Fler vinkelskott

Jag har tidigare skrivit om ett större urval av Birger Normans Vinkelskott för Metallarbetaren och även andra debattinlägg, skrivna för andra tidningar. En liknande uppläggning har hans ”I stället för ståndpunkter” (utgiven 1978 i den av Bernt Rosengren redigerade debattserien Röster ur rörelsen, Rabén & Sjögren).

Eftersom den först nämnda antologin är senare utgiven, 1980, rymmer också den ett antal artiklar, som fanns med redan i ”I stället för ståndpunkter”: till exempel ”Var Wigforss ideolog?” och ”Kan Ådalen upprepas?”. Men trots dessa och flera andra dubbleringar är också ”I stället för ståndpunkter” väl värd att läsa.

Som man kan ana, speglar bokens titel en grundhållning som i stället för låsta positioner förordar en prövande, samtalande hållning. Och det är ju en mycket sympatisk ståndpunkt – om man nu vågar använda det ord Norman polemiserar mot.

Vi som läste Norman redan på den tiden då hans artiklar publicerades i Metallarbetaren (och till exempel i Arbetet) vet ju vilken intelligent resonör Norman var, känner också igen flera av hans temata i det här artikelurvalet.

Låsta och en gång för alla färdigformulerade ståndpunkter var till exempel inte hans grej. Stalinismen – ”Du tänker inte rätt. Du är till skada för partiet. Om du fortsätter, måste du tystas eller stötas ut” – avvisar han, inte minst för att detta sätt att tänka också finns i andra partier. De här människorna ”ogillar inte bara andra tankar. De ogillar andra sätt att tala, att skriva, att skämta eller att vara allvarlig. De ogillar andra sätt att leva.”

Alltså är det bara följdriktigt att han i en annan artikel hyllar en socialdemokratisk intellektuell som Jan Lindhagen, en tänkare och rebell som inte ens drog sig för att utmana Olof Palme.

Sin förmåga att skriva begripligt och klargörande om politisk teori och politikens värderingar – det som andra envisas kalla ideologi, ett ord som Norman dock ogillade – parade Birger Norman med reporterns förmåga att skildra verkligheten. Fullkomligt suverän är till exempel hans skildring av ångermanländska orter som Sollefteå, Junsele och Örnsköldsvik, ”Rallarrosen blommar i kalhygget”. Ofta har hans betraktelser också skarp politisk udd. I ”Bygdebrev från Huvudstaden om livet i Önnemo”, som handlar om IB-affären, skriver han: ”Så skulle man, om olyckan vore framme, inför allt folket kunna skapa bilden av det socialdemokratiska partiet som en tyst monolit; en landsomfattande julkorv av stumt samförstånd, trind och sprickfärdig av fet, osorterad solidaritet och avlysta debatter.” Och i en betraktelse över Konsum noterade han klart att en och annan i kooperationens hierarki nog har bidragit till att ”det blev svårt att se skillnad på folkrörelsedirektörer och andra direktörer”.

Liksom i den andra nämnda samlingsvolymen med Normans Vinkelskott skriver han även här, alltid begåvat, om andra författare och deras verk: Ola Hansson, Karl Östman, Bernhard Shaw, G K Chesterton, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Pablo Neruda, Friedrich Hölderlin, Peter Weiss… Jag slås, när jag läser igenom den här namnraden, av att många av de här författarna i ringa utsträckning eller ingen alls i dag finns tillgängliga i pocket eller i någon klassikerserie.

Avslutningsvis: själv påminns jag om att Birger Norman, i ett Vinkelskott daterat 30 mars 1974 och betitlat ”Internationalen – men mänskligheten?”, återger Sven Backlunds och John Bergs alternativa text till ”Internationalen” och som dåtida källa anger min sångbok ”Upp till kamp!”. Den där textvarianten tillkom på Brunnsvik 1932. Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Öppningar

Prologer och öppningsspel är nästan en egen litterär genre, framodlad under de svenska folkrörelsernas storhetstid. Socialdemokratin och den LO-anknutna fackföreningsrörelsen, men även många andra stora organisationer, beställde de här verken, att framföras i inledningen till kongresser, ofta därför åtminstone i arbetarrörelsesammanhang med Folkets Hus största scen som arena.

FiBs lyrikklubb gav, med Stig Carlson som redaktör, som Lyrikklubbens årsbok 1971, 1970 ut en samling ”Prologer” av två av mästarna på området, Birger Norman och Stig Sjödin. Det rör sig således om beställningspoesi med vissa teaterartade inslag, men det är slående att varken Norman eller Sjödin aldrig ens för ett ögonblick faller för frestelsen att anpassa det de skriver för att stryka någon medhårs; ej heller rör det sig om texter som inte tål normal litterär granskning.

Däremot tror jag att de här båda poeterna, hemma i både lyrikens och arbetets värld, med sina kongressöppningar helt säkert lyckades beröra många av de församlade ombuden, så att de – kanske rent av åratal senare – mindes just bitar av Normans respektive Sjödins prologer bland det som hörde till det mest intressanta på kongressen i fråga.

Vem skulle till exempel vara lämpligare än Birger Norman att kunna tala direkt in i de församlades hjärtan, när Kramfors nedre socialdemokratiska arbetarekommun hade sitt 50-årsjubileum 1955? Norman var ju en av bygdens söner, med egna erfarenheter av brädgårdarna, sågarna och sulfitfabrikerna och människorna som arbetade där, kunde därför också se skönheten i detta arbetets land:

- – – Verken låg tysta.
Solen värmde. Vinden doftade skogar och älven
strömmade blå kring ön. Icke var
Galiléens land en ljuvare ort
än denna.

”Världens hjärta” kallades den här prologen. I den kunde Norman falla tillbaka på egna erfarenheter av kroppsarbetets värld. Därför är det intressant att se att han också kunde leva sig in i andra yrkesgruppers liv, till exempel i ”Innan vi öppnar”, ett stycke enmansteater med lite regianvisningar för Anita Wall , ensam med en frisörstol och en spegel i inledningen till Svenska frisörarbetareförbundets jubileumskongress 1967.

