Människor på och vid en älv

29 oktober 2010 9:07 | Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Också Birger NormansSista natten på Nordstjernan” (Rabén & Sjögren, 1978) har jag skrivit en kortrecension av tidigare, i Aktuellt i politiken (s). Flera av de bästa novellerna i den fanns sedan också med i urvalsvolymen ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980), som jag skrev om här om dan – ”Harjakten”, ”Sångboksköpet” och ”Hemligheten” – och det finns ju ingen anledning för mig att nu upprepa vad jag för bara ett dygn sedan publicerade. Ytterligare en novell med en stark social nerv, ”Två fingrar”, en berättelse om den farliga arbetsmiljön på sågverken och ännu mer om hur lite de anställda och deras kroppsdelar betydde för dem som ägde och bestämde, finns med i båda böckerna. I båda böckerna hittar man också stormberättelsen ”På kusten”, som är ett starkt vittnesbörd om att Birger Norman kan älv- och kustsjöfarten.

Men det finns också några noveller, som bara finns i ”Sista natten på Nordstjernan” men som de som blir intresserade av Normans författarskap borde ta sig tid att läsa. ”Yttersta dagen” ger en fruktansvärt rolig bild av den ångermanländska gudligheten, den där pastorns helvetespredikan kommer till korta medan de som håller sig till anden i flaskan klarar sig bättre den där dagen som verkar vara tidpunkten för yttersta domen.

Liksom en annan stark ångermanlandsberättare, Erik Nylén, skildrar även Birger Norman inte bara den religiöst extrema Ådalen utan också det revolutionärt röda Ådalen. Marskalken från det finska inbördeskriget är i novellen ”Marskalken” ytterst nära ett enmansmyteri, när han ska fraktas upp med båt från Sundsvall.

En ytterst läsvärd novell, i det här fallet om kärlek mellan en mogen kvinna och en till åldern alltför ung man, är också ”Pråmsommar” med dess dramatiska och hejdlöst roliga upptakt. Den här novellens handling tilldrar sig inte på Ångermanälven utan på Rhen och kan därför tyckas intryckt med skohorn i just den här sjöstöveln.

För att det ska gå, och för att det ska finnas ett sammanhang mellan bokens olika berättelser, har Birger Norman här tillgripit ett grepp som jag fann tveksamt när jag först läste boken och som jag fortfarande finner tveksamt: Han binder samman bokens olika historien med att den lilla besättningen på Norstjernan tillbringar en sista natt på båten, som ska skrotas, med att äta och dricka och berätta minnen; det är deras minnen som är bokens noveller.

Novellerna i sig står sig, som väl redan har framgått, mycket bättre än ramberättelsen. Men låt inte det här avskräcka er från att läsa novellerna!

3 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Har ett svagt minne att Birger Norman en period arbetade på arbetsförmedlingen (vid norra järnvägsgatan) hemma i Sundsvall, det var långt innan han blev en mer officiell prologskrivare och så småningom hamnade i det kristna lägret.
    (Rötterna till tron fanns där tidigt, vilket novellerna visar!). Ett stolt minne har jag, när BN i Sundsvalls Tidning, på kultursidan, positivt medhållande kommenterade en kritisk artikel jag som 17-åring hade lyckats få in om det nybildade norrländska kultursällskapet. Jag ifrågesatte vad författare från så skilda miljöer som begreppet Norrland omfattar egentligen hade för något gemensamt…Det får mig att tänka på att jag egentligen aldrig har velat använda begreppet ”norrlänning” om mig själv, trots att jag vuxit upp i Norrlands största stad…Och finner att du Enn med förkärlek knyter an till ”Juniskär”.. inte till något abstrakt ”Norrland”. För min del är motsvarigheten till Juniskär ”Stenstan”, Lars Ahlins ofta använda uttryck för det urbana Sundsvall.

    Comment by Anders Thunberg — 2010 10 29 15:30 #

  2. Till Enn och Anders, ja begreppet Norrland används verkligen på det mest förfärliga sätt. Just nu läser jag en ny roman betitlad ”Norrlands svårmod” (W&W), av Therése Söderlind, rosad på flera håll och höjd till skyarna av Sigrid Combüchen i Babel. Lovande så här långt, men titeln! Än har jag inte begripit vad den syftar på.

    Comment by HO — 2010 10 29 16:16 #

  3. Till Anders Thunberg och Hans O Alfredsson: Det som betyder något för en är rimligen geografiska områden där man har vistats mycket och som på olika sätt har satt sin prägel på en i betydelsefulla delar av ens liv. I mitt fall bodde jag i unga och formativa år i Juniskär och gick i realskola och gymnasium i Sundsvall. Andra delar av Medelpad kan jag geografiskt orientera mig i men har inget personligt förhållande till.

    Det råkar också vara så att delar av Ångermanland, kanske inte på samma intensiva sätt men ändå, är en del av min barndoms och ungdoms geografi. Jag hade en moster och en ingift morbror som bodde i Berghamn, och jag har därför tillbringat delar av barndomssomrar där. Lumpen på I 21 lärde mig också känna Sollefteå med ganska vid omnejd – jag har varit på sommarläger ända uppe i Övik. Sen har engagemanget i arbetarrörelsen gjort att jag har varit på olika uppdrag i Ångermanland: försökt bilda seminarieklubb i Härnösand (där jag som sjuåring vistades i flyktingläger), haft partiutbildningar både där och i de andra städerna, vandrat i Ådalen 31-tågets fotspår, haft partistyrelse och även valupptakt i Kramfors och annat sådant.

    Naturligtvis har jag varit i andra delar av det som kallas Norrland, men alla de här orterna finns inte som ett sammanhållet mönster i det som är min personliga utveckling.

    Det intressanta är att det finns åtminstone ett litterärt Västerbotten som jag också har tagit till mitt hjärta: P O Enquist, Helmer Grundström, Sara Lidman, Torgny Lindgren, Kurt Salomonson… Men deras landskap är för mig bara läsfrukter, nog så levande men inte självupplevt.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 29 16:49 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^