Mer av Pärt på Konserthuset i Uppsala

I torsdags kväll besökte vi för andra gången den veckan Musikens hus: Det var dags för ytterligare en abbonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester.

Den här gången förlade vi middagen till restaurangen i husets bottenvåning och valde där att äta en plockmiddag bestående av olika kalla smårätter, och det visade sig att där fanns åtskilligt som var gott. Ett fräscht och välsmakande frukt- och ostfat ingick i priset.

Konsertens tema var ”Musikaliska hyllningar” och de olika styckena och deras kompositörer presenterades kunnigt och spirituellt av kvällens dirigent, britten Charles Hazlewood. Han visade sig vara både en god pedagog och en ledare som kunde locka det allra bästa ur musikerna i uppsalaorkestern. Dessutom hade han satt ihop ett musikaliskt intressant program.

Medan de följande verken alla utmärktes av att vara musikaliska hyllningar till andra mästare, fann jag ingen sådan tydlig koppling till andras verk i amerikanen Samuel Barbers (1910-1981) ”Violinkonsert”, opus 14, från 1939. Detta ska dock inte läsas som någon invändning – Barbers verk, som jag tidigare inte hade hört, hade ett rikt varierat tonspråk, och dess skönhet förhöjdes ytterligare av Klara Hallgren på soloviolin.

Rubrikens huvudspår blev desto tydligare i Alfred Schnittkes (1934-1998; Schnittke var volgatysk och verkade i Sovjetunionen) ”Mozart à la Haydn”, där vi fick höra två violinister, Nils-Erik Sparf och Bernt Lysell, i en musikalisk lek, där kammarorkestern var musikaliskt uppdelad i två stråkorkestrar. Den musikaliska leken framhävdes ytterligare av att framförandet både startades och avslutades från en mörk scen.

Efter pausen var det, för andra gången den här veckan, dags för den geniale estniske tonsättaren Arvo Pärt (född 1935). Av honom fick vi höra två korta stycken, båda med musikalisk utgångspunkt hos Johann Sebastian Bach. ”Wenn Bach Bienen gezüchtet hätte” (Om Bach hade varit biodlare) innehåller märkliga och skickligt utförda biljud (i meningen ljudhärmande, inte störande) men ändar som en Bach-koral. Det här verket, komponerat 1976, påminner i sin ljudbild om den samtida ”Für Alina”, som jag valde att spelas vid min bror Mattis begravning. Mycket tidigare, från 1964, också i valet av tonspråk, är ”Collage sur B.A.C.H.”, där Pärt både leker med Bachs eget tonspråk och använder sig av de toner som ingår i hans efternamnnamn.

Konserten avslutades med Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) orkestersvit nummer 4, opus 61, från 1887, ”Mozartiana”. Här är mozartanknytningen både tydlig och utsagd – och att det går att direkt peka ut utifrån vilka verk av Mozart Tjajkovskij har skapat de fyra ingående satserna gör verkligen inte Tjajkovskijs musik till något osjälvständigt, tvärt om! I den här konsertavslutningen måste man särskilt nämna inte bara violinisten Nils-Erik Sparf utan också Lena Jonhäll på klarinett.