En utställning om flykten från Estland

6 september 2009 18:08 | Konst & museum, Musik, Politik | 21 kommentarer

I dag, klockan 14.00, var det vernissage på Upplandsmuseets i Uppsala utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”.

Museichefen Håkan Liby hälsade välkommen, och även utställningens tillskyndare, historikern Karl Göran Andrae, som själv har skrivit om krigstidens flykt från Estland, sa några ord. Dessutom bad utställningschefen, Tuula Autio, avslutningsvis den talrika publiken att hjälpa till med att identifiera fler människor som förekommer på de bilder som ställs ut.

Men de längre invigningstalen hade jag och min hustru, Birgitta Dahl, ombetts hålla. Det här var vad jag sa:

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det val och den parlamentariska process som användes för att legitimera detta var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från Sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår förstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finlands i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. Vi åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det är om den här stora flyktingvågen den här utställningen handlar.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också – mot våra ursprungliga intentioner; vi ville ju alla hem till Estland – svenska medborgare.

Och vi försörjde oss själva, lämnade också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag är en av många. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.

För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

I flera avgörande, ja dramatiska skeden var jag också över till Estland tillsammans med min hustru, först då hon fortfarande var miljöminister, sen när hon var talman i Sveriges riksdag. Även hon hade och har ett äkta engagemang för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet, och eftersom hon under åren som talman förvärvade en viss skicklighet i konsten att inviga både det ena och det andra, överlåter jag nu med varm hand till henne värvet att formellt öppna den här utställningen.

* * *

Och det gjorde hon, klippte band och allting.

Dess förinnan gav hon ett långt, personligt vittnesbörd om sina möten med ester, allt i från klasskamrater i efterkrigstidens svenska skolor till aktivt arbete för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet i hennes roller som socialdemokrat, miljö- och energiminister och talman.

Vi fick båda långa och varma applåder, inte minst från de många ester som deltog i vernissagen. Till min glädje hittade jag i publiken min gamla kompis från det socialdemokratiska biståndsarbetet i Estland och från Arbetarrörelsens Baltikumkommitté, Jüri-Karl Seim. I publiken fanns både ordföranden i kulturnämnden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, och min S-kollega där, Bo Östen Svensson, också andra partivänner som Tone Tingsgård och Aldes Andersson.

Och så blev jag genast städslad av ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala: jag ska senare i höst göra ett program hos dem om en av mina specialiteter, protestsånger. Både ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och KPMLr-sången ”Lär av historien” borde ju kunna gå hem hos den publiken, tänker jag på bussen tillbaka till Öregrund.

21 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Vet du Enn;

    Min mamma arbetade som sjuksköterska på St Olofs sjukhus i Visby vid den där tiden. Det var egentligen ett sinnesjukhus men de tog emot många båtflyktingar från Baltikum och sen också de människor som kom till Sverige i de vita bussarna efter kriget.

    Hon berättade i alla fall att båtarna från Baltikum i regel var mycket fulla. Vid ett tillfälle var det en man som under hela överfarten stått fastklämd mot den brännheta skorstenen. Han kunde inte röra sig och hade rätt ordentliga brännskador som de fick sköta om på lasarettet när han äntligen kom i land.

    Vid den tiden hade vi en human flyktingpolitik i Sverige trots att vi inte var något särskilt rikt land då. Annat är det nu.

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 06 20:26 #

  2. Ett mycket vackert bloginlägg av herr Kokk. Gripande och samtidigt så positivt.
    Däremot förstår jag inte Britta Sethsons sluttext. Sverige, med PA Hansson i spetsen hade knappast en human flyktingpolitik på den tiden! Varför kvoterades endast 500 judiska barn från Europa in, medan 70000 finska barn fann sin tillflyktsort i Sverige? Och vad menar Britta med ”Annat är det nu”? Ber blygsamt om Brittas svar.

    Comment by Lars Rudström — 2009 09 09 1:29 #

  3. Till Lars Rudström: I just det avseende som Brittas mamma själv, just då, kunde iaktta, framstod nog Sveriges flyktingpolitik som generös.

    Comment by Enn Kokk — 2009 09 09 9:02 #

  4. ja vi tog ju bland annat emot tror jag 90% av alla danska judar under kriget

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 09 15:58 #

  5. Till Enn Kokk: Det är förståeligt!

    Till Britta S: Du har därvidlag rätt vad gäller de två sista åren av kriget. Stalingrad och El Alamein hade plötsligt även ändrat den (s)-styrda regeringens judeflyktpolitik! Sök på nätet och läs gärna delar av Ingrid Lomfors bok om de judiska barnens behandling av dåvarande (s)-regeringen.

