Galago 100

5 oktober 2010 10:54 | Serier | Inga kommentarer

Serietidningen Galago har hunnit fram till sitt hundrade nummer. Visst har Galago haft både kriser och svackor under sina 30 år, men i många stycken har den här tidskriften förnyat svensk seriekonst, i vissa stycken på ett rent genialt sätt.

Galago nummer 100 med sina cirka 150 sidor i stort format vill, helt naturligt, påminna om detta, men det är inte främst där det här jubileumsnumet är mest lyckat. Kända namn från tidigare årgångar återkommer – Simon Gärdenfors, Mats Jonsson, David Nessle, David Liljemark, Knut Larsson, Max Andersson och andra – men deras bidrag till det här jubileumsnumet hör knappast till det allra bästa de har presterat. Till och med Joakim Pirinens variationer på ett och samma tema känns som en upprepning av honom själv.

Gamle Galago-redaktören Rolf Classon skriver om fornstora och kämpiga dar. För egen del gav han sig i väg och grundade det konkurrerande serieförlaget Kartago, som har publicerat tillräckligt säljbara seriealbum för att intressera Bonniers att bli ny ägare. Jag gillar de här serierna också – men heder åt Galago som fortsätter att publicera experimentella serier av serieskapare som John Andersson och Kolbeinn Karlsson.

Fast ingen framtid bara med tillbakablickar. Till det som gör det här jubileumsnumret riktigt läsvärt hör inte minst en ny bekantskap, Pelle Forsheds äventyr från S:t Bodils hemtjänst, ”De anhöriga”.

Och så är det här numret av Galago ytterligare ett bevis på att mycket av Galagos verkliga storhet ligger i att man har berett plats för en generation av kvinnliga serieskapare, några av dem i dag landets främsta på området.

Själv har jag haft ogement roligt åt Liv Strömquists lustmord på Robert Gustafsson.

Och ännu mer hårtslående är Sara Hanssons oneliner från en ung dam:

– Det kan verka jobbigt att suga kuk, men… det är bara att bita ihop!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^