i Amerika

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi fått tips om att Lasse Åberg var socialdemokrat, till och med organiserad sådan. På den tiden, när AiP var ett socialdemokratiskt familjemagasin med både politik och kultur, hade vi också en serie personporträtt, inte skvallriga utan fördjupande och gärna roande, av människor inom arbetarrörelsen eller sympatisörer till denna. Så Lasse Åberg tillfrågades och ställde upp. Resultatet publicerades i ett julnummer. Lasse fick där möjlighet att både berätta om sina värderingar och sitt Musse Pigg-museum.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Ålderns höst

Det blåser, hårt och kallt, och i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna var plattorna på gången våta. I slutet av veckan är sommarvistelsen i Öregrund slut. Birgitta ska tas in på Akademiska för sin klaffoperation, och sen följer en lång konvalescens. Själv ska jag försöka ta mig ut till sommarhuset åtminstone några gånger till för att ställa i ordning inför vintern.

Sommarvistelse och sommarvistelse – det har över huvud taget inte varit mycket bevänt med vädret under det som enligt almanackan är sommarmånaderna. Det har funnits perioder då jag knappt har gått ut annat för att handla mat i Konsum.

Också det känns tyngre och tyngre, bokstavligen. Att bära hem två fulla matkassar tar numera på krafterna; ofta ställer jag ner kassarna och vilar ett par minuter när jag har tagit mig upp för det lilla motlutet vid lekparken halvvägs hem.

Min kondis har gradvis försämrats allt sedan jag fick mina egna hjärtproblem och fick först pacemaker, sen stent inopererade. Den fysiska orken är en skugga av vad den en gång har varit, och numera är det en mödosam uppgift att kravlande på knä rensa mitt stora stenparti och sen, en balja i taget, bära i väg renset eller, inne i huset, veckostäda toan/badrummet.

I torsdags kväll, när vi på väg till fredagens kalas i Sala var inne i Uppsala och åt middag på en pizzeria i Tunabackar, blev stegen så tunga under den ganska korta vägen dit, att vi på vägen hem tog buss, en sträcka på två hållplatser.

Jag är en person som tidigare i mitt liv har sovit mycket gott på nätterna. Numera har jag en för män i min ålder inte ovanlig ålderskrämpa: jag måste under nattens lopp gå upp ganska många gånger för att kissa.

Tidigare har jag därefter lätt kunnat somna om. Riktigt så är det inte längre. Det händer ganska ofta, ibland varje natt, att jag känner en kvävningskänsla när jag ska somna om: andningsvägarna genom näsan känns, om inte helt täppta så i alla fall en smula blockerade. Ibland kan jag klara det här genom att lägga ett par kuddar på varann och sen somna om med huvud och delvis även rygg i lite högre läge.

Men ofta går inte det heller, och då har jag hittat en alternativ sovställning som fungerar: Jag tar på mig morgonrock och går över till TV-rummet, där jag sätter mig i min Lamino-stol med ett täcke runt fötterna. Där sover jag sedan sittande – den upprätta sovställningen tycks medföra att andningsvägarna genom näsan inte täpps till.

Ibland tänker jag lite sorgmodigt att det snart bara är huvudet (alltså bortsett från andningsorganen) som fortsätter att fungera klanderfritt. Och det är ju en lycka så länge man kan tänka, läsa, lyssna på musik, se film, äta.

Gärna också därefter skriva om det.

Också det går fortfarande bra, även om jag har en viss domning i ett par av fingertopparna på vänstra handen (liksom tidigare i tårna).

Jag har berättat för min husläkare om de här domningsbesvären, och hon har konstaterat att jag ändå har full känsel kvar i de här organen. Hon skickade mig också till Akademiska för undersökning, detta utan man där kunde avgöra vad som exakt är orsaken.

Men i den här åldern får man ju vara glad över att man över huvud taget lever.

Bergman i och utanför spegelvärlden

Jag såg Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” redan när den kom 1961. Därefter har jag sett den flera gånger, senast nu på DVD.

Filmen är mycket vacker i Sven Nykvists foto. Dess exteriörer är hämtade från det Fårö som sedan blev mer än ett sommarviste för Bergman. Innehållsmässigt är den ett kammarspel: handlingen utspelar sig inom loppet av något dygn, och de agerande är fyra: änklingen och författaren David (Gunnar Björnstrand), självupptagen och registrerande, hans schizofrena dotter Karin (Harriet Andersson), Karins man, läkaren Martin (Max von Sydow) och så Karins yngre bror Fredrik, kallad Minus (Lars Passgård). Handlingsförloppet skulle kunna beskrivas mycket enkelt: Karins schizofreni förvärras till den grad att hon förs till sjukhus av en ambulanshelikopter som landar likt den spindel hon i sina sjukdomsföreställningar ser som Gud. Resten är till största delen de övriga agerandes reaktioner, självinsikt och föreställningar om verkligheten.