    Comment by Lars Rudström — 2009 09 09 21:36 #

  6. Under kriget hade vi samlingsregering

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 09 22:38 #

  7. Till Britta: Javisst hade vi det. Men statsministern, socialministern och utrikesministern var socialdemokrater! Har du glömt det? Det var dessa tre män som bestämde flyktingpolitikens utformning, bl.a. kvoteringen av de europeiska judebarnen till Sverige, tillika den totalt fria – och välbehövliga – flyktstatusen av finska barn.
    Om man tar sig tid att läsa memoarerna av Möller, Erlander, Ohlin m.fl då aktiva regeringsmedlemmar, men även flera historikers biografier om regeringsmedlemmarna så ser man hur starkt och betsämmande (s) var i samlingsregeringen.

    Comment by Lars Rudström — 2009 09 09 23:26 #

  8. som vanligt …. allt är socialdemokraternas fel.

    aldrig har högern något ansvar… ja det där hör man hela tiden

    Men du skrev faktiskt (s) regeringen. Jag var tvungen att påpeka att det inte var riktigt så.

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 09 23:45 #

  9. Till Britta: Nu använder du dig av en retorik som älskas av socionomer och psykologer. Jag ”går inte på” den typen resonemang. Är alltför rutinerad och opolitisk.
    Jag söker enbart fakta. ”Högern” och ”Folkpartiet” (tidigare Liberaler) var givetvis medskyldiga i egenskap av ledamöter i samlingsregeringen. I Ohlins memoarer finner man en sådan anvarsundanflykt från tex ”Baltutlämningen” till Sovjet. Men det var P.A Hansson som var den drivande kraften MOT att ta emot judiska barn under kriget! Tyvärr även den gode Möller.
    Har du problem med det?

    Comment by Lars Rudström — 2009 09 10 0:43 #

  10. Jag tycker inte att det var bra. Har inte läst några av dessa memoarer dock

    Men faktum är att vi tog emot balterna när de kom i sina båtar. Vi skickade de vita bussarna till koncentrationslägren när de öppnades. Min mamma var med och tog emot båda typerna av flyktingar. Hon kunde berätta om en fullvuxen kvinna från Belsen som bara vägde 30 kg. 90% av alla danska judar kunde finna sin fristad i Sverige och undgå gaskamrarna. Kanske var det så att det var först mot slutet av kriget som man började ana vidden av nazisternas framfart vad vet jag. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

    Vi tog emot amerikanska vietnamdesertörer senare och gav dem en fristad

    Jag har en nära vän som jobbar med gömda flyktingar helt ideellt i dag. Hon kan rapportera om ett allt hårdare klimat i flyktingfrågan. Det föranledde min kommentar längst upp.

    En del var nog bättre förr.

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 10 8:52 #

  11. Nej, det är svårt att hävda att den svenska flyktingpolitiken under kriget skulle ha varit generös, framför allt vad det gällde judar, romer och kommunister. Då var det nog bättre under sexti- och sjuttitalen. Men när flyktingströmmarna blev stridare blev politiken hårdare och hårdare. Till en del beror det nog på medlemskpet i EU, men det är inte den enda förklaringen. Genom hela den svenska flyktingpolitiken finns ett tydligt tema – godtycke. Det har hela tiden varit den outtalade ledande pincipen. När det gäller den estniska flyktingvågen vill jag rekommendera Mats Miljands debutroman (och tyvärr enda roman) Landkänning som handlar om detta och om en estnisk pojkes uppväxt till svensk.

    Comment by Hans O — 2009 09 10 12:58 #

  12. Glöm heller inte hur man behandlade svenska män med vänstersympatier -arbetsläger.
    Min far var på ett sådant under en längre tid under kriget och byggde vägar som startade i intet och slutade i intet.
    Den politiska ”riktigheten” var väldigt begränsad och vi kan inte slå oss för bröstet för någonting egentligen.
    Flatheten var bedrövlig, ett sorts schackspelssyndrom för att inte få hit tysken, förståss!

    Comment by Urban Sjölander — 2009 09 10 14:21 #

  13. Till Hans O Sjöström: Mats Miljand ”Landkänning” läste jag om när den kom och tänkte skaffa – men tyvärr blev det inte av.

    Comment by Enn Kokk — 2009 09 10 15:48 #

  14. Ber om ursäkt, jag hade fel. Miljands bok heter Landstigning och inget annat. Den handlar mest om en barn- och ungdom i Smedjebacken. Enn, du kan få låna boken av mig om du vill.