Anita Wall fick förresten agera också vid HSB-konferensen ”Ungdom och bostad” 1968, i ”Bordet, soffan och stolen”, ett ”litet spel för tre möbler och en människa”.

I den här monologen visar Norman att uppdraget att skriva sådana här öppningsspel verkligen inte behöver uppfattas som en order att stryka medhårs:

Jovisst, Borgarrådet!
Javisst, Landstingsrådet!
Självklart, Kommunalrådet!
Jag tror på Stockholm.
Jag tror på Stor-Stockholm och på Lokaltrafiken och på Bostadsförmedlingen och på Regionplanen. Jag tror på Utvecklingen i dom Utvecklingsbara Regionerna och jag tror att Stockholm är utvecklingsbarast. Jag tror att Alla Människor kan få plats här. Alla som kommer från Dalsland och Tornedalen och Värmland och Oskarshamn och Ådalen och Gotland och Vattuträsk och Stenvreta och Snålköleforsen och Brattmoselet och Granmyrslogen och Tallmofallet och Liaryd och Tranbärshult och alla, alla dom andra ställena!
Jag tror att alla får rum här och att luften räcker åt alla och vattnet och tystnaden och trivsamheten och allt det där som hör till miljön och Människan i Centrifugen!
Jag tror att vi måste vara lönsamma!
Ja, Borgarrådet!
Jo, Landstingsrådet!
Alla gånger, Kommunalrådet!
Jag hör på och jag tror att jag tror! Jag föreslår omval på er allihopa.

Lite senare blir Norman ännu mera bitsk; han vänder sig till föreningsmänniskor som övergår från att ”tala med oss” till att ”tala till oss”:

Dom flesta av er är fortfarande ganska unga människor.
Men så fort ni kommer i en talarstol låter ni gamla.
Och ni talar om hur allting måste bli större och bärkraftigare för att vi ska få Sörviss.
Sen sätter ni igång och organiserar eran Sörviss och så blir ni Funktionärer och så växer det ett Avstånd mellan Er och Oss.
Ni blir våra Representanter, och äger Överblick.
Överblicken blir Överhetsblick.
Vi har inte längre samma syn.

* * *

Stig Sjödins prologer har mer formen av just dikt skriven för att framföras från scen. Hans prologer är vidare mer agitatoriska än Normans. Någon gång kan man tycka att de ligger farligt nära ett slags modernare agit-prop, som när han till Socialdemokraternas kongress 1968 skrev ”Arbete-trygghet-utveckling”, inte bara kongresstema utan senare också tredelad valslogan. Sjödin klarar det här, dock inte utan besvär och en och annan djärv omtolkning som den här:

En riktpunkt heter socialism.
Den innebär det samma som utveckling.

Till det intressanta med Stig Sjödins prologer hör just det att han inte flyr de mest stolta och samtidigt de mest nötta orden i rörelsens såväl förkunnelse som partiprogram.

En diktsvit till tidningen Arbetets 75-årsjubileum ägnar han sålunda ”Ordet och friheten”:

(7)
Friheten liknar inte svindel, inte extas,
ej heller den blinda flykt som driver vildgässflocken
eller binas klase ut i äppelträdet.
Den kan inte låna färg av blod, martyrium,
ty skyltarna till det förflutna leder fel.
Du har bara din egen tid att leva i.
Ett avklarnat vatten som runnit genom sandiga åsar,
utan smak, men inte smaklöst, ett fluidum
för tanke och ljus att behaga sig i och undersöka.
En komplikation, ett växelspel mellan allt som lever
och låter leva, en solcorona, en gränslös frihet.
Ett fritt ord, ett bröd för själen och inget annat.
Frihet, heter det.
Jag upprepar: Frihet!
Det enda klimat där människan kan växa.

Och i ”Kommunalprolog 1958” hyllar han, med åberopande av arbetarrörelsens främsta värdeord, samhällsbyggarna, alla dem som bygger det här samhället och får det att fungera:

(VI)
Du kan breda ut den nya staden för mig,
med ett handslag reser du den mot skyn.

jag vill erinra er alla,
byggare av den nya staden,
att pelarna som de tysta, de okända
vid spadarna och redskapen en gång armerade
till evig bärkraft
hade namn som klingar skönast av allt:
Frihet
Jämlikhet
Broderskap
Jag hälsar er på tröskeln
till den nya staden!

Och så är Stig Sjödin, liksom Birger Norman, den evige reformisten, en arbetsmyra bland många i örtagården, för att citera hans prolog till Svenska vägarbetareförbundets kongress 1964. ”Revolutioner är tvång och språng mot döden”, skriver han; ”framåtskridandet kräver tålamod, oheroiskt knog, reda i papperna”. Men brospannen mot framtiden går att bygga, om de arbetande människorna håller samman, vägleds ”av den solidaritet som innesluter alla bröder”.

Att vara en del av en mångförgrenad mänsklig gemenskap

Jag kom till Sverige hösten 1944, och jag har därför aldrig haft någon stor egen släkt här i landet. Mina föräldrar och en av mina två bröder är döda, så också kusin Kreete samt mina båda mostrar Linda och Aliide samt deras män plus Aliides dotter, min kusin Anne.

Men från mitten av 1960-talet förde kärleken in mig i en vittförgrenad släkt, familjen Dahl, desutom med stark inre sammanhållning. Det senare ska inte tolkas så att medlemmarna i den dahlska familjen skulle tycka lika. Nej, en del av dem är vänster, andra höger, en del är ateister, andra fromt kristna. Argumentationen mellan dem kan understundom bli mycket livlig – de här dahlmänniskorna är sällan tysta och försynta – men i familjen Dahl finns också alltid en stark respekt för oliktänkande. Kanske har det att göra med att de ofta är folkrörelsemänniskor, fostrade i folkrörelsernas demokratiska anda.

Den här släkten rymmer ett antal mycket färgstarka kvinnor. Den äldsta av dem, Birgittas faster Karin Dahl, fyller i morgon 90 år men firade detta redan i lördags, med ett kalas som visade sig dra så många deltagare, att festen måste flyttas till Eklundshof.

