Mer med The Unthanks

Jag har skaffat ytterligare två CD med systrarna Unthank, Rachel och Becky, som assisterade av Niopha Keegan, fiol, dragspel, mandolin och bakgrundssång, Adrian McNally, piano och diverse rytminstrument, samt Chris Price, gitarr, bas med mera, utgör gruppen The Unthanks.

Deras CD från 2009 kallas ”Here’s the Tender Coming” (Rough Trade RTRADCD 548, distribution Border), och inte heller den har gjort mig besviken. Systrarna Unthank turas om att sjunga förstastämman, och deras stämsång är mycket njutbar. Låtmaterialet är ofta traditionellt, men det finns undantag, och de musikaliska arrangemangen är lagom respektlösa – i ett par fall flirtar man lite med jazz.

Utöver gruppmedlemmarna medverkar ytterligare ett femtontal på olika instrument och en smula sång. Här kan jag ibland tycka att det blir för mycket pålägg, så att det känns befriande rent och vackert, när systrarna Unthank gör den traditionella ”Where’ve Yer Bin Dick” som stämsång för två och helt utan komp.

Men ibland blir det oerhört bra också med stöd av flera instrument. Ett exempel är när Rachel sjunger lead voice i ”The Testimony of Patience Kershaw”, uppbackad inte bara av systerns röst utan också av cello, viola och fiol.

Samma slags lyckade musikaliska uppbackning – här på dragspel, trumpet och trombon – får också Ewan McColls fina sång om hans mor, ”Nobody Knew She Was There”.

Åtminstone två låtar till förtjänar att omnämnas särskilt.

Dels den underbara lilla ”Not Much Luck In Our House”, en traditionell låt som tidigare har sjungits in av Bob Davenport.

Dels den fantastiska, likaledes traditionella avslutningslåten/titellåten ”Here’s the Tender Coming”, som backas av instrument som cello, trombon och mandolin och framför allt en kör som smakar öl och ger äkta pubkänsla.

Till det som gör den här skivan så rolig att lyssna på hör också att systrarna Unthank hela tiden refererar till och hämtar material ur en familjetradition. Också deras pappa och bror och en Auntie June har inspirerat dem, också sjungit och spelat med dem, och åtminstone en låt är hittad bland föräldrarnas gamla grammofonskivor.

Thanks, Unthanks!

* * *

Tredje albumet med The Unthanks, ”Last” (Rough Trade RTRADCD 617, 2011, distribution Border) lägger väl inte rent musikaliskt så mycket till de tidigare albumen: det är fortfarande mycket traditionell brittisk folkmusik med betoning på Northumberland med omnejd. Lite färre instrument, utöver gruppens egna, används dock.

Det som slår mig, när jag lyssnar på de här inspelningarna, är att sättningarna känns ovana, kanske för att jag så ofta har hört folkmusik från de brittiska öarna sjungas av amerikanska sångartister, då oftast kompade av stränginstrument som gitarr och banjo och möjligen fiol. Här blir det mycket piano och även till exempel blåsinstrument. Själv måste jag säga att jag tycker att det blir som vackrast, när det traditionella materialet framförs mer avskalat, som ”My Laddie Sits Ower Late Up” med dess fina stämsång där Niopha Keegan bidrar till det sköna resultatet med både sång och violin.

Det mesta av det traditionella materialet på den här CDn är obekant för mig, men ”Queen of Hearts” har jag insjungen av Joan Baez. Den fanns på hennes LP från 1963 ”Joan Baez In Concert, Part 2” (Vanguard VSD 2123) och har senare återutgivits på CDn med samma namn (VMD 2123).

Baez är ett exmpel på sångerskor som har sjungit in traditionellt material, bland annat från de brittiska öarna. Systrarna Unthank räds för sin del, likt Baez, inte heller moderniteten; ett exempel är deras fina insjungning av Tom Waits-låten ”No One Knows I’m Gone”.

Och likt Joan Baez drar de sig inte – vilket inte betyder att de primärt skulle vara samhällsengagerade sångerskor – för material med politiska och sociala förtecken.

Ett exempel är att de har valt att sjunga Jon Redferns ”Give Away Your Heart”, som vände sig mot Storbritanniens beslut att delta i kriget i Irak.

Ett annat exempel är Alex Glasgows ”Close the Coalhouse Door”, skriven på 1970-talet för en föreställning på Live Theatre i Newcastle. Den här sången hämtar sitt innehåll från aberfanolyckan 1966, som inte bara krävde många vuxnas utan ännu fler barns liv.

