Sextio- och sjuttiotalsnoveller av Birger Norman

28 oktober 2010 10:36 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Den 22 november ska jag medverka i ett seminarium om Birger Norman (1914-1995) på ABF-huset i Stockholm. Han har varit en litterär följeslagare ända sedan jag 1957 som medlem av FiBs lyrikklubb köpte och läste dikturvalet ”Våg under vinden” – ja, jag hade väl läst ett och annat av honom redan dess förinnan, men då tog jag honom verkligen till mitt hjärta.

I bokhyllorna finns ett femtontal böcker av honom, alla lästa, några tummade. Dem håller jag på att läsa om nu. Jag ska också passa på att skriva om några av dem, även om jag – som nu i fallet ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980) – kort har skrivit om dem tidigare i Aktuellt i politiken (s).

De här novellerna hör till hans bättre och har tidigare varit publicerade i andra samlingar, ”Mannen i backspegeln” (1969), ”Löken” (1972) och ”Sista natten på Nordstjernan” (1978).

Norman var bland annat folkbildare och som sådan också en betydande rörelseintellektuell, socialdemokrat men inte partigängare. Han hade sidor som inte var eller är mina – han var troende kristen – men den här religiositeten yttrade sig inte på sådana sätt att den lockade oss yngre rabulister att kasta oss i polemik med honom. Jag har för all del varit i debatt med honom men då om för mig mer näraliggande ämnen som 1960 års partiprogram – det var för övrigt i den debatten jag först etablerade mig i den stockholmska mediavärlden.

Ett par av novellerna i urvalet från 1969-1978 har för övrigt religiösa temata men är för den skull mycket både tankeväckande och nöjsam läsning även för oss irreligiösa.

I ”Hemligheten” möter vi de två gamla arbetskaraterna Järnström och Tungel, den förre troende. den andre icke. Den här novellen handlar om trons mirakler, närmare bestämt att Jesus lyckades gå på vattnet. Jag kan väl avslöja att Järnström misslyckas med att gå på Ångermanälven och räddas av Tungel men att detta ändå inte av Norman skildras som otrons seger över tron. En underbar historia är också ”Sångboksköpet”, som leder medlemmen i missionsförsamlingen Jonas Brännmark till att under en upphandlingsresa till ett sommarhett Härnösand på hemvägen dricka öl i gamla och syndigare vänners lag och med dem förenas i extatisk psalmsång ur de nyförvärvade böckerna. Den här novellen avslutas i en veritabel gudsbrottning på sågen hemma, där Guds representant pastorn hindrar den ångerfulle (och bakfulle) syndaren att ta sitt liv med hjälp av en sågklinga.

Den novellen är allvarligare menad än ni kanske nu tror, men samlingen rymmer en ännu roligare skildring av vad som kan hända också efter döden. ”J. E.”, en riktig rörelsepatriark i kommunalpolitiken, väcker uppståndelse genom att gå igen: han infinner sig en viss tid varje dag i A-salen i Folkets hus. Till slut kommer en annan ledande rörelseidkare på skälet: J. E. dog där, vid podiebordet i A-salen, utan att hinna avsluta mötet! Så vice ordföranden, Blenda Runfors, tillkallas och klubbar av mötet – varefter J. E. äntligen får frid i sin grav.

Just det skröneaktiga, dock alltid med en botten av realistisk skildring av människor och natur, hör till det som gör Normans novellkonst så njutbar. I ”Harjakten” sitter till exempel den minimala besättningen på Njord och firar lördagskvällen med kaffe och Kron, när – i mörkret strax före läggdags – ett bud dyker upp om att Konsuln kommer med morgontåget till Härnösand – han ska jaga hare och måste hämtas där. En mödosam färd påbörjas utför älven, men när man i gryningen tror sig vara i Härnösand, visar det sig, att ingen hade gjort loss båten, eftersom hoppilandkallen hade ledigt.

Det finns ett par dåtida samtidssatiriska noveller i den här antologin, som jag kanske inte tycker håller Birger Normans normala mått, men ”Bilkön”, som visar sig vara en modern Första maj-demonstration, är faktiskt rolig och pricksaäker.

Men generellt tycker jag att Birger Normans noveller är bättre, när de rotas i den avfolkningsbygd han ju också återvände till i sina diktsamlingar på ångermanländska – dem ska jag senare skriva om. Ett exempel är inledningsnovellen ”Teamet”, som handlar om ett TV-team som vill intervjua det enda kvarboende paret i byn, ni vet av den där typen som inte vill åka därifrån och som sista personer vara de som definitivt släcker lyset.

Fast allra mest älskar jag den här boken för allt det ångermanländska – jag är uppvuxen i den närbelägna sundsvallstrakten, har tillbringat somrar i Berghamn (som nämns i en av novellerna i boken) på ångermanlandskusten, har gjort lumpen i Sollefteå och så vidare – och för skildringarna av ett arbetarsverige som till stor del har skattat åt förgängelsen både där och på de flesta andra håll.

Jag älskar de här novellernas realistiska detaljrikedom – att man måste vara försiktig när man kliver på en korkmatta, om man har snö på skorna; annars kan man halka – och deras naturskildringar, till exempel bilderna av ”vitsipper och nattådag runt kåkarna oppe på berget”. (Styvmorsviol kallades natt och dag också i mitt gamla Juniskär utanför Sundsvall.) En novell som ”Pingstmorgon” får mig nästan att gråta av längtan efter ett svunnet Sverige.

Och så vill jag avsluta med att citera en obotlig reformist, en människa politiskt släkt med mig, som till en ung kvinnlig sjuttiotalsrevolutionär i novellen ”Vinterpromenad i parken” säger:

– Ett socialistiskt samhälle kan inte organiseras. Det kan bara uppstå i ett samspel av yttre och inre. Politik och poesi om du vill. Oskiljaktigt förenade i den varelse vi kallar människa. Lika oskiljaktigt gestaltade i samhället. Socialismen behöver tid.

Och det här:

– Hur mycket socialist man är, sa han, det visar sig till slut i hur pass man vågar tro på avvikelsernas betydelse för helheten.

4 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Så fint skrivet, Enn. Jag tycker också mycket om Birger Norman. Hoppas jag kan komma och lyssna den 22!

    Comment by Eva S — 2010 10 28 23:04 #

  2. Till Eva Swedenmark: Jag tänkte, nu när jag för egen del måste förbereda min seminariemedverkan, försöka lyfta fram böcker ur Birger Normans författarskap, intressera nya generationer. För han är ju så sorgligt försummad och opublicerad nu – uppstår det ett efterfrågetryck, kan man kanske förmå Norstedts, som har tagit över vuxendelen av utgivningen hos Birgers gamla förlag, Rabén & Sjögren, att ge ut åtminstone något på nytt.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 29 9:17 #

  3. Till Enn, du har förstås observerat att Ådalen 31 kommer i nyutgåva, på Murbruk förlag. Det har tidigare sagts att den skulle komma under hösten, ”efter valet”, men jag vet inte vad som gäller nu.

    Comment by HO — 2010 10 29 12:28 #

  4. Till Hans O Alfredsson: Jag har den förstås, i en äldre R&S-utgåva, och skrev förresten, relativt utförligt, om den förra hösten, när jag berättade om Ådalen 31 för arbetslösa ungdomar i Sandviken. Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Politik.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 29 12:36 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^