Den här pensionerade pedagogen och medarbetaren på Skolöverstyrelsen är, trots att hon numera är beroende av rullator, still going strong. Intellektuellt mycket vital, en läsande och reflekterande människa. Dessutom envisas hon med att fortsätta kämpa för saker hon är engagerad i, fred, palestiniernas rättigheter och annat sådant – hon deltar regelbundet i offentliga manifestationer.

Därför, men formellt naturligtvis mest för att hon är äldst i sin egen syskonskara, var det ganska naturligt, att hyllningstalet till Karin hölls av Birgitta. Birgitta tog i sitt tal upp Karins starka engagemang på olika områden men presenterade också hennes familjehistoria, inte minst den del som har rötterna hos ett fromt kyrkligt och nyktert arbetarpar i Västerås, ett föräldrapar som mot alla ekonomiska odds lyckades ge alla i sin stora barnaskara högre utbildning.

Senare under födelsedagsmiddagen hölls ytterligare ett hyllningstal till Karin, den här gången från en representant för den yngre generationen. Den som höll detta anförande var ytterligare en av den här släktens talangfulla vänstermänniskor, Kristina Lindquist.

Som jag redan har sagt finns det i den dahlska släkten också aktivt borgerliga, främst folkpartister och moderater. Men jag tror nog att också dessa – med den demokratins tolerans som är så levande i den här familjen – tyckte att det var alldeles rätt att Karin, med sitt långvariga vänsterengagemang, hyllades just av två själsfränder.

Vid det bord där jag och Birgitta satt fördes, kanske just för att vi delvis har olika erfarenheter och värderingar, många intressanta samtal. Närmast oss satt ett prästpar plus en av Birgittas kusiner som är specialist på det forna Jugoslavien, speciellt Serbien. På andra sidan bordet satt Kristina med sin sambo Björn. På väg till matkön tröstade jag honom, som är ny i de här sammanhangen, med att jag själv, som har varit med sen mitten av sextiotalet, fortfarande har svårt att placera alla dessa Dahlar…

Musikunderhållning blev det som vanligt också, till och med breakdance – den dahlska familjen rymmer, bland mycket annat, också professionella musiker. Mest jubel bland de yngsta – Karin hade tänkt även på de många närvarande barnen – väckte dock en av Karins yngre globalaktivistvänner, en kvinnlig buktalare som bland annat arbetade med en minikrokodil. I hennes show fick vidare vår son, Matti, agera kamelbakdel.

Av oss och Birgittas syskon fick Karin, tillsammans med oss själva, en trettondagskonsert på Musikens hus här i Uppsala.

Delar av vår närmaste familjekrets fortsatte efter festen på Eklundshof hem till oss, där Birgitta hade förberett 14-årsmiddag för Ella. Ellas mamma, vår Anna, var förstås också med tillsammans med sin nye man Enver, likaså Annas pappa Bengt med hustrun Inger. Vår Matti följde likaledes med till sitt gamla hem, så också Kerstin med Bo och barnen Viggo och Klara. Birgitta bjöd på härliga smörrebröd; även Anna hade förresten bidragit med några ingredienser.

Och så tog samtalen fart på nytt, gick också in på nya banor. Vi pratade om musik, skönlitteratur, politik, kufar och mycket annat.

Sen, när alla hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att återställa ordningen och med att diska efter gästerna.

När det var klart, sjönk vi ner i TV-fåtöljerna och tittade på två ganska olika dansföreställningar i TV, allt medan vi smuttade på var sin välförtjänt cognac.

PS Ett stort tack till Matti för att du hjälpte oss att hänga upp de nytvättade och nystrukna gardinerna!

Melodikrysset nummer 44 2010

I dag har jag bråttom – jag ska strax i väg till 90-årskalas. Den som fyller år är Birgittas faster Karin, även hon med Dahl i efternamn.

Jag tar de frågor som vållade mig lite problem först.

Björn Skifs-låten är jag osäker på, men jag tror att den heter ”Vi bygger oss en båt”.

Och i vanlig ordning hade jag problem med TV-signaturen. Men eftersom svaret rimligen måste bli ”tre” och musiken lät som Lasse Holm, antar jag att det rörde sig om ”Tre kronor”, som jag aldrig har sett.

”When You Believe” med Mariah Carey och Whitney Houston förekom i ”Prinsen av Egypten”, som jag antar att den heter på svenska.

Resten hade jag inga större problem med.

”Gamle Svarten”, med Cacka Israelsson 1959, handlade rimligen om en svart häst, och en häst rider man på.

Bluegrass- och countrybandet Rednex minns jag faktiskt från Melodifestivalen 2006, där de framförde dagens ljudillustration, ”Mama Take Me Home”.

Ernst Rolf låg visserligen före min tid, men hans ”Se farfar dansar gammalvals” från 1932 spelades fortfarande ofta i radio när jag var ung. I gammalvals passar inte saxofoner så bra.

Louis Armstrong med ”Mack the Knife” (i Brechts och Weills original ”Mackie Messer”, på svenska ”Mackie Kniven”) minns jag väl från 1950-talet – den spelades bland annat ofta på den dansskolekurs jag då gick på.

Den avslutande gruppen, Orsa spelmän, hade jag inte heller några problem med.

Och är man inte musikaliskt avgränsad, klarar man både ”Cirkusprinsessan”, ”Nu går sista visan” av Carl Anton och ”Veva, veva positiv”.

Och sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Hörru Rut”, som här i Sverige hördes med bland andra Sten & Stanley. I original hette den ”Freedom Come”.

Det skulle kunna finnas mycket mer att berätta, men jag hinner inte mer. Nu väntar taxin och 90-årskalaset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Novemberbesök i Öregrund som slutar långt tillbaka i mitt förflutna

För drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den visas nu i Öregrund, dit många av de estniska flyktingarna anlände. En av dem var för övrigt min kusin Kreete.