Kärlek, död, politik – allt viktigt i livet hör hemma i de äkta sångtexternas värld.

Borgerlig men även socialdemokratisk skolpolitik under granskning

Stefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå universitet. I min bokhylla finns hans ”Sidospår. Essäer om klass & politik” (Borea, 2000). Jag betraktar honom som en viktig rapportör om det svenska klassamhället – det finns och blir i vissa avseenden allt mer påtagligt.

Ett område där klassamhället med full kraft åstadkommer en backlash är skolan. Om detta skriver Svallfors i dag (4 april 2011) i en debattartikel på Aftonbladets ledarsida. Den är mycket tänkvärd – läs själva här.

Svallfors avslutar med en ny kunskapspolitik för vänstern i fem punkter:

1. Återförstatliga skolan. Medge att kommunaliseringen var ett misstag. Skolan utbildar för en nationell arbetsmarknad och högre utbildning. Det finns inget egenvärde i lokala variationer.

2. Stoppa vinstuttagen i skolsektorn. Överskott ska återinvesteras i verksamheten. Det är helt orimligt att knappa skattepengar används för att berika skolkoncernernas ägare.

3. Förstärk den avancerade yrkesutbildningen. Här finns en god arbetsmarknad och bra jobb. Fokus på akademiskt kunnande får inte leda till att de kvalificerade arbetaryrkena negligeras.

4. Återupprätta vuxenutbildningen. Det ska alltid finnas en chans till för den som vill byta bana och börja läsa. De val man gör i tidiga tonår ska inte bestämma ens framtid.

5. Återställ finansieringen av högskoleutbildningen. Det skulle generellt öka kvaliteten, men vara särskilt betydelsefullt för dem som kommer ur icke-akademiska hem.

Jag instämmer till fullo i alla fem slutsatserna men skulle här vilja peka särskilt på vikten av punkterna 3) och 4).

Självfallet ska vi satsa hårt på olika slag av teoretisk utbildning, också ge människor nya och åter nya chanser, men frågan är om inte fokuseringen på att alla, oavsett förutsättningar, måste skaffa sig sådan är destruktiv och bidrar till skolans bitvis nedslående resultat.

Naturligtvis har flertalet unga människor förutsättningar för att förkovra sig ännu mera, även om alltså rader av faktorer lägger hinder i vägen för många av dem: galopperande puberteten, koncentrationssvårigheter, en för det här ändamålet kontraproduktiv hemmiljö, den knäckande upptäckten att man har svårt att klara konkurrensen, friskolornas dränering av den kommunala skolan på studiemotiverade, som skulle kunna stimulera även sina mindre lyckligt lottade kamrater, och mycket annat liknande. Sådant här kan man dock inte så sällan kompensera genom att ge både unga och äldre nya chanser genom återkommande utbildning.

Men Svallfors nuddar, åtminstone i sin punkt 4), också vid det som skolpolitikerna och skoldebattörerna sällan verkar se, åtminstone sällan säger högt: Det finns elever som, även om vi sätter in motåtgärder mot alla de hinder jag har räknat upp ovan, aldrig får förmågan att nå upp till sin egen fulla kapacitet. Och det finns även elever som av det ena eller det andra skälet aldrig får någon riktig chans, om de ska tävla på de teoretiska banor som skolan är så hårt inriktad på.

Det finns, inte bara i dagens skola utan också i dagens arbetsliv, utslagningsmekanismer, som gör livet mycket svårt, ibland på gränsen till outhärdligt för dessa elever. Det här är en obarmhärtig ordning. Också de, och de barn de kommer att få, är värda mänsklig värdighet, vilket bland annat måste ta sig uttryck i att också de, även om de inte är lika fullpresterande som de flesta av oss andra, får en anständig ekonomisk ersättning.

Så är det ju inte i dag. I dag jagar samhället till och med svårt sjuka människor med omänskliga regler för ersättning från Försäkringskassan. Men det är alltså inte främst den gruppen jag här talar om. I utkanten av arbetslivet och utanför det finns det många som bara kan drömma om det hyggliga och anständiga liv sådana som jag lever.

Observera nu att jag inte talar för att vi ska börja befrämja medveten lättja – samhället behöver ha, och nyttja, sina kontrollsystem.

Det jag pläderar för skrivs medmänsklighet, ja rent av solidaritet och jämlikhet.

OD-konsert: Från mörker till ljus

Tillsammans med hustrun och sammantaget en stor publik var jag i dag på ODs – Orphei drängars – konsert med temat ”Från mörker till ljus”. Konserten var förlagd till universitetsaulan, där gamla män som jag får ont i ryggen – men i övrigt fanns det verkligen inget att klaga på.