Det är det senare som gör ”Såsom i en spegel”, belönad med en Oscar för bästa utländska film, så svåranalyserad för en bedömare, som saknar förankring i den religiösa föreställningsvärld som präglar både den här filmen och de följande bergmanfilmerna, ”Nattvardsgästerna” och ”Tystnaden”. Det vill säga, Davids reaktionsmönster är i alla fall om inte försvarbart så i alla fall begripligt: hans ständiga flykt, till barnens stora besvikelse, utomlands, författarens benägenhet att utnyttja allt, till och med dotterns sjukdom, i sitt eget skrivande, hur han hejdade sig på randen till ett självmord, hur han på grund av det som händer till slut kommer på talefot med sin son (”Pappa talade med mig”). Men det som händer med dottern, Karin, blir svårare att analysera, så fort man lämnar makens/läkarens angreppssätt, att med en spruta tillfälligt besvärja de demoner som har tagit hustrun i besittning och i stället försöker analysera de syner hon ser, bland annat genom att stirra in i en tapet. Här lämnar oss Bergman i valet mellan en rationell förklaring – Karins tillstånd förvärras hastigt när hon läser det pappan, utan minsta skyddsräcke, i sin dagbok har skrivit om hennes sjukdomstillstånd – och en irrationell, den som speglas i Karins sjukdomsföreställningar.

Att det handlar om just ett val betonas av filmens själva titel, som är ett citat hämtat ur ”Första korintierbrevet” 13: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.”

Märkliga resultat i estniska sommarmätningar

Det ledande regeringspartiet i Estland, nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), är det enda parti som går framåt i sommarmätningarna, kraftigt framåt. Det här partiet hade i försomras i någon enstaka mätning passerats av Socialdemokraterna som landets största parti, men i juli gick det upp från 31 till 34 procent, och i augustimätningen får partiet rekordhöga 39 procent, detta trots att partiet har drabbats av en del skandalskriverier. Den enda konkreta politiska fråga någon i kommentarerna har kunnat peka på som orsak till partiets uppgång är partiets av den socialdemokratiske partisekreteraren Indrek Saars utpekade – ganska vaga – förslag om höjt stöd till barnfamiljerna.

Själv tror jag att orsaken ska sökas i en annan, häpnadsväckande hög siffra. Av de tillfrågade i den här mätningen kan hela 40 procent (39 procent i juli) inte uppge något parti de sympatiserar med. Reformpartiet är det helt dominerande och synliga regeringspartiet; det når, i motsats till övriga partier, ut med sitt budskap, och det har lång regeringserfarenhet.

Det är sålunda inte förvånande att dess mindre koalitionspartner, det social- och nationalkonservativa IRL, Isamaa ja Res Publika liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) från 15 procent i julimätningen har gått ner till 13 procent i augusti.

SDE, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som i försomras var uppe kring 30 procent, gick i juli tillbaka till 25 procent och får nu 20 – märk att även detta är långt över resultatet i föregående riksdagsval.

Och det fjärde och sista partiet i riigikogu, den estniska riksdagen, det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) får också det 20 procent (22 i juli).

Inget parti utanför riksdagen är på väg att ta sig över femprocentsspärren. Rohelised (De gröna) får 3 procent (mot 2 i juli), och Konservatiivne rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) samt Kristlikud demokraadid (Kristdemokraterna) står båda och stampar på 1 procent vardera.

918 personer har tillfrågats under perioden 1-22 augusti.

Det skulle inte förvåna mig, om siffrorna i de första höstmätningarna åter blir mer lika dem från i våras.

Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.

En britt i USA

Martin Simpson (född 1953 i England) bor och verkar numera i huvudsak i USA, men han har fortfarande djupa rötter i brittisk folkmusik. Det händer att han själv skriver musik och text, men oftast gör han tolkningar – mycket personliga sådana – av andras sånger. Hans instrument är banjo och gitarr. På skiva omger han sig med andra musiker, valda med hänsyn till arr och arten av musik.

2011 kom CDn ”Purpose + Grace” (Topic Records TSCD 584), en fin blandning av traditionellt och modernt material. Skivan innehåller traditionellt material bakom vilket man hittar namn som Hedy West, The Watersons och Leadbelly, ibland – som i fallet ”Barbry Allen” – i ny ton, ibland – som i den betydligt snabbare men mycket snygga ”Little Liza Jane” – med ett texttillägg om BP-katastrofen i Mexikanska golfen.