Jag och Birgitta hade ombetts att tala i en föredragsserie som nu ett tag har hållits med anledning av utställningen i bibliotekets regi. Efter det att vårt motsvarande framträdande nyligen i Östhammar hade dragit så stor publik, att mötet måste flyttas till en större lokal, hade man beslutat att flytta också öregrundsmötet från Bibloteket/Rådhussalen till den närliggande IOGT-lokalen, som för övrigt också fungerar som ortens biograf.

Vi anländer med buss till ett novemberruggigt Öregrund och startar med att ta en sväng till vårt sommarhus – Birgitta har ett par saker hon vill hämta upp där. Värmen i huset är nedsatt på vinterläge, så det känns inte inbjudande att stanna där för den middag vi behöver få i oss före mötet.

Alltså promenerade vi genom höstrusket ner till hamnen, fann Jakten öppen och beställde var sin hamburgare. Vi hade också tänkt oss var sin dubbel espresso efter maten, man kaffe serverades inte på det här stället.

Därefter gick vi alltså till IOGT-lokalen. Där församlades så småningom hyggligt med folk, och av frågorna och inläggen efteråt tror jag mig kunna dra slutsatsen att det vi sa engagerade de församlade.

Min uppläggning var ungefär densamma som tidigare i Östhammar och för ett år sen i Uppsala, men den här gången startade jag med några egna tidiga minnesbilder av det krig som drev oss först till Finland, därefter till Sverige.

Jag berättade om hur jag, stående ensam på gårdsplan bakom vårt hus i Juminda, mot en klarblå himmel såg en strid mellan två plan, troligen ett ryskt och ett tyskt, varav det ena med en svans av rök bakom sig störtade någonstans bortom mitt synfält.

Jag berättade om den där natten när jag vaknade av att ett tyskt batteri intensivsköt över vårt och andra bybors tak ut över Finska viken.

Det var vid det här tillfället ett stort antal fartyg på väg mot Leningrad sänktes i Finska viken av dels batterield, dels minering.

Efteråt flöt åtskilliga lik i land och begravdes där de hade flutit i land. I fickan på ett av dessa hittades en handskriven lapp med den övermodiga texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände!”.

En gång kom en dam från Tallinn till vår lilla by i tron att hennes man var en av de ilandflutna döda. Han grävdes upp igen, inte längre i igenkännbart tillstånd, men av min yngste morbror lånade damen hans fickniv för att kolla om sömmen i ett plagg han bar med sig i gravgropen var hennes. Det var den inte. Sedan tyckte min morbror, då fortfarande en ganska ung grabb, att kniven stank lik, så han slängde kniven…

Från vår allra första tid i Finland, på en liten ö en bit från Helsingfors, berättade jag episoden då vi en kväll satt församlade i köket och det plötsligt hördes en väldig bombskräll. Jag minns än i dag hur min moster Linda, som satt vid bordet vid fönstret, när explosionen kom och rutorna skallrade, som i ett slags avvärjande/skyddande gest höjde sin hand med utspärrade fingrar mot det dallrande fönstret.

Vi kröp alla ner i en jordkällare för att ta skydd mot fler bomber. Det här handlade om ryska flygräder mot det näraliggande Helsingfors men där piloterna valde att undvika finsk luftvärnseld genom att lossa sina bomblaster över öarna ute i skärgården.

Nästa dag var min pappa och min ingifte morbror ute på isen och plockade fisk, uppkastad på isen ur de kratrar bomberna hade gjort i isen.

Inne i Helsingfors råkade vi också ut för ett ryskt bombanfall. Sirenerna varnade oss, så vi tog oss tillsammans med många andra ner i ett skyddsrum. Jag kan fortfarande minnas det dova ljudet av bomberna som föll, också hur skyddsrummet skakade när de exploderade.

Många år efteråt har jag i utkanten av Helsingfors besökt ett slags museum över det här: krupit ner i ett litet skyddsrum och sen känt den där darrningen igen. Nu handlade det visserligen bara om en mekanisk illusion, men det var ändå obehagligt.

De här mycket påtagliga erfarenheterna av kriget sitter kvar både i minnet och i ryggmärgen. Här ett vittnesbörd om detta, som jag inte använde vid mötet i Öregrund:

För ett antal år sen vaknade jag i vårt sovrum i lägenheten i Uppsala av en serie fruktansvärda smällar, som genast ledde tankarna till barndomens bomkrevader. Intrycket förstärktes av att jag också hörde bomblarm tjuta.

Det måste ha varit den fortsatta drillningen i lumpen som fick mig att genast störta till radion och sätta på den: bara musik, i mellansnacket inget om några flyganfall. Så jag lugnade så måningom ner mig.

Men luftvärnssirenen, vad jag förstår placerad på näraliggande Fyrisbadets tak, hade faktiskt utlösts den här natten. Av det ovanligt häftiga åskväder, som jag med mina speciella barndomsminnen helt naturligt hade tagit för bombkrevader.

Men tillbaka till mötet i Öregrund.

Redan före mötet kom en person ur min barndoms flyktingförflutna fram och hälsade. Jag har inte träffat honom på många årtionden, och eftersom han, trots sin nuvarande ålder, åttio, ser så förvillande ung ut, hade jag först svårt att placera honom. Men han hade med sig en son, som jag – i och för sig också för ett bra tag sen – träffade, när han var chaufför på ULs bussar mellan Uppsala och Öregrund, och plötsligt gick det upp ett ljus: Den här åttioåringen, som stod framför mig, var ju Viktor, som 14 år gammal följde med i min pappas båt på vår andra flyktetapp, från Merikarvia i Finland till Löran i dåvarande Njurunda kommun den 4-5 oktober 1944. Han var en av många ingermanländare som också kom till Sverige som flyktingar.

Bakom oss sitter dessutom en kvinna med det omisskännligt estniska efternamnet Ruukholm. Hon är svenska, men hennes nu döde man, senare bosatt i Öregrund, tycks ha varit med i samma båtkonvoj som vi, när vi tog oss över från Merikarvia till Löran. Jag minns inte alla som var med då, inte heller honom – jag var ju bara sju år gammal – men nog är det ganska märkvärdigt med dessa trådar ur mitt förflutna som plötsligt löper samman en kväll i Öregrund.