Det här var inte ODs traditionella vårkonsert – den kommer senare – men den inleddes ändå med Ad Klebers och Max Regers ”Frühlingsruf”, och också bland de framapplåderade extranumren fanns det några vårliga sånger.

Dagens dirigent, Peter Dijkstra, är holländare men har bland annat dirigerat i Köln och Berlin, fast jag vet naturligtvis inte, om detta har påverkat sångurvalet i dagens program – den musikaliska instuderingen har dock enligt programmet gjorts av Cecilia Rydinger Ahlin. Utöver den nämnda ”Frühlingsruf” fick vi också höra Johann Wolfgang von Goethes av Franz Schubert tonsatta ”Gesang der Geister über Wassern”, ”Der Tambour” med text av Eduard Mörike och musik av Hugo Distler och inte minst Bertolt Brechts och Kurt Weills storartade körverk ”Das Berliner Requiem” med fokus riktat mot första världskriget. Den här sviten lyftes ytterligare genom medverkan av en rad musiker på i huvudsak olika blåsinstrument.

I motsats till vad många säkert tror är OD i sitt sångurval inte alls bundet till traditionalistiska ämnen, även om kören också sjunger mycket traditionellt material. Under den här konserten framfördes således inte bara Brecht/Weill utan också Stephen Spenders och Samuel Barbers föga krigsheroiska ”A Stopwatch and an Ordnance Map”. Men alltså också Franz Biebls tonsättning av mariabönen ”Ave Maria” och Francis Poulencs tonsättning av texter av den helige Franciskus av Assisi. Samt två dikter av Gustaf Fröding, ”Säv, säv, susa” och ”Kung Liljekonvalje”, tonsatta av Selim Palmgren respektive David Wikander.

* * *

Kung Liljekonvalje av dungen får vi vänta på länge än.

Vädret var, när vi gick ner mot OD-borgen där Birgitta i egenskap av moster i OD skulle äta middag med ODisterna, vidrigt. Birgitta gjorde sitt yttersta för att skydda sin fina långklänning mot pölar och lera, men alldeles lätt var det inte, eftersom hon samtidigt måste skydda håret med ett paraply. Jag hoppas det blev en rolig fest i alla fall. ODs fester brukar vara en fröjd för både gommen och öronen.

Melodikrysset nummer 13 2011

Också i dag använde Anders Eldeman sig av sitt parfrågeknep, fast i mindre omfattning. Peter Himmelstrand förekom två gånger.

Dels sjöng (?) han själv sin märkliga text ”Ljuva Dixieland”, den som skulle ge svarsordet rimlexikon.

Dels fick vi höra en instrumentalversion av hans ”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman tävlade med i Melodifestivalen 1968.

Ännu lättare var förstås den allra första frågan: Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 201009 med sin ”Fairytale”.

Om vi då i stället ska ta det som jag för egen del tyckte var svårt, vill jag i första hand nämna ”Piece of My Heart”, ja, inte låten, men att den här sjöngs av Minnah Karlsson. Idol har jag aldrig någonsin sett på.

Barry Manilow har jag mest kommit i kontakt med genom den tecknade serien ”Ernie” – jag gillar serier. Däremot brukar jag inte lyssna på Manilow. Så det tog en stund att komma på att låten med honom hette ”Copacobana” och den omsjungna damen Lola. Jag googlade på texten och fick upp bland annat den här inledningen: ”Her name was Lola, she was a showgirl”.

Då gillar jag andra showgirls bättre. Till exempel Dolly Parton, i dag med ”Jolene”.

Henne har jag på skiva, så också Ainbusk. I dag hörde vi deras och Benny Anderssons fina ”Älska mig för den jag är”.

Lykke Li har jag inte på skiva, men en bra sak med att hennes ”Let It Fall” spelades i dag var att jag – nyfiken som jag är – googlade för att få fram vad som döljer sig bakom det här ganska udda namnet. Jo, hennes riktiga namn är inte mindre märkligt: Li Lykke Timotej Zachrisson.

Också Tone Norum och Tommy Nilsson sjöng i dag på engelska, ”My Summer With You”. När den 1988 låg i 35 veckor på Svensktoppen, hette den ”Allt som jag känner”.

