Att kalla en katastrof för en katastrof vittnar i alla fall om insikt

Jag var på månadsmöte med Uppsala arbetarekommuns representantskap i går, för en gångs skull utan sällskap – Birgitta är på veckolång kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan uppe i Dalarna.

I centrum för det här mötet stod förstås det katastrofala valresultatet, och det enda som gladde mig under den diskussionen var just att ingen försökte göra gällande att valresultatet var något annat än just en katastrof. Ardalan Shekarabi från partiets kriskommission inledde i öppen och självprövande anda, och i den gruppdiskussion som följde – i min grupp ingick bland andra Peter Gustavsson, Hilde Klasson och Lena Sommestad – försökte vi verkligen nagelfara vad som gick fel. För egen del tog jag i den här gruppdiskussionen upp bland annat den mycket för sena lanseringen av valmanifestet med dess alltför breda anslag.

Sådant går ändå att dra lärdom av till kommande val, men för min del tror jag att vi, och med ”vi” menas här också partiets kriskommission, måste ägna mycket skarpsinne åt att analysera den del av valresultatet, som innebär att landet politiskt håller på att delas i ett rött men glesbefolkat Sverige och i ett blått och befolkningstätt Sverige samt orsakerna till detta. Också i Uppsala län ser vi detta tydligt: Den socialdemokratiska andelen var i det till det röda Norrland angränsande Älvkarleby 48,94 procent i riksdagsvalet, medan resultatet för vårt parti i Uppsala, 24,01 procent, mer påminde om resultatet i det angränsande stockholmsorådet (där det för övrigt delvis gick ännu sämre).

Klasstruktur, näringsstruktur, livsstil, axeln social påverkan/individualism, mediasituation, tillgång till jobb och mycket annat är säkert alla faktorer som spelar en viktig roll för väljarnas allt mer geografiskt olika och, bland annat, näringsgeografiskt betingade beteende.

Men även om man gör denna nödvändiga analys, har man ändå bara gjort halva jobbet. Hur ska man få människorna i de blå och indivudualistiska och växande områdena att politiskt dra slutsatser som bättre sammanfaller med dem som människorna i de röda områdena fortsätter att dra, och vilka krav ställer detta för att lyckas på den socialdemokratiska politiken?

Jag har en del idéer om detta också, men jag spar dem för det samtal i frågan en av medlemmarna i kriskommissionen, Kajsa Borgnäs, har bett att få med mig.