    Comment by Hans O — 2009 09 10 16:24 #

  15. En av mina släktingar satt också i läger i Norrbotten

    Han var socialdemokrat. Försökte ett flertal gånger kontakta partisekreterarna den ena efter den andra för att få upprättelse. Men utan framgång. Han var djupt besviken över detta. .. att han aldrig fick upprättelse under sin levnad.

    nja det var nog en del som inte var som det skulle. Vissa saker kunde ha gjorts bättre… Sen måste man komma ihåg att det var en svår tid och att det alltid är lätt att vara efterklok.

    Jag tror det var i Gitta Serenis bok Tyskt Trauma som jag läste om de danska judarna och första gången som jag hörde något positivt om svenska insatsen under kriget. Jag kan nog tycka om Raoul Wallenbergs insats också, o vita bussarna. Allt var inte fel. Men jag kanske är naiv. Jag är en sån som söker det positiva..

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 10 21:23 #

  16. Till Brita Sethson: Man kan ju ha synpunkter på själva interneringen under andra världskriget, men det är ju helt uppenbart att de som fattade besluten många gånger inte heller kunde skilja på till exempel radikala SSUare och kommunister. Jag har själv hört talas om ett antal såna fall.

    Comment by Enn Kokk — 2009 09 10 21:38 #

  17. Det här var ännu värre men jag har belagts med tystnadsplikt från min släkting.

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 10 22:44 #

  18. Vi har försökt finna en sorts upprättelse men det är hart när omöjligt att få info i ämnet från myndigheter.
    Någon sorts mörkning, tror jag?
    Farsan dog 1981 och mina föräldrar var skilda sedan -50 talets början men Morsan vill ändå ha någon upprättelse för att hon fick utstå den förnedring och fattigdom som följde i spåren av interneringen.
    Vad jag förstår utdelades inga ”löner” till de internerade.
    Därav fattigt och besvärligt i Röda Ådalen under denna tid.
    Personligen ”skiter” jag i det hela men det skulle bli en bra story eller hur Hans O?
    Kanske lite grävande skulle sätta blåslampa på det hela….vad vet man?

    Comment by Urban Sjölander — 2009 09 11 11:29 #

  19. Jag vet att det finns en journalist, Nils Lundgren, som har gjort en film om detta.. han ska göra en ny. jag har antytt ungefär samma som här .. och han vill att jag ska berätta.

    Nä jag skiter inte i detta. Denna person var en mycket älskad släkting och han for väldigt illa av detta att inte få en upprättelse under sin levnad och en förklaring till vad som hände. Men han bad mig att inte dra vidare med uppgifterna och nu är han borta och jag måste prata med änkan om saken först

    Kanske ringer jag till änkan i helgen.

    oj då hur kom vi in på detta… bara för att jag tyckte att vi skötte oss i alla fall halvskapligt med flyktingmottagning under kriget när jag inte ens levde jämfört med nu…. jaja så kan det gå när man associerar friskt.

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 11 11:41 #

  20. Skiter och skiter, men inga finns kvar och jag var inte ens född när det hände och det kusliga är att jag tror att det kommer att hända igen.
    Min syster som är född mellan krigen kanske kommer ihåg något,…vill du att jag kollar med henne.
    Problemet är att hon inte är direkt nåbar utan mitt engagemang, men jag kan alltid vara en mellanhand.
    För som sagt personligen är det bara en story som jag hört men som egentligen när jag tänker efter är en jäkla bra story…. man kanske skulle randa ett synopsis?
    För verklighetens historia har mycket i sin kappsäck och det där med kommunist och kommunist under kriget blev till många intjänade slantar i någon sorts revansch mot samhället som skadat…Nja vi får se hur det blir med det??

    Comment by Urban Sjölander — 2009 09 11 17:49 #

  21. Jag ska prata med änkan i helgen. Nu har jag bestämt mig. Har inte träffat henne sen i våras när vi var o firade hennes 90 årsdag. Hon vet precis hur det var. Just för att försöka undvika att det händer igen måste sanningen fram. Det ska jag säga till henne.

    Men jag tror inte att din syster vet nått om det här Urban. Jag tror att militären tog in honom när han stod och vaktade tysktågen i Mörsil. Och du var från Ådalen.

    Men du kan ju kolla.

    Själv är jag väldigt illa berörd av allt detta.

    Comment by Britta Sethson — 2009 09 11 19:06 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^