Kvällen avslutas med blommor och applåder, och så får vi skjuts hem till Uppsala av Viktor och hans son. Det blir ingen tyst bilfärd. Det finns mycket mer att prata om, många fler minnen att gräva fram.

Skapa ett arkiv och ett museum för arbetarrörelsens och kanske också övriga folkrörelsers konst!

I torsdags hade jag mitt allra sista sammanträde i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse. Jag sitter där som kommunens representant, därtill utsedd av kulturnämnden, som jag också kommer att lämna i och med det här årets slut.

Jag har nu suttit i både kulturnämnden och Folkrörelsearkivets styrelse i två mandatperioder, vilket senare kan tyckas märkligt med tanke på att vi har haft borgerlig majoritet i Uppsala under den senaste av dem. Men som en ekumenisk gest lät mig den tillträdande ordföranden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, sitta kvar. Och på sätt och vis tycker jag, alldeles bortsett från min egen person, att det var en positivt symbolladdad handling: Folkrörelsearkivet förvarar inte bara mitt eget partis, Socialdemokraternas, arkivalier utan också flera borgerliga partiers (plus naturligtvis Vänsterpartiets), och i styrelsen sitter också folk med olika politiska bakgrund. Plus naturligtvis representanter för ett antal stora svenska folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, handikapporganisationerna och idrottsrörelsen. Det är viktigt att de stora folkrörelserna i vårt land tillsammans vårdar ett kulturarv, som är en bärande del av den svenska demokratin!

Det har också, framför allt tidigare, ofta funnits intressanta band mellan de här stora folkrörelserna, också på det personliga planet. I arbetarrörelsens barndom fick till exempel många av dess ledande företrädare sin föreningsskolning i nykterhetsrörelsen. Nu, när jag själv ska lämna Folkrörelsearkivets styrelse, kan jag konstatera att det även i fortsättningen kommer att finnas en person med efternamnet Kokk i styrelsen. Det handlar om min dotter, Kerstin Kokk, som dock sitter där som representant inte för arbetarrörelsen utan för nykterhetsrörelsen.

Folkrörelsearkivets styrelsesammanträden brukar inledas med ett intressant miniföredrag om något ämne som knyter an till de folkrörelser, vars arkivalier vi förvaltar. Vid det här tillfället talade Maths Isacson om ett pågående projekit om arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden; han skickade också runt en färsk bok med många belysande bilder.

Efter Maths Isacsons inledning begärde jag ordet, startade med att påminna om hur rikt och förgrenat det här bildarvet är: Jag anförde som ett par exempel Gunnar Erkners träsnittsillustrationer till Birger Normans bok ”Ön” om Svanö i Ångermanälven med dess sågverk och sulfitfabrik, den bok jag just har skrivit om på bloggen, och så illustrationerna till noveller och följetonger i gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet. Och så luftade jag min oro över att det här kulturarvet håller på att skingras. Som exempel använde jag där det konkursade Folket Hus i Uppsala och den beklämmande följetong vi har fått följa om konsten i Folkets Hus i Stockholm. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm gjorde, på den tiden jag satt i dess styrelse, en fantastisk insats genom att restaurera arbetarrörelsens gamla filmer, bland annat partiets valfilmer, och genom att samla in skatten av gamla fanor från arbetarrörelsens olika förgreningar runt om i landet.

Som jag ser det har ARAB kompetens nog, men knappast varken ekonomi eller lokaler, för att göra motsvarande insats för den bildkonst som har skapats inom ramen för arbetarrörelsen i vid mening: konst i dess samlingslokaler, illustrationer i dess tidskrifter och böcker och så vidare. Eftersom vi här talar om inte bara dokumentation i enkel mening utan också om verk av betydande konstnärer, borde det väl finnas substantiella skäl för staten att anslå nödvändiga medel för att samla in, registrera, förvara och synliggöra den här kulturskatten?

I den ekumeniska anda jag alltid har arbetat i i Folkrörelsearkivets styrelse sa jag avslutningsvis, att jag självfallet inget hade mot att ett arkiv med vidhängande utställningslokal för arbetarrörelsens konst vidgades till ett de stora svenska folkrörelsernas konstarkiv och konstmuseum.

Efteråt skildes jag hastigt från dottern ute på gatan. Det regnade och blåste häftigt, och innan bussen hade hunnit anlända till hållplatsen ute på Kungsgatan, hade vätan gått igenom axelpartiet på min rock.

Jag anlände hem våt som en raggig hund.

Kajsa Kavat i skärgården

Inger Rydén använde jag som illustratör för dikter av Elsie Johansson på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Illustationerna blev mycket kongeniala, och Elsie talade i åratal efteråt om hur förtjust hon var i Ingers illustrationer till de här dikterna.

Jag nämner det här för att miljöerna i Elsie Johanssons dikter var hämtade från en redan då svunnen tid och för att Inger Rydén hade fångat dem på pricken. Miljön i Inger Rydéns bilderbok ”Emmy och havet” (En bok för alla, 2010, ursprungligen publicerad av Natur och Kultur 1998) ligger nämligen också tillbaka i tiden – om det vittnar kläder, köksattiraljer, torvtaket, den ensamma kon och de fem hönsen och en del annat. Men inget av det här är överdrivet omodernt tecknat – dagens bilderboksläsande barn kommer inte att få några problem med orienteringen eller identifikationen.

Emmy och hennes tämligen nyanlände lillebror och deras mamma bor på Utskär i ytterskärgården. Ingen annan bor där – utom pappan i familjen förstås, men han är ute på fiske i en stor fiskebåt.

Emmy är familjens Kajsa Kavat: sopar golvet, skakar mattor, kokar potatis, steker strömming, mjölkar kon. Och när hon upptäcker att det bara finns ett par strömmingar kvar i tunnan, beslutar hon sig, fastän hon är så liten, att ro ut och meta. För säkerhets skull berättar hon inte det för mamma.