Politik är således inget främmande ämne för Martin Simpson. ”Brothers Under the Bridge” är till exempel en sång, signerad Bruce Springsteen, om vietnamveteraner i Californien. Och ur den radikala amerikanska trettiotalserfarenheten har han hämtat Yip Harburgs och Jay Carneys fina ”Brother Can You Spare a Dime” – du hittar texten och ett antal andra bra inspelningar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Ett par låtar, signerade Simpson själv, är värda ett omnämnande. Dels ”Banjo Bill” för dess fina melodi. Dels hans roliga låt om den trasiga banjo han fick av Mike Waterson men fick i skick igen, ”Don’t Put Your Banjo In the Shed Mr Waterson”, kompad inte bara på banjo utan också på dragspel.

Men allra bäst är den avslutande låten, ”Lakes Of Ponchartrain”, en traditionell låt från cajunbältet nere i det franska Södern. Den har rask danstakt och spelas, utöver av Simpson, sång och gitarr, också på till exempel fiol och dragspel.

Progg i backspegeln: NJA-gruppen

NJA-gruppen uppstod ur en korsning av musikgruppen The Mascots med skådespelare vid Dramaten. 1969 gjorde den här gruppen en egen pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå – därav dess namn – men när den hade framträtt i samband med en strejk, fick den lämna Dramaten och började sedan kalla sig först för Proteatern, därefter för Fria Proteatern.

1970 gjorde den för tidens stora proggbolag, MNW i Vaxholm, en LP, ”Hör upp allt folk”, som till drygt hälften av innehållet bestod av material ur NJA-pjäsen. Två av sångerna var hämtade ur föreställningen ”Blågul atom” från 1970 – i både detta och föregående fall var gruppens metod samarbete med anställda, i det senare fallet vid AB Atomenergi. På skivan fanns också två sånger med text av Bertolt Brecht och musik av Hanns Eisler, och så FNL-sången ”Befria Södern”.

Musiken skrevs av Stefan Ringbom, och bland musikerna fanns också till exempel Gunnar Idering. I kärntruppen av skådespelare fanns Thomas Bolme och Stig Engström. Men i NJA-pjäsen medverkade också till exempel Stefan Böhm, Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Anders Linder och Ove Tjernberg.

Det är ingen tvekan om att NJA-gruppen och dess efterföljare var starkt influerade av det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets bokstavsvänster, den del som attraherades av Kina. Det ledde till att den var mycket kritisk till tidens – märkligt nog Palme-tidens – socialdemokrati, och dess företrädare i parti och fack fick sålunda ständigt sina fiskar varma.

Jag har senare haft mycket hjärtlig kontakt med flera av de nämnda: Thomas Bolme träffade jag och Birgitta i samband med en teaterföreställning långt senare. Stefan Böhm träffade jag flera gånger och hade samtal med när han var chef för Uppsala stadsteater. Och Helena Henschen – i dag tyvärr död – blev jag bekant med inom ramen för Helga Henschens vänner.

Åtskilligt av det Fria Protearn lite senare gjorde var både bra musik och bra teater, men när jag i dag åter igen lyssnar på CD-utgåvan från 1970 av NJA-gruppens ”Hör upp allt folk” (MNW MNWCDJ 2), ser jag många brister med den, något som nog inte bara har att göra med att de politiska motsättningarna från decennieskiftet 1960-tal/1970-tal väcks till liv igen. Jag har svårt att tro att så begåvade människor som Bolme och Böhm och Henschen (om hon alltså levde) i dag skulle yttra sig så fyrkantigt om verkligheten som de gjorde då.

Till det kommer också att en del av materialet är så tidsbundet – vilka yngre lyssnare vet i dag vem till exempel Åke Nilsson var? Vidare: ”Ljugarbänken” innehåller talade mellanpartier, som ibland är svåra att uppfatta men som inte återges i texthäftet.

Bäst fungerar i dag vardagliga miljöbilder som ”När han kommer hem”, vars innehåll är helt begripligt än i dag.

Och i Brechts och Eislers ”Enhetsfrontsång” och ”Solidaritetssång” finns de konstnärliga kvalitéer som man hade önskat sig mer av i gruppens eget material.

”Befria Södern” tog jag för övrigt själv med i min arbetarrörelsespridda sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” från 1970.

Coop öppnar nytt – och handeln växlar spår

Ett nytt Coop Konsum har just öppnats på Stationsgatan 14 i Uppsala, på den östra sidan om gången under järnvägen. Den nya butiken ligger alltså på det nya centralstationsområdet, men med sina 1.000 kvadratmeter kan den inte karaktäriseras bara som en servicebutik.

Naturligtvis är den i ett avseende en servicebutik: den är öppen 06.00-22.00 på vardagar, 08.00-22.00 på söndagar, och framför allt öppnandetiderna på vardagsmorgnarna vittnar om att den siktar in sig på Uppsalas många pendlare. För dessa finns också färdigbryggt kaffe plus tilltugg att ta med på tåget och även lunchrätter att ta med till jobbet. Men tanken är uppenbart att pendlarna också ska kunna handla mat där på hemvägen från jobbet, och så finns det runt om butiken fullt med bostadshus, vars invånare man vill locka att handla i en välförsedd fullsortimentsbutik.

