Birger Norman som kolumnist och debattör

2 november 2010 9:38 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Teater | 14 kommentarer

En av de tre samlingsvolymerna 1980 med det bästa ur Birger Normans författarskap heter ”Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Den rymmer många av Normans artiklar från perioden, tidigare inte bara publicerade i tidskrifter och dagstidningar utan också i artikelsamlingarna ”Medan mandarinerna mognar” (1957), ”Repliker i kulturdebatten” (1963), ”Syneförrättning i folkhemmet” (som han tillsammans med Stig Sjödin gav ut 1963, men här återges naturligtvis bara Normans texter), ”Vinkelskott” (1973) och ”I stället för ståndpunkter” (1978).

”Vinkelskott” kallades hans nästan undantagslöst mycket läsvärda kolumner i Metallarbetaren. Vinkelskottsartiklarna och flertalet av artiklarna i boken ”I stället för ståndpunkter”, vilka även de har publicerats i samma fackförbundstidskrift, är en påminnelse om att den klassiska fackförbundspressen innehöll ett folkbildande, textmässigt mycket kvalificerat och debattstimulerande material, som inte offrade ett uns åt populismen eller det lättköpta publikfrieriet. Norman drog sig verkligen inte för att skriva om komplicerade ämnen som poesi, dramatik och teologi.

Över huvud taget var Birger Nerman ett levande bevis på att det går att utvinna intressanta (och ofta till och med roliga) slutsatser ur de mest skiftande ämnen. Ett lysande exempel på detta är artikeln ”Motionslitteraturens kris”, publicerad i Arbetet 1955. Föremålet för Normans granskning är här motionssamlingen till SSUs fjortonde kongress. Smaka på den här inledningen:

”Det finns två slag av läsning som inte är riktigt uppskattade efter förtjänst. Dramatiken har svårt att slå igenom, även bland litteraturintresserade. Och så har vi motionshäftena. De utkommer i anslutning till de kongresser och konferenser som utgör periodiskt återkommande inslag i distriktsorganisationers och riksförbunds liv. Här finns en redan klassisk bokskatt. Motionshäftena är emellertid en art av litteratur som inte ligger väl till för extremt nykritiska metoder. De måste läsas med en viss kunskap om den sociala och biografiska bakgrunden. Den speciella dramatiken ligger i det komplicerade och ständigt skiftande spelet mellan principryttare och praktiker.”

Norman har också blick för hur man plägar möta alla motionsskrivande troende, som vill införa socialismen, avskaffa statskyrkan eller utropa republiken. De mer praktiskt lagda män som skriver utlåtandena över motionerna får dock inte gå för burdust fram: ”det gäller att formulera avslagsyrkandena så att de ser ut som instämmanden”.

Det underbara med en skarpt intellektuell skribent som Norman är att han – i motsats till många av sina artfränder – också behärskar delar av verkligheten, som många andra intellektuella aldrig bemödar sig om att sätta sig in i. Säkert har detta att göra med att Norman var en långvägare, med egna erfarenheter av arbetsliv, folkrörelser, folkbildning och annat för många i intelligentian lika apart. Med referens till ordföranden i Fabriksarbetareförbundet Valdemar Lundberg, som jag med respekt minns från arbetet i SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, skriver han till exempel om lönerelationer. Till det läsvärda hör också hans journalistiska och sociologiska iaktagelser under den syneförrättning han gjorde tillsammans med Stig Sjödin – här finns självfallet också referenser bakåt till föregångaren Lubbe Nordström, även om Normans och Sjödins resa inte längre företogs i något Lort-Sverige. Vilken lysande reporter Norman var framgår bland annat av avsnittet om svenska vattentorn, ”våra kommunala erektioner”.

Men oftast betraktar han med stor insikt och djupt allvar det som händer runt om i Sverige. Här skildrar han vad han ser under en tågresa från Sollefteå:

”Tåget stannar i Nyland. Jag ser över mot sågverket på Marieberg. Veckan före midsommar blev sista veckan. SCA slår igen. Sågramarna står stilla. Bommen är tom och urblåst. I högsommargrönskan ser jag den nakna, vita flaggstången.