När hon ror ut är havet lugnt, men när hon har fått sin första abborre, mörknar molnen och havet krusas. Emmy ger sig inte, så när hon har fått upp tre stora abborrar, tar krafterna slut och hon somnar i ekan. När hon vaknar en stund senare, är himlen mörk och det blåser ännu mer. Och så det värsta av allt: hon vet inte längre var hon är.

Dock ser hon på avstånd en ö, och dit börjar hon ro med uppbådande av sina sista krafter.

Som den skärgårdsflicka hon är, tar hon sig inte bara fram till stranden utan lyckas också släpa båten upp på land.

Sen händer ett litet under. När hon klättrar upp på bergknallen ovanför stranden, skymtar hon plötsligt den egna lilla röda stugan med sitt gröna tak. Och så får mamma de tre abborrarna att laga till middag.

Vad hon egentligen har gjort och råkat ut för berättar hon inte för mamma.

”Emmy och havet” är en spännande berättelse i vackra färger – men med min barndom i skärgården och med en fiskande pappa blir jag också lite ängslig. Den här sortens båtfärder slutar inte alltid lyckligt, ens om man är uppvuxen med båtar och bryggor och skär omkring sig. Måtte inte något annat barn i Emmys ganska ringa ålder göra som hon gjorde!

Barndeckare – men vem var egentligen tjuven?

Eva Lindström, född 1952 samt prisbelönt barnboksillustratör och barnboksförfattare, har nu i 25 år berikat den svenska barnlitteraturen. Hennes ”Sonja, Boris och tjuven” (Alfabeta, 2007) har 2010 återutgivits av En bok för alla.

Boken är en fantasieggande men samtidigt lite gåtfull – man skulle nästan kunna säga medvetet vag – historia, vilket senare ytterligare understryks av illustrationernas bleka färger. Bokens huvudfigurer, Sonja och Boris, är utan tvekan människor – men hur kommer det sig att ägare till campingen, dit de kommer med sitt tält, inte bara kallas Björnen utan också uppenbarligen är en björn? Och vad är Schäfer, tecknad som en människoklädd hund, egentligen? För att ytterligare öka mystiken på den blekdisigt färglagda campingplatsen låter Eva Lindström läsarna skymta mer eller mindre dolda figurer bakom trädstammar och annat som kan dölja vem det är som smyger där.

Efter Sonjas och Boris’ ankomst till campingen börjar det hända mystiska saker. I olika omgångar försvinner tre kycklingsmörgåsar, ett parasoll, en radio, en luftmadrass, ett metspö och två kassaskåp. Vem är tjuven? Boris blir misstänkt och förs till polisen för förhör.

’Under tiden försvinner Schäfer, och under hans rivna tält hittar Sonja och polisen som hon tillkallar en halväten kycklingsmörgås, en kofot och en nyckel som möjligen hör till ett kassaskåp.

Boris släpps förstås, men i den här småbarnsdeckaren grips aldrig tjuven rent handgripligt.

Vem som var tjuven ska de unga bokläsarna/åhörarna själva sluta sig till.

Bilder från Svanö

Birger Normans ”Ön” gavs först ut 1963. Den upplaga jag har i min ägo är en nyutgåva, utgiven av CEWE-förlaget i Bjästa 1977. Jag har fått den i gåva av illustratören, Gunnar Erkner, som jag understundom använde som illustratör på den tiden jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Av Gunnar har jag också fått en av hans illustrationer, ”Vännerna” på sidan 91 i boken, nummer 28 i en serie träsnitt – träsnittet hänger inramat i vårt vardagsrum.

Erkners svartvita bilder i den speciella träsnittstekniken speglar väl arbetarna, arbetsplatserna och arbetarnas bostäder på den här lilla ön i Ångermanälven, Svanö, där sågverket från 1867 och sulfitfabriken från 1906 gav utkomst åt en befolkning, som när Birger Norman i början av 1900-talet bodde där uppgick till cirka 1.500 människor.

Sågverket brann sommaren 1930 och byggdes aldrig upp igen. Det här ledde till att Birger Norman vid 16 års ålder blev tvungen att lämna barndomens Svanö. I bokens förord berättar han om sorgen då, om hur han på färjan, på väg därifrån, vägrade att vända sig om.

Hösten 1966 las också sulfitfabriken ner. Det betydde att hundra år av industriell verksamhet gick i graven.

Ytterligare tio år senare, i slutet av november 1976, ringde Olle Norell till Birger Norman om medverkan i ett TV-program om livet på Svanö, och Birger besökte åter sin barndoms miljöer, hjälpte till med att med hjälp av minnet rekonstruera fabriken och såghuset och mycket av det andra som också hade fått skatta åt förgängelsen. Gunnar Erkner har, när han skulle göra illustrationerna till ”Ön”, haft tillgång till gamla fotografier, som också de redovisas i slutet av boken. Ur minnets spindelväv och med hjälp av fotografierna återskapas ett svunnet industrisamhälle och dess svunna arbetare.

Det här är en ganska svart bok, inte bara för att Erkners träsnitt har den där svärtan – bara i enstaka bilder som den av svalorna mot den ljusa sommarhimlen anar man Ådalens vidunderliga skönhet. Också i Birger Normans korta, prosalyriska texter dominerar svärtan, kanske för att det påtvingade uppbrottet från ön inom honom skapade en sorg som aldrig riktigt gick över. Kanske var det därför Olle Norell i det där TV-programmet som en motvikt la in ”Vals på Svanö” med Hans-Erik Nääs.

Om jag ska ge läsarna lite vägledning, kan jag nämna att personporträtten i ”Ön”, även om de är skrivna på prosa och inte som lyrik, påminner lite om dem i Stig Sjödins ”Sotfragment”.

Men i Normans skildring av ön finns mycket mera: båtarna på älven, fiskarna pojkarna drog upp ur den, de märkliga droppar de kranka drack när hälsan sviktade, manskören i Folkets Hus, arbetets slit och söndagarnas stillhet, arbetsplatserna och flottbron, halmmadrasserna man låg på, pumpen, fars orgel…

Allt lever igen.

