Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!