Brevroman, fast som film

Filmen ”84 Charing Cross Road” (1987) är uppbyggd som en gammaldags brevroman, och ursprungligen (1970) var den faktiskt en roman, skriven av Helene Hanff. Men innan den blev film, gjordes den som pjäs både på teater och i TV.

Jag har inte läst boken, inte heller sett scenversionerna, men så vitt jag förstår följer filmen, i regi av David Hugh Jones och med manus av Hugh Whitmore, i olika avseende grundstoryn väl. Det är viktigt eftersom Helene Hanff själv har en av de båda huvudrollerna. I filmversionen spelas hon av Anne Bancroft och bor, liksom den verkliga Hanff, i New York. Den andra huvudpersonen i den här historien, Frank Doel (Anthony Hopkins), finns däremot i London och arbetar i antikvariatet Marks & Co.

Helen Hanff skriver inte bara själv, bland annat framgångsrikt för film, utan har också ett starkt litteraturintresse, bland annat för klassisk brittisk litteratur. Det senare får henne att 1949 skriva till Marks & Co i London för att kunna köpa utvalda klassiker, och hennes främsta kontakt där blir Frank Doel, som lyckas hitta det ena efterfrågade verket efter det andra och sen posta böckerna till Hanff i New York – med följer räkningar, inte särskilt höga med nutida mått, varefter hon skickar pengar i kuvert till antikvariatet i London.

Mellan de här båda uppstår en märklig vänskap på avstånd: brev växlas regelbundet, och framför allt börjar Hanff skicka paket med i det efterkrigstida England ransonerad och svåråtkomlig, iland också dyr mat. I åtminstone filmversionen delar Doel med sig till de övriga anställda, och snart försöker de återgälda den vänliga givmildheten genom att hitta svåråtkomliga böcker åt Hanff, extraböcker som man inte begär betalt för. Har jag förstått det jag har läst rätt, breddas i filmen på det här sättet persongalleriet framför allt på den engelska sidan, något även på den amerikanska.

Framför allt tidsbilderna från det efterkrigstida England känns äkta och välfångade – ransonering och andra vardagsbekymmer fångas väl. Storyn går dock ända fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal och blir senare också mer rapsodisk, men filmen fångar ändå tidens gång genom att ge glimtar av både kröningen av Elisabeth II i England och 1960-talets raskravaller i USA.

Det sorgligaste i den här historien är att Helen Hanff och Frank Doel aldrig kommer att mötas. En gång är hon faktiskt nästan på väg till London – men så råkar hon ut för att drabbas av en obehagligt hög tandläkarräkning.

Så när hon 1971 äntligen kommer i väg, är hennes brevvän och hjälpande hand Mr Doel död, och antikvariatet på Charing Cross Road 84 är stängt. Hon besöker det, men nu ska huset rivas.

En vemodig historia, fast faktiskt inte sentimental.