Jan Guillou har jag träffat, till och med haft debatt med (om IB) men aldrig läst några romaner av. Inte heller har jag sett Arn i filmatiserad form. Men när det bara fattas en bokstav i något som sägs bygga på en historisk roman, så…

Men det är klart att det alltid är lättare att klara frågor, där man själv har den spelade musiken på skiva. Stefan Demert är ett exempel. Så visst kände jag igen hans ”Balladen om den kaxiga myran”, som här skulle ge myrans boning, det vill säga myrstack.

Stefan är ju ofta underhållande, men i den genren slås han nog ändå av M A Numminen, som vi i dag hörde i Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Med M A Numminen är vi i Finland, och då passar det väl bra att fortsätta med Evert Taubes ”Calle Schewens vals”, där huvudpersonen inmundigar kaffe med Kron. Ja, ni visste väl att Kronbrännvin och nästan hela den övriga svenska spritskatten i dag ägs och tillverkas av det av finska staten ägda Altia?

Av svenska statens forna stolthet Vin & Sprit – av den sittande regeringen såld till fransmännen, som sedan sålde vidare till finnarna – återstår i dag mest bara aska. Vilket osökt för oss över till det allra sista frågesvaret. Till detta svar ledde oss Leif ”Smokerings” Andersson.

Livet, en räcka fantasiutbroderade minnen

Torgny Lindgrens ”Minnen” (Norstedts, 2010) börjar med att förläggaren försöker få honom att skriva memoarer. Boken slutar med att hon, i samband med en middag som man får lust att själv laga när man läser om den, får sitt manus.

Men trots att den här boken naturligtvis innehåller element av självupplevda händelser, som särskilt i början med dess bilder av barndom och sanatorievistelse ger associationer till memoargenren, är det uppenbart att författaren hela tiden värjer sig mot att det här, i något slags vanlig memorarmening, skulle ge en bild av hans liv: ”Men jag kommer aldrig att skriva en bok om sig själv”, säger han i en retrospektiv, möjligen diktad dialog med sin döde morfar. Och ska man karaktäriera Torgny Lindgrens ”Minnen”, är boken mer av skönlitteratur, som annars full av hans skröneaktiga sätt att berätta, än av memoarer i strikt mening. Som han själv uttrycker saken i det allra sista kapitlets inledning: ”Mitt liv har inte varit en roman, utan en novellsamling.”

Som jag redan har konstaterat har ”Minnen” i sin begynnelse mer av memoarkaraktär: Här finns en del om honom själv, hans västerbottniska uppväxtmiljö och om familjen. Men så småningom kastar ”Minnen” loss från den normalt kronologiskt eller ämnesmässigt uppbyggda memoarlitteraturens mer strikta mall. Minnena blir fragmentariska hågkomster med en stor portion av den fabuleringsglädje som utmärker Lindgrens författarskap, sådant som det långa partiet om Thomas Manns begravning med den nästan ofattbart stora sovjetiska kransen eller historien om Stig Wennerströms – spionens – dödsmask. Samtidigt slår det mig som läsare att allt detta och mycket annat i ”Minnen” med alla sina vilt fabulerande, ja muntra inslag är turneringar av ett tema som är högst aktuellt för alla som är i memoaråldern, sålunda för så väl Torgny Lindgren som Enn Kokk: döden.

Det skönlitterära skrivsättet till trots finns det hur som helst i de här novellerna och skrönorna naturligtrvis ett element av memorarer, inte bara i de inledande barndoms- och ungdomsanknutna partierna. I det två och en halv sidor korta kapitel som börjar på sidan 140 finns till exempel en skildring av ett möte med en kulturminister, en skildring som börjar med konstaterandet ”Jag tror att vi i stort sett var socialdemokrater allesammans, även ministern” och som slutar med följande: ”Då vi kom ut på Sveavägen igen var många av oss partilösa, så som fria skriftställare bör vara”. Eftersom jag vet att Torgny Lindgren år 1971 gav ut en bok med titeln ”Hur vore det om man vore Olof Palme?” – han betecknade sig själv på den tiden som demokratisk socialist – och nu ser att den inte längre finns med i verksförteckningen i ”Minnen”, skulle jag gärna vilja få veta mer om vad som orsakade den åsiktsförändring, som den sista meningen i det här allt för korta kapitlet ger uttryck för.

Men det mer av nyfikenhet – jag hör inte till dem som kräver att författare vars verk jag läser och älskar ska dela mina politiska åsikter, långt mindre vara medlemmar i mitt parti.

Torgny Lindgren är en av mina skönlitterära favoritförfattare. Men det vore naturligtvis kul om han, utöver att skriva sina skönlitterära ”Minnen”, också skrev sina ”Memoarer”.