Man hade en fin tradition på Marieberg. Varje dag sågen gick, flaggade man i topp.

I dag står flaggstangen naken
blandt Eidsvolls grönnende traer.

Kan jag hjälpa att jag plötsligt minns Nordahl Griegs dikt från den 17 maj 1940?”

Dock kan han såsom varande sakkunnig också betrakta sina objekt – här ”Omvalets psykologi” – med mild ironi: ”Jag har redan antytt att omvalet är djupt grundat. Omvalet är en kulthandling, och jag kan inte komma på någon som är mera utbredd och varmare omfattad. Jag har suttit i menigheter som varit på vippen att omvälja avlidna, och för någon tid sedan läste jag om en svensk kommun som verkligen också gjort det. Detta speciella förfarande saknar ännu så länge stöd i lagen, men med de gynnsamma konjunkturer som råder för horoskop, stjärntydare och veckopressens massmedier så kan ju läget ljusna fortare än man föreställer sig. Ett par platser för de avlidnas andar kan i en framtid tänkas bli ett normalt inslag i olika fullmäktigeförsamlingar.” I samma slags anda har Norman skrivit texten ””Har Ni konferensbehov?”.

Men Birger Norman skruvar sällan till det. Han är en lyhörd lyssnare och iakttagare och hittar på så sätt alla de falska tonfall och bortförklaringar verkligheten är full av:

”Man ska lyssna till språket. Man ska titta efter vad man verkligeen läser, när tidningen kommer. I språket bor samhället. I verkligheten kan det beslöjas. I språket står det avklätt.

Avskedad och arbetslös, säger medelålders supportsvarvaren Karl Rickard Fällgren när verkstan branschkoncentreras och försvinner.

Friställd, säger koncernchefen som köpt in och lagt ner.

En lokal tendens till undersysselsättning, noterar arbetsmarknadsstatistiken.

Vi måste kräva ett större hänsynstagande till den medelålders arbetskraften, säger ombudsmannen.

Ett problem, säger samtliga partier i estraddebatten.

Kan någon därefter skönja Karl Rickard Fällgren?

Det är svårt, det medges. Men ser man efter så finns han i orden avskedad och arbetslös.”

Det intressanta med Norman som artikelskribent är att han i lika hög grad har överblick över inte alltid lättillgängliga författarskap. Och då tänker jag inte bara på att Norman helt naturligt förstår sig på Lars Ahlin – Ahlin var ju kristen och socialdemokrat
liksom Norman, dessutom från det till Normans eget landskap närliggande Sundsvall. Men Norman vore inte den vidsynte författare han är om han inte också kunde skriva inkännande om en författare som Hjalmar Söderberg.

Jag noterar att Norman i flera fall skriver insiktfullt om författare och verk som jag själv finner intressanta. Han skriver till exempel om Bosse Gustafsons roman ”Kritstrecket” – om Gustafson har jag själv skrivit en längre essä som jag nog borde återpublicera. En annan av mina gamla favoriter är polacken Slawomir Mrozek – se mina recensioner under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – även om Norman koncentrerar sig på Mrozeks dramatik. Och så hittar jag här en artikel om Paul Celans lyrikhäfte i FiBs lyrikklubbs Lilla serie, som även jag köpte och läste när den kom ut 1971. Bland de författare Norman återvänder till (vilket jag för egen del finner högst befogat) finns Albert Viksten, som han förmedlar ett roligt minne av:

”Bland mina papper har jag hans arbetsbetyg från Arbetarmässan. Där står det att jag varit nykter i arbetet. Jag minns att jag läste det där, ganska fundersam.

Jag var bibliotekarie i NTO-logen på den tiden.”

Norman skriver också en intressant text om Agneta Pleijels pjäs om Alexandra Kollontaj.

Därmed är vi inne på ett annat tema som Norman ofta återkom till, politiken.

Jag noterar att ärkereformisten Norman både med inlevelse och ett slags förståelse berättar om Jan Myrdal, Myrdals ungdomsminnen i ”Rescontra” och om ett gemensamt framträdande med Myrdal.