Birger Norman som kolumnist och debattör

En av de tre samlingsvolymerna 1980 med det bästa ur Birger Normans författarskap heter ”Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Den rymmer många av Normans artiklar från perioden, tidigare inte bara publicerade i tidskrifter och dagstidningar utan också i artikelsamlingarna ”Medan mandarinerna mognar” (1957), ”Repliker i kulturdebatten” (1963), ”Syneförrättning i folkhemmet” (som han tillsammans med Stig Sjödin gav ut 1963, men här återges naturligtvis bara Normans texter), ”Vinkelskott” (1973) och ”I stället för ståndpunkter” (1978).

”Vinkelskott” kallades hans nästan undantagslöst mycket läsvärda kolumner i Metallarbetaren. Vinkelskottsartiklarna och flertalet av artiklarna i boken ”I stället för ståndpunkter”, vilka även de har publicerats i samma fackförbundstidskrift, är en påminnelse om att den klassiska fackförbundspressen innehöll ett folkbildande, textmässigt mycket kvalificerat och debattstimulerande material, som inte offrade ett uns åt populismen eller det lättköpta publikfrieriet. Norman drog sig verkligen inte för att skriva om komplicerade ämnen som poesi, dramatik och teologi.

Över huvud taget var Birger Nerman ett levande bevis på att det går att utvinna intressanta (och ofta till och med roliga) slutsatser ur de mest skiftande ämnen. Ett lysande exempel på detta är artikeln ”Motionslitteraturens kris”, publicerad i Arbetet 1955. Föremålet för Normans granskning är här motionssamlingen till SSUs fjortonde kongress. Smaka på den här inledningen:

”Det finns två slag av läsning som inte är riktigt uppskattade efter förtjänst. Dramatiken har svårt att slå igenom, även bland litteraturintresserade. Och så har vi motionshäftena. De utkommer i anslutning till de kongresser och konferenser som utgör periodiskt återkommande inslag i distriktsorganisationers och riksförbunds liv. Här finns en redan klassisk bokskatt. Motionshäftena är emellertid en art av litteratur som inte ligger väl till för extremt nykritiska metoder. De måste läsas med en viss kunskap om den sociala och biografiska bakgrunden. Den speciella dramatiken ligger i det komplicerade och ständigt skiftande spelet mellan principryttare och praktiker.”

Norman har också blick för hur man plägar möta alla motionsskrivande troende, som vill införa socialismen, avskaffa statskyrkan eller utropa republiken. De mer praktiskt lagda män som skriver utlåtandena över motionerna får dock inte gå för burdust fram: ”det gäller att formulera avslagsyrkandena så att de ser ut som instämmanden”.

Det underbara med en skarpt intellektuell skribent som Norman är att han – i motsats till många av sina artfränder – också behärskar delar av verkligheten, som många andra intellektuella aldrig bemödar sig om att sätta sig in i. Säkert har detta att göra med att Norman var en långvägare, med egna erfarenheter av arbetsliv, folkrörelser, folkbildning och annat för många i intelligentian lika apart. Med referens till ordföranden i Fabriksarbetareförbundet Valdemar Lundberg, som jag med respekt minns från arbetet i SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, skriver han till exempel om lönerelationer. Till det läsvärda hör också hans journalistiska och sociologiska iaktagelser under den syneförrättning han gjorde tillsammans med Stig Sjödin – här finns självfallet också referenser bakåt till föregångaren Lubbe Nordström, även om Normans och Sjödins resa inte längre företogs i något Lort-Sverige. Vilken lysande reporter Norman var framgår bland annat av avsnittet om svenska vattentorn, ”våra kommunala erektioner”.

Men oftast betraktar han med stor insikt och djupt allvar det som händer runt om i Sverige. Här skildrar han vad han ser under en tågresa från Sollefteå:

”Tåget stannar i Nyland. Jag ser över mot sågverket på Marieberg. Veckan före midsommar blev sista veckan. SCA slår igen. Sågramarna står stilla. Bommen är tom och urblåst. I högsommargrönskan ser jag den nakna, vita flaggstången.

Man hade en fin tradition på Marieberg. Varje dag sågen gick, flaggade man i topp.

I dag står flaggstangen naken
blandt Eidsvolls grönnende traer.

Kan jag hjälpa att jag plötsligt minns Nordahl Griegs dikt från den 17 maj 1940?”

Dock kan han såsom varande sakkunnig också betrakta sina objekt – här ”Omvalets psykologi” – med mild ironi: ”Jag har redan antytt att omvalet är djupt grundat. Omvalet är en kulthandling, och jag kan inte komma på någon som är mera utbredd och varmare omfattad. Jag har suttit i menigheter som varit på vippen att omvälja avlidna, och för någon tid sedan läste jag om en svensk kommun som verkligen också gjort det. Detta speciella förfarande saknar ännu så länge stöd i lagen, men med de gynnsamma konjunkturer som råder för horoskop, stjärntydare och veckopressens massmedier så kan ju läget ljusna fortare än man föreställer sig. Ett par platser för de avlidnas andar kan i en framtid tänkas bli ett normalt inslag i olika fullmäktigeförsamlingar.” I samma slags anda har Norman skrivit texten ””Har Ni konferensbehov?”.

Men Birger Norman skruvar sällan till det. Han är en lyhörd lyssnare och iakttagare och hittar på så sätt alla de falska tonfall och bortförklaringar verkligheten är full av:

”Man ska lyssna till språket. Man ska titta efter vad man verkligeen läser, när tidningen kommer. I språket bor samhället. I verkligheten kan det beslöjas. I språket står det avklätt.

Avskedad och arbetslös, säger medelålders supportsvarvaren Karl Rickard Fällgren när verkstan branschkoncentreras och försvinner.

Friställd, säger koncernchefen som köpt in och lagt ner.

En lokal tendens till undersysselsättning, noterar arbetsmarknadsstatistiken.

Vi måste kräva ett större hänsynstagande till den medelålders arbetskraften, säger ombudsmannen.

Ett problem, säger samtliga partier i estraddebatten.

Kan någon därefter skönja Karl Rickard Fällgren?

Det är svårt, det medges. Men ser man efter så finns han i orden avskedad och arbetslös.”

