Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!