Ytterligare en av de stora livskedjorna, Hemköp, har redan tidigare anpassat sig till pendlarnas rörelsemönster genom att flytta från Åhléns-huset till Svava-gallerian väster om Kungsgatan och Centralstationen.

Sedan livsbutiken i Forum-gallerian, på slutet reducerad till en Servus-butik, stängde, har det – alltså fram till nu – inte funnits någon Konsum-butik i centrum av Uppsala, landets fjärde stad.

Själv minns jag både från Luthagen/Stabby, mitt område under studenttiden på sextiotalet, och från Svartbäcken och angränsande Tunabackar, där Birgitta och jag sedan bosatte oss, ett tätt nät av Konsum-butiker. De hade alla en gång i världen etablerats på bekvämt gångavstånd från närliggande bostadshus.

Det var egentligen inget fel på de här butikerna, men konsumenterna bytte handlingsmönster: i bil tog de sig till stormarknader eller i varje fall större butiker med gott om parkeringsplatser, och man började i större utsträckning veckohandla i stället för att dagligen handla i en butik på nära håll. Många av de här mindre konsumbutikerna omvandlades då i förta skedet till Servus-butiker för att senare helt slås igen.

Ett antal större butiker med bra parkeringsplatser utanför klarade sig. Ett exempel år vår hemmabutik i Uppsala, belägen vid Torbjörns torg.

Och så kan man tydligen lägga butiker där de passar pendlarnas behov. I Coop Konsum på Stationsgatan kan man handla middagsmat på väg hem från jobbet och sen ta med matkassen i bilen, på cykeln eller på bussen.

Nordisk livsmedelsjätte skapas

Orkla heter ett norskt industrikonglomerat med 30.000 anställda i mer än 40 länder. Verksamheten har ändå koncenterats till färre branscher, och numera ligger tyngdpunkten på livsmedel, vilket ytterligare kommer att accentueras av den fusion, som just har avsiserats – mer om den nedan.

Livsmedelsdelen av Orkla är till stor del inriktad på kända märkesvaror, och eftersom Orkla förvärvade svenska Procordia Food, som härbärgerade både gamla Statsföretags och Volvos mycket omfattande livsmedelsdivisioner, är oerhört många av de kända märkesvarorna i våra livsmedelsbutiker numera Orkla-ägda: Abba (sill och Kalles kaviar), Bob och Fun (saft), OLW (chips), Ekströms (krämer och efterrätter), Risifrutti, Önos (sylt och marmelad), Göteborgs kex, Felix (djupfryst, grönsakskonserver, burksoppor), Grandiosa (pizza) med flera. Till det kommer norska märkesvaror med namn som Stabburet (färdigrätter, fiskkonserver, bröd, dressing, saft, pizza), Idun (senap, ketchup, dressing), Sætre (kex) och Nidar (godis), danska som KiMs (mer chips), Den gamle fabrik (marmelad) och Beauvais (ketchup, senap, dressing, konserverade färdigrätter, rödbetor). Flera av de här företagen har också starka marknadspositioner i Finland och Baltikum genom dotterföretag, till exempel Felix; i Finland och i Estland äger Orkla till exempel godisföretagen Panda (bland annat mycket god lakrits) respektive Kalev.

Men som sagt: Orkla äger livsmedelsföretag också i till exempel Ryssland och i andra delar av Europa, ja numera i ganska avlägsna delar av världen.

I Norge har det hittills funnits ytterligare en stor livsmedelskoncern, till större delen familjeägda Rieber & Søn. Orkla har nu slutit avtal med några av de centrala ägarna om att få förvärva till att börja med 90,11 procent av aktierna i Rieber, med sikte på att senare lösa in också övriga aktier.

Rieber & Søn har en omsättning på över 5,0 miljarder norska kroner. Koncernen har 4.000 anställda, i Norge, Sverige, Danmark, Nederländerna, Polen, Tjeckien och Ryssland. Företaget har dessutom säljverksamhet i Tyskland, Storbritannien och Slovakien.

Rieber & Søn har ledande märkesvarunamn som Toro, Denja, Mr Lee, Vossafår, Vestlandslefsa, Trondhjems (Norge), Mrs Cheng’s och Frödinge (Sverige), K-salat och Bähncke, det senare marknadsledare på senap (Danmark), Delecta (Polen), Vitana (Tjeckien och Slovakien) och Chaka (nötter, Ryssland).

Man kan naturligtvis ha sympunkter på ytterligare koncentration i den här branschen. Men i stället för att ropa på konkurrensmyndigheterna ska vi kanske glädjas åt att åtminstone ett storföretag i den här branschen är nordiskt, i det här fallet norskt.