Det intressanta med Norman som artikelskribent är att han i lika hög grad har överblick över inte alltid lättillgängliga författarskap. Och då tänker jag inte bara på att Norman helt naturligt förstår sig på Lars Ahlin – Ahlin var ju kristen och socialdemokrat
liksom Norman, dessutom från det till Normans eget landskap närliggande Sundsvall. Men Norman vore inte den vidsynte författare han är om han inte också kunde skriva inkännande om en författare som Hjalmar Söderberg.

Jag noterar att Norman i flera fall skriver insiktfullt om författare och verk som jag själv finner intressanta. Han skriver till exempel om Bosse Gustafsons roman ”Kritstrecket” – om Gustafson har jag själv skrivit en längre essä som jag nog borde återpublicera. En annan av mina gamla favoriter är polacken Slawomir Mrozek – se mina recensioner under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – även om Norman koncentrerar sig på Mrozeks dramatik. Och så hittar jag här en artikel om Paul Celans lyrikhäfte i FiBs lyrikklubbs Lilla serie, som även jag köpte och läste när den kom ut 1971. Bland de författare Norman återvänder till (vilket jag för egen del finner högst befogat) finns Albert Viksten, som han förmedlar ett roligt minne av:

”Bland mina papper har jag hans arbetsbetyg från Arbetarmässan. Där står det att jag varit nykter i arbetet. Jag minns att jag läste det där, ganska fundersam.

Jag var bibliotekarie i NTO-logen på den tiden.”

Norman skriver också en intressant text om Agneta Pleijels pjäs om Alexandra Kollontaj.

Därmed är vi inne på ett annat tema som Norman ofta återkom till, politiken.

Jag noterar att ärkereformisten Norman både med inlevelse och ett slags förståelse berättar om Jan Myrdal, Myrdals ungdomsminnen i ”Rescontra” och om ett gemensamt framträdande med Myrdal.

Mycket intressant finner jag också Normans skildring av KFMLs Första maj-möte i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Talare där var Gunnar Bylin, för övrigt en gammal skolkamrat till mig, både i Nylands skola och därefter i läroverket i Sundsvall. Bylin, senare alltså KFML-ledare, bodde högt uppe i en backe ovanför Döviksjön, inte långt från mitt gamla Juniskär.

För egen del var Norman en inbiten reformist. Som sådan försvarade han även bruket av förnuftig taktik:

”Den som söker föra en politik på tvärs mot alla faktiska omständigheter når inga andra resultat än gesten. Det kan se både framstegsvänligt och patetiskt ut, men det röjer ingen omtanke om dem, som politiken skulle tjäna. Att föra en resultatrik och verklighetsomdanande politik betyder att sätta in den på rätt sätt vid rätt tid. Om inte den rätta tiden finns, så får man försöka skapa den. Om det rätta läget finns, så arbetar man fram det. Det innebär just att taktiken inte kan skiljas från moralen. Taktiken har att göra med viljan och avsikterna. Ty talet om den rätta tidpunkten kan också bli rent prat, som inte tjänar något annat än att dölja att man inte har någon lust att skapa den. Det är inte taktik. Det är att fara med osanning, och det är tyvärr inte helt ovanligt i kretsar som sysslar med politik.”

Föga förvånande rymmer den här boken också en artikel, ”Socialismen inför verkligheten”, som är en kraftfull plädering för Nils Karlebys sätt att angripa politiken och de villkor den måste förverkligas under.

Jag gillar, mycket, Birger Normans prövande hållning, också hans sätt att ständigt försöka sätta sig in i motståndarens ståndpunkter. Av den här hållningen har han gjort lysande aforistik:

”Den som aldrig tänkt sig in i andras tankar, kommer aldrig att kunna tänka själv.

Den som aldrig rört sig i främmande banor, kommer aldrig att finna en egen.

Den som aldrig öppnat sig för det artfrämmande, kommer att sakna egenart.

Den som bara övertar en politisk värdering har i grunden ingen alls.”

Den här texten ingick i artikeln ”Var Wigforss ideolog?”, publicerad i Arbetet den 12 januari 1977. Den inleds så här:

”Var Ernst Wigfross ideolog?
Svaret är nej.
Teoretiker var han; levande, livfull, beläst. På en gång konkret och visionär.
Men ideolog – aldrig.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka. En ideolog har tänkt färdigt, och fått ett lärosystem att försvara och en position att bevaka.
Det hade inte Wigforss.
Han fortsatte att tänka.”

Det här är oerhört tänkvärt och sympatiskt, men när jag läser vidare i texten, läser jag också formuleringar som får mig att göra invändningar:

”Ideologin är ett mausoleum över tänkandet, tankar som stensatts och staplats i ett orubbligt system.
Ideologin är teoretikerns frestelse till fulländning.
Ideologin är maktpolitikerns rörmokardröm om den slutna cirkulationen.
Det är ideologierna som fördärvat socialismen.
Det är de ideologiskt besatta som hindrar dess frigörelse och utveckling.”

Jo, visst finns det slutna och dogmatiska ideologiska system av den här typen. Det var ett av skälen till att jag under några av mina mest produktiva år arbetade som socialdemokratins främste kommunistbekämpare.

Men en ideologi kan också, utan att göra anspråk på att vara den uppenbarade sanningen, vara ett på både värderingar och verklighetsiakttagelser baserat analyssystem inom politiken, något som bidrar till att inte reducera politiken till en serie taktiska lappkast. Men det betyder inte att man måste fastna i dogmatism.

Wigforss talade för sin del om att arbeta med provisoriska utopier.

* * *

Slutligen vill jag notera att även Birger Normans journalistiska prosa ofta är formulerad av den poet han också är. Det här är hämtat ur ”Resa runt påsken”:

”Skärtorsdagens morgon har dimman lyft. Solen lyser, men solljuset är disigt. Ett gyllendis, en vårövning. Vennbergsk och östkustlig. Lövskogen är kal; risiga kronor, svartblanka stammar. Höstplöjda men inte vårbrukade fält. Fjolårsgräs i skogskanterna, bruna löv. Kråkorna går som bure de kommunala portföljer.”