Som om inte höger och vänster, långt mindre klass, längre spelade någon roll

I eftervalsdebatten har jag läst ett antal blogginlägg, också några uttalanden av Ilja Batjlan (S), som ställer sig tvivlande till relevansen av den gamla höger-vänsterskalan. Några av dem jag har läst ifrågasätter också den klassanalys som traditionellt har funnits som bakgrund till höger-vänsterskalan.

Eftersom jag själv envist fortsätter att betrakta och analysera världen från en position på socialdemokratins vänsterkant, delar jag förstås inte deras bild av Sverige – men jag är heller inte förvånad över att de här synpunkterna sprider sig och fördunklar bilden av samhället och de motsättningar som finns inom detta.

Till förvirringen bidrar flera av de stora (och i några fall till och med framgångsrika) partierna.

De framgångsrika Moderaterna, ursprungligen – och fortfarande i avgörande maktfrågor – överklassens och kapitalets parti, framträder i dag som det nya arbetarpartiet.

Det gamla arbetarepartiet, Socialdemokraterna, har för all del inte släppt sitt gamla löntagarperspektiv – men betonar i dag lika ofta att åtminstone småföretagare (av många skilda kategorier) också är ”vårt folk”.

Det mindre men under senare år betydligt mer framgångrika Miljöpartiet förnekar helt sonika att höger-vänsterskalan skulle ha någon relevans i dagens samhälle.

Allt det här skulle inte vara möjligt om inte ett antal samhällsförändringar, några av dem med djupgående verkan, hade gjort det svårare för stora delar av befolkningen att identifiera sig själva i termer av klass och se samhället i klassperspektiv.

Jag kommer själv ur arbetarklass och hör i min familj till första generationen med högre utbildning, men jag är också medveten om att mitt minnesperspektiv – minnet av en klass där kroppsarbete fortfarande dominerade – bärs vidare av allt färre människor.

Det är inte lika lätt att upprätthålla klassperspektivet i ett samhälle, där de flesta visserligen fortfarande är löneanställda men med ganska olika villkor – många i dagens arbetsliv relaterar den lön de får till individuell skicklighet, den utbildning de har genomgått och andra liknande faktorer. Att det finns andra som tjänar sviniöst mycket mer på att äga produktionsmedel eller rent av spekulation spelar liksom inte längre samma roll, när prestations- snarare än klassperspektivet har tagit över.

Den medvetna borgarklassen exploaterar sådana tendenser i tiden inte bara genom verbala trick (som att döpa om högern till det nya arbetarpartiet) utan befäster också sin politiska makt genom att till sig knyta mellanskikt som upplever att de har mer att vinna på att stödja kapitalets parti än att stödja arbetarnas. Ta alla avknoppningarna ur den gemensamma sektorn som exempel. De marknadsförs som valfrihetsreformer – och välkomnas som sådana också av nyttiga idioter inom socialdemokratin. Men deras största nytta (för den politiska högern) är att göra fler till småföretagare (och att få de här nya småföretagens anställda, som ju är beroende av dem för sin utkomst) att liera sig med den moderatledda regeringen, inte den fortfarande vacklande socialdemokratin.

Den så kallade pensionsreformen är ytterligare ett, närmast genialiskt, sätt att göra den gamla motsättningen mellan arbete och kapital till synes irrelevant. Själv är jag för gammal (född 1937) för att tvingas delta i det där aktieutdelningsspelet, men numera är allt fler svenska löntagare också aktieägare, tänker åtminstone när pensionsbeskeden kommer i termer av sådana.

Med det här och med många andra liknande förändringar på samhällets yta försvinner inte klasserna, men klasskillnaderna döljs och sinnena fördunklas, så att många inbillar sig, att utanför det varma täckets kant befinner sig bara ett gäng marginaliserade och missanpassade människor, som i grunden har sig själva att skylla.