Mycket intressant finner jag också Normans skildring av KFMLs Första maj-möte i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Talare där var Gunnar Bylin, för övrigt en gammal skolkamrat till mig, både i Nylands skola och därefter i läroverket i Sundsvall. Bylin, senare alltså KFML-ledare, bodde högt uppe i en backe ovanför Döviksjön, inte långt från mitt gamla Juniskär.

För egen del var Norman en inbiten reformist. Som sådan försvarade han även bruket av förnuftig taktik:

”Den som söker föra en politik på tvärs mot alla faktiska omständigheter når inga andra resultat än gesten. Det kan se både framstegsvänligt och patetiskt ut, men det röjer ingen omtanke om dem, som politiken skulle tjäna. Att föra en resultatrik och verklighetsomdanande politik betyder att sätta in den på rätt sätt vid rätt tid. Om inte den rätta tiden finns, så får man försöka skapa den. Om det rätta läget finns, så arbetar man fram det. Det innebär just att taktiken inte kan skiljas från moralen. Taktiken har att göra med viljan och avsikterna. Ty talet om den rätta tidpunkten kan också bli rent prat, som inte tjänar något annat än att dölja att man inte har någon lust att skapa den. Det är inte taktik. Det är att fara med osanning, och det är tyvärr inte helt ovanligt i kretsar som sysslar med politik.”

Föga förvånande rymmer den här boken också en artikel, ”Socialismen inför verkligheten”, som är en kraftfull plädering för Nils Karlebys sätt att angripa politiken och de villkor den måste förverkligas under.

Jag gillar, mycket, Birger Normans prövande hållning, också hans sätt att ständigt försöka sätta sig in i motståndarens ståndpunkter. Av den här hållningen har han gjort lysande aforistik:

”Den som aldrig tänkt sig in i andras tankar, kommer aldrig att kunna tänka själv.

Den som aldrig rört sig i främmande banor, kommer aldrig att finna en egen.

Den som aldrig öppnat sig för det artfrämmande, kommer att sakna egenart.

Den som bara övertar en politisk värdering har i grunden ingen alls.”

Den här texten ingick i artikeln ”Var Wigforss ideolog?”, publicerad i Arbetet den 12 januari 1977. Den inleds så här:

”Var Ernst Wigfross ideolog?
Svaret är nej.
Teoretiker var han; levande, livfull, beläst. På en gång konkret och visionär.
Men ideolog – aldrig.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka. En ideolog har tänkt färdigt, och fått ett lärosystem att försvara och en position att bevaka.
Det hade inte Wigforss.
Han fortsatte att tänka.”

Det här är oerhört tänkvärt och sympatiskt, men när jag läser vidare i texten, läser jag också formuleringar som får mig att göra invändningar:

”Ideologin är ett mausoleum över tänkandet, tankar som stensatts och staplats i ett orubbligt system.
Ideologin är teoretikerns frestelse till fulländning.
Ideologin är maktpolitikerns rörmokardröm om den slutna cirkulationen.
Det är ideologierna som fördärvat socialismen.
Det är de ideologiskt besatta som hindrar dess frigörelse och utveckling.”

Jo, visst finns det slutna och dogmatiska ideologiska system av den här typen. Det var ett av skälen till att jag under några av mina mest produktiva år arbetade som socialdemokratins främste kommunistbekämpare.

Men en ideologi kan också, utan att göra anspråk på att vara den uppenbarade sanningen, vara ett på både värderingar och verklighetsiakttagelser baserat analyssystem inom politiken, något som bidrar till att inte reducera politiken till en serie taktiska lappkast. Men det betyder inte att man måste fastna i dogmatism.

Wigforss talade för sin del om att arbeta med provisoriska utopier.

* * *

Slutligen vill jag notera att även Birger Normans journalistiska prosa ofta är formulerad av den poet han också är. Det här är hämtat ur ”Resa runt påsken”:

”Skärtorsdagens morgon har dimman lyft. Solen lyser, men solljuset är disigt. Ett gyllendis, en vårövning. Vennbergsk och östkustlig. Lövskogen är kal; risiga kronor, svartblanka stammar. Höstplöjda men inte vårbrukade fält. Fjolårsgräs i skogskanterna, bruna löv. Kråkorna går som bure de kommunala portföljer.”